att få kontakt

Inledning

När jag var ung kunde man göra ett diakonalt år i kyrkans regi. Det kallades dåre, det tyckte jag var kul. Eftersom det var så himla svårt att få jobb även på den tiden för funkisar, tänkte jag att det kunde vara ett sätt för mej att komma ut på en arbetsplats och känna mej för. Jag kollade runt på vad som fanns och bestämde mej för att äldreomsorgen kunde passa mej. Man skulle få vara en extra människa på ett äldreboende, någon som skulle ha tid att prata (och sjunga) tänkte jag, när den ”vanliga” personalen inte hade tid med det.

Men det gick inte, fick jag veta, om man inte kan ha ögonkontakt med de äldre, så får man ingen kontakt alls med dem. 

dessa tvärsäkra påståenden som kantade min väg in i vuxenlivet, i stället för att säga som det var:

– jag kan inte föreställa mej hur det skulle gå till,

så sa man bara,

– det går inte.

Och jag vet att det fortfarande händer unga personer på väg in i vuxenlivet. Det händer även mig, bara det att jag inte behöver tro dem längre.

Men det förstör så mycket, det där tvärsäkra. Tänk vilken skillnad det skulle göra om man i stället vågade visa sin osäkerhet, och förvandla den till nyfikenhet:

– jag kan inte föreställa mej hur det skulle gå till, men jag skulle gärna vilja ta reda på det.

 

Demensboendet:

 

– Jag känner igen dig, säger Anna, har du varit här förut. Hon kommer sist den här dagen, de andra damerna, Maria och Rut sitter redan och väntar. Vi är på äldreboendets demensavdelning och jag har precis packat upp min ukulele.

– Ja, svarar jag, jag brukar vara här på torsdagarna.

– Är det torsdag idag då, frågar hon.

– Ja, det är torsdag och klockan är 11.

– Nej, rättar hon mig, den är två minuter över.

– Då är det hög tid att vi sätter i gång, säger jag.

Jag börjar med något som jag vet att alla kan. Vi trallar melodin till ”si god afton och god kväll”. Melodin är fin och alla känner igen den, men jag hoppar över texten, eftersom det är förmiddag. Mitt under sången säger Anna:

– Säg till om jag inte får tralla med. Jag kanske stör.

– Du får gärna tralla med, svarar jag, det är mycket roligare om alla sjunger.

 

Sen pratar vi om vädret. Det blåser väldigt kallt, säger jag. Man blir lurad av solen. Man tror att det är varmare än det är. Jag associerar till ”vinden drar” och börjar sjunga den. Alla sjunger med.

– Kan vi nån mer sång om vinden, funderar jag högt, jo, den här:

”håhåjaja, håhåjaja, hör vad det blåser i träa i dag”.

Medan vi sjunger refrängen letar jag febrilt i minnet efter versen, men kan inte komma på den. Maria kommer på första raden, men sen tar det stopp.

– Jag får gå hem och öva på den till nästa gång, säger jag, men så bestämmer jag mig för att pröva en gång till:

Och den här gången kommer Anna på resten av versen och vi andra sjunger med. Nu är det hon som leder sången. Efteråt utbrister hon.

– Det är ju det som gör mig så förbannad! Hennes röst är plötsligt kraftfull och fyller hela rummet.

– Vilket då? Frågar jag!

– Att jag är så bra på att lära mig texter när jag ändå inte kan sjunga.

– Men du sjunger väl bra, säger jag.

– Nej, säger Anna, jag hade B i sång.

– Men det är ju inte det sämsta, försöker jag.

– Nej, säger Maria, det är C som är sämst.

– Jag var befriad från sången, fortsätter Anna, de sa att jag förstörde för de andra.

– Men idag sjöng du bra i alla fall, säger jag, och det var ju du som kom på texten.

 

Min ledarhund ändrar ställning och lägger sig på sidan med huvudet på min fot och vi pratar hundar en stund.

Sen fortsätter vi att sjunga, en salig blandning av barnvisor, gamla folkvisor, Lasse Berghagen och en och annan danslek. Plötsligt klämmer Rut i med en snapsvisa och vi sjunger ett par till. Det visar sig att vi inte kan så många. Nu när stämningen är hög passar jag på att dela ut rytminstrument och vi sjunger:

”en riktigt bussig svärmor vill jag ha, svärmor vill jag ha för det är bra att ha”. 

