så denna morgon har jag haft en Dan Anderssonmorgon, ska man ändå må dåligt och tycka synd om sej själv, så kan man ju göra det ordentligt. Mitt i alla dikter om döden hittade jag den här:
Min kärlek föddes i lustfylld vår,
på stränder av lekfullt dansande vatten,
och vildhonung drack jag i ungdomens år
på ängar, våta av dagg i natten.

Min kärlek föddes vid Paiso älv,
där laxarna hoppa och jäddorna jaga.
där vart den en visa som sjöng sej själv,
en vildes rus och en spelmans saga.

Den sjöd i mitt blod varje svallande vår,
pånyttfödd att locka och vinna,
den sjöng där all världen i vinrus går
och jord och himlar brinna.

Men aldrig mera älskar jag så
som i rosornas år, som vid Paisos vatten,
min kärlek är gammal och börjar bli grå,
och hittar ej vildhonung mera i natten.