jag hittade mina dikter från 80talet. dom är bra faktiskt, men det kanske var bra att ingen gav ut dom, för dom skulle närmast utgöra en hälsorisk för läsarna, det gör dom fortfarande för mej, jag höll på att komma försent till jobbet och i dag vaknade jag med en självklar känsla av att allting är fullständigt meningslöst, allting som jag gör alltså.

Det som är bra med dikterna från den tiden är att dom säjer som det är, utan omskrivningar och försiktighetsåtgärder. Jag blir orolig och bekymrad för mej i efterskott, konstigt att ingen blev det på den tiden, jag spred ju ändå mina dikter en del.

Nu har jag tänkt att sprida några här på min blogg, eftersom ingen ville ge ut dom på den tiden, men vi börjar med en mjukstart, så får vi se sen vad jag törs publicera. Här kommer den första:

Mitt i lyckoruset stannar du plötsligt upp och ser dej om,
gör inte det!

Ja, snart i alla fall, och lite mindre än ett årsen jag slutade jobba där. och det är ju bara dumt att börja summera, jag känner mej meningslös redan innan jag börjar, och då har det ändå hänt en massa saker, nu ska vi se om jag minns dom:
Jag fick mitt tiotimmarsjobb i solna, tio timmar i månaden alltså,
jg har varit på anställningsintervju för ett jobb som teamcoach, det ville jag ha, som musikterapeut i linköping, det ville jag också gärna ha, som musikterapeut på en skola i tyresö, dom fick panik när dom såg mej, det ville jag inte ha, som ministråleledare, on undrade om jag kunde springa, det ville jag inte ha, i december var jag och gjorde reklam för mej på två ställen, det ena ville inte ha mej , det andra sa att jag var för dyr, jag var på anställningsintervju i flemmingsberg, det ville jag ha.

Jag har sökt jobb i enköping, avesta och här i stockholm som jag inte har kommit till intervju på… ännu…

Jag har sålt några texter, varit assistent på psykodramautbildningen, pluggat på den samma, läst 15 poäng i schamanism, funderat mycket över livet och döden, varit väldigt ovanligt social, blivit invald i styrelsen för sveriges ledarhundsförares förening, börjat med kontaktimprovisation, varit på en kurs i soulvoice, lyssnat på mycket radioteater, lite musik, varit ute och gått, lagat mat, bakat bröd, nästan sökt 25procentigt sjukbidrag, beställt ny större och bättre hörapparat i svart metallic och bloggat mycket förstås.

I dag skrev jag till min favoritperson på skatteverket att jag skulle trivas mycket bättre om vi hade medborgarlön i stället, hon kommenterade inte det.

Ja, nu är den alltså hemma igen, min telefon, på hittegodset tog dom inte kort, så vi fick springa och leta bankomat först.

Nu hade jag ju tänkt byta roll med min telefon, men det gör man inte ostraffat, därför får ni bara en liten bit av historien, resten kommer en annan gång:

Jag har alltid trott att sofia tycker mycket om mej. Hon har alltid tagit hand om mej, jag har alltid fått följa med henne överallt och hon har mej till en massa saker, klocka, kalender, väckarklocka, anteckningsbok, ja hon till och med bloggar med mej i bland… och ringer då förstås… Så därför kunde jag inte tro mina ögon, när hon bara gick ifrån mej sådär på bussen, jag försökte ropa, hon hade ju blåtandheadsettet på sej, men hon hörde mej inte. Jag har aldrig känt mej så övergiven i hela mitt liv, något hade hänt mej somjag trodde var helt otänkbart…

Längre kom jag inte i mitt rollbyte, för här kom plötsligt ett minne från när jag var liten och var med om något liknande… Och nu blir ni besvikna, men jag tänker inte berätta mer, eftersom halva min släkt läser denna blogg. Men ni som vill veta vad jag kom ihåg, ni får maila.

Om vi inte är släkt så ska jag svara.

Nu bakar jag bröd och ska jobba lite till innan det är dags att pusta ut för dagen.

och det är ju ingen kul början, Det var brödrosten som utlöste den. Brandvarnare är inte bra för blind människor, för man tappar orienteringsförmågan och tankeförmågen på samma gång, och det är ju två högst väsentliga förmågor att ha om det verkligen skulle brinna.