– Det hade inte jag, säger Maria. Min var så elak så. Men hon blev helt annorlunda när barnen kom.

– Jaså, säger jag.

– Ja, barnen var så fina, och snälla och väluppfostrade… Jag vet inte varför hon var så elak. jag hade ju inte gjort henne något, men sen blev hon snäll. Och jag försökte vara snäll mot henne hela tiden, ja, för min mans skull.

– Min man, säger Anna, hans mamma dog när han var liten, så jag hade ingen svärmor, men han hade en storasyster som nog var som en mamma för honom och henne gillade jag.

– Är det inte mat snart, undrar Rut.

– Jo, jag tror det, säger jag, jag hör hur det skramlar i köket. Vi hinner sjunga ett par sånger till innan jag ska gå hem.

– Men du kommer väl tillbaka, säger Anna.

– Jadå, säger jag, jag kommer nästa torsdag KL 11.

– Kommer du varje torsdag?

– Ja.

– Det är bra, svarar hon, det är lätt att komma ihåg.

varför jag blev musikterapeut

Foto: Emil Erdtman

Jag har nog alltid vetat att jag ville hålla på med musik. När jag var tre år fick jag ett piano. Mamma har berättat att jag spelade blinka lilla stjärna på det efter att hon hade satt fast en tejp bit på tonen c och en på g. När jag började i skolan kunde jag redan spela blockflöjt. Jag har alltid haft lätt för att lära mig texter och melodier, men nog alltid saknat lusten och viljan som behövs för att bli riktigt bra på något instrument. För mig har musik och kommunikation alltid hört ihop. När jag var liten sjöng jag och min mamma ofta tillsammans och i hela familjen kommunicerade vi ofta genom att vissla melodier till varandra. Mina storebröder kunde till exempel reta gallfeber på mig genom att vissla en speciell melodi som bara de och jag förstod meningen med. Pappa hade en vissling som betydde ”släpp genast allt ni har för händer och kom hit”. Mamma tyckte att det var så trist när hon hämtade mig på förskolan och hon såg hur de andra barnen sken upp när de fick se sina föräldrar på långt håll. Jag såg henne inte och hon kunde inte få det där välkomnande leendet från mig. Då kom hon på att hon kunde vissla en speciell sofiamelodi och när jag hörde den sken jag upp så där som de andra barnen gjorde. Så att musiken har kommunikativa egenskaper, det visste jag tidigt. Men innan jag kom på vad jag ville göra med musiken blev jag klar över vad jag inte ville göra med den. Det var faktiskt nästan som en uppenbarelse. Då gick jag på musiklinjen på Ljungskile folkhögskola. Det här var i mars när alla som gick musiklinjen tränade inför inträdesproven till musikhögskolan. Folk kunde öva i mer en 12 timmar om dagen. En eftermiddag gick jag genom en av skolans korridorer och från varje rum hörde jag musik. Alla dörrar var stängda. Ingen spelade med någon annan. Det fanns inte minsta smula av gemenskap i deras musicerande, ingen glädje heller. Då blev det så tydligt för mig. Så här ska man inte göra med musik. Musiken är till för något annat. Det där andra var fortfarande lite diffust för mig, men jag visste att det var viktigt. Första gången jag hörde talas om musikterapi var när jag läste musikvetenskap på Göteborgs universitet. En av lärarna där berättade att det fanns något som hette musikterapi och hon tog även med mig till en kurs för sjukhusbibliotekarier där två musikterapeuter från Danmark föreläste. Än i dag vet jag inte hur hon lyckades smuggla med mig på den där kursen, men jag är henne evigt tacksam för det. Efter det förstod jag vad jag ville göra. Att få använda musikens kommunikativa och kreativa kraft för att hjälpa människor, att få arbeta med musik utan att själva musiken var målet utan ett medel att nå andra mål till exempel terapeutiska, det passade mig. Det var så jag ville göra med musiken och inte tävla nöta och konkurrera med den. Det tog lång tid för mig att hitta rätt utbildning, men till slut valde jag den där man hade mest praktik för jag visste att jag skulle bli ifrågasatt av seende personer sen när jag sökte jobb. Själva utbildningen gick bra även praktiken. Under en av mina praktiktillfällen träffade jag visserligen på en musikterapeut som var tveksam till att jag som synskadad skulle kunna jobba som musikterapeut, men på skolan var det aldrig någon som var tveksam till det. Jag tycker att det har varit ganska svårt att få jobb som musikterapeut. Jag har nästan alltid kommit på anställningsintervjuer till de jobb jag har sökt, Men när arbetsgivaren har förstått att jag inte kan se, har jag fått många konstiga reaktioner. På en skola frågade de till exempel om de skulle komma och hämta mig vid bussen varje morgon och så förklarade de att de inte hade tid att hjälpa mig under arbetsdagen. Vid ett annat tillfälle blev den som skulle intervjua mig så förskräckt när hon fick se min vita käpp att hon backade flera meter. Sen sa hon: – Ja, det här var ju tråkigt, vi hade mer eller mindre bestämt oss för dig… Jag fick inte ens visamina papper för henne och när jag gick sa hon: – Jag hoppas ändå att det ska gå bra för dig, jag känner verkligen för er som har ett handikapp. Men några jobb fick jag i alla fall och jag fick även möjlighet att arbeta med ett musikterapiprojekt i Bolivia under några år. Och ju fler jobb jag har haft, desto lättare har det blivit att få nya. Jag kom också på att det var bra att videofilma när jag jobbade. Då kunde jag ha med mig filmer att visa på anställningsintervjuer. Jag har blivit tryggare i min yrkesroll och mer van vid att söka jobb och även vid att hantera de jobbiga situationer som kan dyka upp när människor ifrågasätter mig och min kompetens. Jag är glad och tacksam för att jag hittade rätt till slut. Tidigare publicerad i tidningen Syskonbandet