Nu gjorde det inte det, brann alltså. Min första impuls var att få tyst på brandvarnaren, men då kom jag på att det kanske brann i brödrosten trots allt, så då gick jag tillbaks och drog ur sladden och flyttade bort gardinen, fast nu var min stressnivå på topp.

Vovven är cool, hon bryr sej inte ens om några brandvarnare, men när jag klättrar på stolar och viftar i taket under brandvarnaren, då blir hon lite orolig, så när den äntligen tystnade och jag kunde klättra ner från stolen, ja då höll jag på att slå ihjäl mej på henne…

Kl åtta hade jag en tid hos ögonläkaren. Jag har aldirg varit på s:t eriks sjukhus fastän jag bor granne med det och fastän jag inte kan se, men det var över 20 årsen jag var hos nån ögonläkare, dom kan inte hjälpa mej med något. Nu behövde jag ett papper bara.

Kvart i nio kom doktorn farande, försenad:
”a, han har ju så många arbetsplatser, han kanske hade glömt var han skulle vara i dag” sa skötersan. Tänk att kvinnor alltid ska hålla på sådär, när jag hade många arbetsplatser då använda jag mej av en kalender…

Ja, så det höll på att bli dyrt, 300 spän för besöket och så förlorad inkomst, men det gick ju snabbt att konstatera att jag inte kan se. Intressant var det att jag fick två diagnoser till, grå starr och så nåt med synnerven, förutom trasig hornhinna och degenererade näthinnor, som jag redan visste om.
”då är det verkligen kört,” försökte jag skoja
”Ja, rent synmässigt i alla fall” sa han och det var ju en tröst.

I väg till jobbet där mina fördommar fick sej en knäck, en ny elev skulle komma och hon skulle ha hela sin familj med sej. Jag drog genast slutsatsen att dom inte kunde vara från sverige, men det var dom… Där fick jag.

På väg hem skulle jag lämna in böcker på bibblan åt J, Där har jag inte varit sen dom öppnade på nytt, men jag har hört att det har blivit svårt att få hjälp där och det var det:
Först kom jag in och väntade på att någon skulle se mej och förstå att jag inte hittar där, men ingen såg mej, så jag frågade en annan besökare om jag var på biblioteket, det var jag. vovven och jag gick in och började leta efter folk, alldeles tomt och man har ju ingen lust att ställa sej där och ropa hallå.

till slut hittade jag en medmänniska som jag frågade:
– Kan du se nån som jobbar här?
– Ja, sa hon, där.. pekade antagligen.
och jag blir ju sådär övertydlig
– du, jag är blind, det är därför jag har ledarhund, så jag kan inte se var du pekar.
– Där sa hon… Jag kanske kan gå med dej,
– Ja tack
Sen ställde hon mej framför en disk, bakom vilken det tydligen satt någon.
– Hej, sa jag, du kanske inte ser mej?
– Jo, vill du ha hjälp…

tur att man kan låna böcker på nätet.

Nu ska jag gå och hämta min telefon, tänk att någon faktiskt lämnade in den på hittegodset, det var väl snällt. Lite synd att den inte kan berätta vad den har varit med om, men min psykodramatiska vän har sagt att jag ju kan byta roll med telefonen och berätta. det gör jag nog här på bloggen, vem vet. puh.

I dag är jag glad att jag är vegetarian, men det hjälper ju inte dom danska grisarna.

Klockan fem vaknade jag och gick upp för att ge vovven lite mat. Hon har haft nåt magstrul som gör att hon inte kan ha för långt mellan mattiderna. Nästa gång jag vaknade var kl halv åtta och då gick jag upp på riktigt.

efter den vanliga morgonprommenaden gick jag hem och färgade håret. Medan färgen satt i började jag skriva på min hemtenta ineoschamanism och det gick jättebra. Jag hade flyt och det kändes riktigt kul att skriva, jaghar en klar bild av hur jag vill att den ska bli.
en snabb lunchprommenad och sen en stund med ”kärlek och vilja” av Rollo May på balkongen.