Med ledarhund på okänd plats

När jag fick min första ledarhund 2001 fick jag veta att jag inte skulle ha särskilt stor nytta av henne på för mig okända platser. Om jag skulle resa någonstans dit jag aldrig hade varit och dit jag kanske inte heller skulle återvända, var det bättre både för mig och min hund att jag lämnade den hos en hundvakt. Många erfarna ledarhundsförare som jag pratade med då i början sa samma sak. Det var jobbigt för hunden att jobba på en plats där den inte hade fått träna i förväg och ärligt talat var det mest jobbigt även för ledarhundsföraren, sa de, man visste inte var man skulle rasta och om det var en konferens eller kurs man skulle på var schemat ändå säkert förfullspäckat. Man skulle inte hinna med att rasta. Nej, hunden hade det bäst hemma eller hos en hundvakt.

I början trodde jag att det stämde och lämnade min hund när jag skulle åka iväg på någon kurs eller på semester.
När jag kom hem igen och hämtade hunden, tänkte jag alltid att det var så himla skönt att inte behöva vara beroende av en ledsagare.
Ju mer van jag blev vid att gå med ledarhund desto jobbigare tyckte jag det var att vara utan. Jag kände mig klumpig och hjälplös, ja som om jag bara var halv.
Jag började fundera över om det kunde vara sant att min ledarhund inte skulle göra någon nytta för mig på en okänd plats.
Ungefär då fick vi en stor vattenskada på mitt jobb och vi blev tvungna att byta lokaler. Vi hade ingen möjlighet att träna med en instruktör innan, utan fick lösa det hela på egen hand. Arbetsplatsen blev utlokaliserad till fem olika platser och jag skulle jobba på alla. Det var då jag upptäckte vilken nytta jag hade av hunden. Det tog bara ett par dagar, så hittade vi överallt tillsammans. Hon undvek hinder, markerade kanter och stolpar, sökte in och ut precis lika bra där som någon annan stans. Dessutom, upptäckte jag, hade hon ett väldigt bra lokalsinne och lärde sig hitta på de nya platserna fortare än jag.

Sen var det bara att fortsätta. Vi åkte på kurs med jobbet, pluggade på folkhögskola, var på konferens och hemma hos vänner. Överallt hade jag nytta av min ledarhund.
På kurs eller konferens kunde jag lämna sällskapet och gå till mitt rum, utan att behöva be någon om hjälp. Ja, jag kunde till och med smita iväg från sånt jag tyckte var tråkigt utan att väcka särskilt mycket uppmärksamhet. I kurslokalen hittade hon min plats när jag kom tillbaka efter en paus och det gick alltid fort och lätt att komma ut när kursen var slut.