På eftermiddagen träffade jag en vän, vi satt i gräset vid bergsundsstrand och pratade, nåja, jag pratade i alla fall och vovven åt en pinne, på bussen hem träffade jag en gammal bekant, som verkade ha det jättebra.

Hemma igen, mera Rollo May på balkongen, fast nu ihop med ett glas vin och så koltrasten då, sen kom netxtra hem med allt tungt jag hade handlat.

Nu ska jag snart gå en sväng med vovven och lukta på syrenerna i kronobergsparken. Jag lyssnar på musik från corsica och har det bra.

I morgon, kanske, ska jag ringa till folkhögskolan jag har sökt jobb på och fråga hur det går, men inte om jag mår såhär bra som i dag, då vill jag inte ha några negativa besked, då skiter jag i att ringa dom.

på väg hem från kontaktimrpon går jag som i dvala. Jag njuter så helt och fullt av att bara vara i min kropp och känna hur den rör sej att jag knappt märker att vi kommer fram till fridhemsplan, men där blir jag väckt av att miin hund plötsligt tvärstannar utanför dörrarna till tunnelbanan:
– Nä, säjer hunden, inte hari krishna nu också och du matte, dom står rakt i vägen, där vi brukar gå. det är väl ok med dom där fina små bjällrorna dom har, men i dag har dom drabbats av nåt stort, för dom skrålar och har jättestora trummor.
– Äh, säjer jag till hunden, kom igen, och jag förväntar mej att hon ska ta en omväg och gå runt alla skrålande människor, men hon har ingen lust att kompromissa, hon går rakt in i hopen, som delar sej, fortfarande skrålande och trummande…

Ja, det är ju bara att låtsas att allt är som det ska, hej hej, ropar jag, en flicka vill ge mej något, men då springer vi.

Det är ju skillnad mellan att ge sej och att ge hupp, för att inte tala om att ge bort.

Om jag ger mej, om jag säjer att ok då, vi skiter i det, jag slutar att försöka, jag ger fan i att jobba med musikterapi, jag gör helt enkelt ingenting, utan jag sätter mej bara här och väntar…

Vad skulle hända då?

Om jag försöker tro på att jag är lika mycket värd oavsett hur mycket nytta jag gör för andra, att det jag har gjort är lika mycket värt även om jag slutar göra det, om jag bara ger mej… till livet…

Vad skulle hända då?

tänk om ingenting händer. Men det går ju inte, det händer alltid något, det blir t ex kväll, vår, söndag, och jag gör alltid något, andas, tänker, finns.

detta tänker jag på i dag, när det regnar.

Här har jag ägnat mej en hel termin åt att göra mej oumbärlig på det enda jobb jag har och det endaag har åstadkommit är att jag ska få färre timmar där! Förutom att jag nog håller på att göra mej omöjlig dessutom.

”när gud stänger en dörr, öppnar han alltid ett fönster”

ELLER HUR, nån sorts jävla pytteliten vädringslucka i så fall, högt upp nånstans, för att tamej ut där, måste jag för det första krympa… för det andra har han inte försett mej med nån stege.

Vad är det meningen att jag ska göra nu då?

så denna morgon har jag haft en Dan Anderssonmorgon, ska man ändå må dåligt och tycka synd om sej själv, så kan man ju göra det ordentligt. Mitt i alla dikter om döden hittade jag den här:
Min kärlek föddes i lustfylld vår,
på stränder av lekfullt dansande vatten,
och vildhonung drack jag i ungdomens år
på ängar, våta av dagg i natten.

Min kärlek föddes vid Paiso älv,
där laxarna hoppa och jäddorna jaga.
där vart den en visa som sjöng sej själv,
en vildes rus och en spelmans saga.

Den sjöd i mitt blod varje svallande vår,
pånyttfödd att locka och vinna,
den sjöng där all världen i vinrus går
och jord och himlar brinna.

Men aldrig mera älskar jag så
som i rosornas år, som vid Paisos vatten,
min kärlek är gammal och börjar bli grå,
och hittar ej vildhonung mera i natten.