I ärlighetens namn måste jag ändå säga att mina ledarhundar har varit olika bra på att jobba på okända platser, även om jag har tränat på det lika mycket med alla tre. Juni, som var min andra, var inte så bra på att hitta vår plats eller vårt hotellrum, men hon undvek hinder och markerade trappor lika bra som de andra. På en internationell konferens var hennes bästa gren att alltid ta mig till kaffet och mackorna när vi hade paus, men det var å andra sidan dit jag oftast ville.

Men även om mina ledarhundar har varit olika bra på att jobba på nya och okända platser, har jag alltid haft nytta av dem på olika sätt. De har fått mig att känna mig fri och oberoende och jag tror att andra människor har uppfattat mig som en mer självständig person när jag inte har behövt bli ledsagad av någon. Dessutom tror jag att sådana här ”äventyr” är bra för samarbetet mellan mig och min ledarhund. Jag kan inte ”lägga mig i” hennes arbete på samma sätt som när vi är på kända platser. Vi måste lösa de problem som uppstår tillsammans och det stärker oss båda. Det finns en del saker som kan vara krångliga förstås. Att hitta rastplatser till exempel och visst är det så att jag ibland har fått avstå en lugn måltid eller kanske till och med ett toabesök för att hinna rasta min hund, men jag tycker att fördelarna överväger.
Vår senaste resa var ett bra exempel på när det fungerar som bäst.
Jag går en kurs i folkflöjt och i slutet av oktober var det dags för en kurshelg på Härnösands folkhögskola. Jag hade oroat mig en del för den här helgen eftersom jag hade hört att flera ledarhundsförare hade haft problem med tillgängligheten på skolan, men när jag bokade rummet och berättade att jag använder ledarhund fick jag inga sådana signaler, så jag bestämde mig för att tänka att det skulle gå bra och det gjorde det också.
På resan upp till Härnösand var det bra att ha ledarhunden när jag fick ledsagning vid tågbyten. Just den här hunden är inte så bra på att följa efter en ledsagare, men om vi får gå bredvid och ledsagaren berättar när vi ska svänga, så går det bra. Under Corona tiden har jag ofta tänkt på vad skönt det är att inte behöva hålla i en ledsagare.
På skolan lärde vi oss snabbt att hitta mellan husen, till vårt rum, till matsalen och vårt klassrum. Men första kvällen hände det som jag av någon anledning just den här gången inte hade oroat mig för.

  • Hjälp, sa en person när vi kom in i klassrummet den första kvällen, jag är jätteallergisk.
  • Ok, sa jag, då får vi hålla oss ifrån varandra.
    Och det var det hela. Anledningen till att det fungerade så bra tror jag var att den allergiska personen och jag fick hantera situationen själva. Ingen annan i gruppen försökte ”hjälpa till” och vår lärare sa bara att det där löser ni säkert bra själva.
    På sådana här kurser vill folk sitta uppe och jamma halva nätterna. Jag, som har blivit ganska kvällstrött av mig numera tyckte att det var skönt att kunna gå hem när jag ville utan att störa dem som satt kvar och spelade. Visserligen behövde jag lite hjälp första kvällen när jag och hunden irrade runt bland trappor och gångar när vi försökte hitta ut ur huvudbyggnaden, men resten av helgen klarade vi oss själva. Jag kände mig fri att komma och gå som jag ville och det var verkligen roligt att få grotta ner sig i musik på folkflöjt med likasinnade en hel helg. Jag tror att folk ibland undviker mig i sådana här sammanhang därför att de inte vill behöva hjälpa till så fort de är i min närhet. Med ledarhunden vid min sida känns samvaron med de andra mer otvungen.

Efter en lång resa med tåg och buss kom vi hem till Örebro mitt i natten. Vi var glada och trötta båda två och jag var otroligt stolt över min hund. Lite stolt över mig själv var jag också och väldigt nöjd med att jag vågade göra den här resan tillsammans med henne.
tidigare publicerad i Ledarhunden nr 3/2021

Idrottsdagen och mormor

Det är bara mot sig själv man ska tävla. Det säger de hela tiden. Det enda viktiga är att vi ska slå våra personliga rekord. Jag får en känsla av att de bara säger så till oss som har dåliga resultat. Jag är sämst på allt som vi gör på gymnastiken, springer långsammast, kastar kortast, hoppar sämst både på höjden och längden. Bollspel ska vi inte ens prata om. Alla vill spela vollyboll. Under de lektionerna får jag gå ut och gå istället. När vi stöter kula inomhus får jag ibland en oemotståndlig lust att ”råka” kasta mot fönstret. Min lärare vet inte att jag ser skillnad på ljus och mörker så jag kunde låtsas att det var ett misstag. Tänk vad skönt det skulle vara, och rätt åt henne också. När vi ska hoppa över plinten får två av mina klasskompisar stå på varsin sida om satsbrädan och ropa. Då springer jag, siktar in mig mellan deras röster, gissar var jag ska sätta händerna och så hoppar jag över. Hittills har det gått bra, men särskilt snygga hopp blir det ju inte. Det enda jag är bra på är att klättra i rep och hänga i ringar, men det får vi nästan aldrig göra. 
Idag har vi idrottsdag på Älvhögsborg. Det var här jag lärde mig dra riktiga halsbloss i höstas, men rökringar kan jag fortfarande inte göra. Det är skolmästerskap och vi tävlar klassvis. Varje klass samlar ihop poäng, som sedan räknas ihop. Det betyder inte att ens personliga rekord är det enda som räknas, men jag känner mig inte särskilt besviken. Ingen trodde väl nånsin på det där snacket ändå.
Kast med liten boll går sådär. Jag får ingen större fart på den, men det får jag på slungbollen. Jag tar fart och kastar, bollens tyngd hjälper till och jag känner att jag faktiskt för en gångs skull har kraft i kastet, men så blir det alldeles tyst omkring mig. Någon har skadat sig. Efter en stunds förvirring förstår jag att det är jag som har skadat någon. En av killarna i nian har fått min slungboll rakt i bröstkorgen. Han tappar andan en kort stund sen verkar han ok igen. Men nu är lärarna lite nervösa. Jag tror de pratar om ifall jag ska vara med i fortsättningen eller inte, men ingen pratar med mig. Jag står där mitt på den stora planen och vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte vara kvar här. Det blir bara fel och egentligen vill ingen annan att jag ska vara här heller, men ändå skulle det bli skolk om jag gick här ifrån. Tårarna bränner
bakom ögonlocken. Fan, jag önskar att det hade varit någon av lärarna som hade fått min slungboll i bröstet.
Så kommer jag på att mormor bor alldeles här i närheten. Hon kan säkert se oss från sitt fönster. Jag letar reda på en telefonkiosk och ringer henne.

  • Jag kommer, säger hon.
    Så är hon där, min mormor med de skrynkliga händerna och den goda cigarettdoften. Vi letar reda på en av mina lärare.
  • Nu tar jag med mig Sofia hem, säger mormor, och hennes röst är så bestämd att läraren inte kommer sig för att fråga något. Eller kanske är hon bara lättad över att jag försvinner, jag som inte bara drar ner klassresultatet, utan dessutom är farlig för de andra.
    I mormors kök äter jag köttbullemackor på tekaka.
  • Tänk vad arg du var på mig när du var liten Sofia, säger hon, du tyckte att det luktade så illa när jag rökte. Du sa att du aldrig skulle börja röka.
    Vi skrattar båda åt det där, men jag vet inte om det är sant. Jag kommer inte ihåg det i alla fall.
    När man pratar med mormor måste man först veta att hon tittar på en, annars hör hon inte vad man säger och har hon somnat på hörörat är det omöjligt att väcka henne genom att ropa. Då är det bättre att gå fram till hennes säng och skaka lite i den. För egen del har hon brutalare väckningsmetoder när hon är hemma hos oss ibland. En gång, när hon inte fick upp brorsan ur sängen gick hon ut och hämtade lite snö som hon stoppade ner under hans täcke. Då blev det fart på honom. Så där skulle jag aldrig våga göra, även om tanken då och då har kommit för mig.
    Jag gillar mormor för att hon säger vad hon tycker och så visslar hon så vackert. Det låter nästan som en liten flöjt och hon kan vissla tvåstämmigt med sig själv. Det var hon som lärde mig sticka. Det hade varken skolan eller mamma lyckats med. I skolan valde jag bort syslöjden bara för att de hade tagit för givet att jag skulle ha just syslöjd och när mamma försökte lära mig blev vi bara osams. Men med mormor gick det bra.

jag medverkar i människor och tro

Jag medverkar i ”människor och tro”, som handlar om psalm 201, ”en vänlig grönska” och några människors minnen av den.
I början av programmet berättar jag om ett roligt barndomsminne från Adolf Fredrik och i slutet är det ett långt inslag där jag berättar om när vi sjöng den på Maries begravning.
Marie, min pappas fru, som dog av skadorna hon fick på drottninggatan den 7 april 2017.
Ni får också höra valda delar ur sången jag skrev till henne och om det som hände.
Sångare ur radiokören berättar om hur det är att sjunga den och en musikvetare berättar intressanta saker om psalmen som jag inte hade en aning om.
Här kan ni lyssna på programmet:
https://sverigesradio.se/avsnitt/1733355
och ni som vill höra hela sången jag skrev ”den där Marie” kan göra det här:
https://youtu.be/MZfdrba_JOw

jag gästbloggar om funkofobi

Inte ens bland kollegor, inte ens bland terapeuter som jobbar med rollbytet som främsta verktyg, kan jag vara säker på att slippa funkofoba beteenden.
Jag gästbloggar om det idag:
”Det var som att få en smäll, eller som att få en hink med iskallt vatten över huvudet. Jag blev fullkomligt svarslös. Jag hade velat trösta och uppmuntra, som en erfarnare kollega. Jag hade visat min sympati, försökt vara en bra människa och göra det mot honom som någon hade gjort mot mig och som hade hjälpt mig en gång och han kunde inte ta emot det. Det kanske jag hade kunnat förstå, han var väl besviken och ledsen och kanske skämdes han också, men att han dessutom förminskade mig till enbart min funktionsnedsättning och satte mig på plats, det är inte försvarbart.”
http://galengrodairullstol.ord.nu/Ett-funkofobt-beteende—Sofia-Thoresdotter-/

standardiserade människor

Idag tänker jag på system och att systematisera och standardisera. Det är bra ibland t ex när hemsidor och appar ska göras tillgängliga, men det finns gånger när det är fel och det är inom vården.
Uttrycket som fick mej att gå igång idag är ”standardiserade vårdprocesser”.
Jag vet inte vad det är, men jag kan gissa och hur som helst är det uttrycket som fick i gång mej.
Att jag är så glad att jag inte är i vårdsystemet längre. Att jag nästan klarade mej ur med hedern i behåll, fast bara nästan.
För jag var från början så glad för att få vara med där. Att jag räknades som en riktig yrkesperson, trots min funktionsnedsättning, med namnbricka och behörighet att skriva journaler och lön från regionen. Att få vara vårdgivare i stället för brukare eller patient. Jag var visserligen fortfarande patient och brukare, men inte bara och inte först och främst.
Jag försökte anpassa mej. Jag var tvungen om jag ville vara kvar. Våra möten handlade nästan aldrig om patienterna utan om processerna och det var inte processen mellan mej och min patient. Nej, det var processerna vid bokning, vilken kod skulle vi använda, vilken färgmarkering och vilket vårdprogram?
vårdprogram var något som skulle göra att alla med samma diagnos skulle få samma vård. Jag försökte prata om att alla med samma diagnos kanske ändå inte var lika varandra. Kanske ville dom ha hjälp med andra saker än det som stod i programmet, kanske ville dom åtminstone ha hjälp med saker i en annan ordning än vad som stod där. Nej, fick jag veta, det måste vara lika. Dessutom, sa man, att på det här sättet spelade det ingen roll vem av oss vårdgivare patienten fick träffa, för alla skulle göra likadant. Det skulle inte vara någon skillnad om man träffade en nyutexaminerad eller någon med lång erfarenhet.
Jag tyckte att det lät förskräckligt. Ingenting fick handla om relationer och då vet vi ju att relationen oftare är viktigare än metoden vid t ex terapi.
Ibland tror jag att det är likadant för musikterapin som för mej. Vi är så glada för att äntligen få vara med så att vi gör nästan vad som helst för att klämma in den i systemet.
Om vi ska ha standardiserade vårdprocesser får vi börja med att standardisera både vårdgivare och patienter. vill vi det?
Jag vill inte.

anställningsintervjun

När jag kommer fram till huset där anställningsintervjun ska äga rum är jag dyblöt. Ändå åkte jag taxi hit. Himlen öppnade sig precis när jag öppnade bildörren. Nu står jag här alldeles innanför porten och det droppar från både hår och kläder. Jag kommer verkligen inte att vara till min fördel. Det är tur att vi redan har pratat på telefon. Det här mötet är mer en formalitet, så sa kvinnan från Medborgarskolan när vi pratade i går. 
Jag har tagit ledigt från sommarjobbet som växelhäxa på Synskadades Riksförbund. Det här är det första jobb jag söker sen jag blev klar med musikterapeututbildningen. Det handlar om att leda en kör för personer med afasi. Det skulle vara så spännande om jag fick jobbet.

När jag har torkat lite går jag en halvtrappa upp och går in i första dörren på vänster hand.
” Det står Medborgarskolan på skylten”, hade hon sagt i telefon, och jag hade bara svarat ja. Det fanns ingen anledning att berätta för henne att jag inte kan se några skyltar.
Dörren är öppen och jag kommer in i ett rum med knarrande trägolv. Jag blir stående precis innanför den. Vad ska jag göra nu. Här är ingen som möter mig, och ändå har jag inte kommit för tidigt, som jag alltid annars brukar göra. Ska jag försöka hitta någonstans att sätta mig? Nej, för om hon kommer precis när jag käppar omkring här inne och letar, så kommer jag garanterat att göra ett förvirrat intryck på henne. Alltså står jag kvar. Jag harklar mig. Hon kanske inte hörde att jag kom.

Så hör jag hur någon kommer gående genom rummet. Jag gör mig beredd att hälsa och jag hoppas att jag inte ser ut som en blöt hund. Leende sträcker jag fram handen, men då händer något konstigt. Det låter faktiskt som om hon vänder och går tillbaka därifrån hon kom och hon stänger en dörr, men jag kan väl inte ha hört rätt? Jo, det måste jag ha gjort. Någon kom ut hit, fick syn på mig och vände… och stängde en dörr mellan oss. Om jag inte visste vad jag skulle göra när jag kom in hit, så vet jag det ännu mindre nu. Ska jag gå härifrån? Någon pratar bakom den där dörren, i telefon tror jag. Jag hör att det är kvinnan från Medborgarskolan, hon som jag har pratat med i telefon, hon som jag skulle träffa här. Nu avslutas samtalet och dörren öppnas. Hennes steg kommer över det knarrande golvet och jag klistrar på mig leendet igen.
” Hej, välkommen”, säger hon. Hennes röst är glättig och lite spänd. ”Jag blev lite förvånad. Jag visste inte… att du…” Orden blir hängande i luften mellan oss.

Trots att jag borde ha blivit varnad av hennes märkliga beteende är jag totalt oförberedd på vad som händer sen. Efter att vi har satt oss ner vid det runda, kala träbordet och pratat lite väder och vind, ja, tänk vilket skyfall, som om himlen hade öppnat sig, harklar hon sig och säger:
”Ja, det var verkligen tråkigt det här. Vi hade ju mer eller mindre bestämt oss för dig”.
Och återigen blir hennes ord hängande.
Och jag sitter bara där, säger ingenting. Jamen, vad ska jag säga då? Hon har inte sagt att jag inte får jobbet, men det är väl ändå det hon menar, eller? Och mina papper. Hon har inte ens bett att få se dem. Intygen från mina praktikplatser. De som skulle kunna visa henne att jag kan det här.
Nu reser hon sig upp. Det gör jag också. Jag antar att det är meningen att jag ska gå nu. Våra stolar skrapar mot trägolvet. Alla ljud förstärks här inne.
”Ja, tack då”, säger hon, och jag sträcker ut handen, ”jag hoppas verkligen att det ska gå bra för dig”, nu har hon lagt sin andra hand över min, ”jag känner verkligen för er som har ett handikapp”.

vad är musikterapi och vad gör en musikterapeut egentligen?

Här berättar jag om mitt jobb som musikterapeut och om dom utmaningar som min synnedsättning och andras fördomar har ställt till med och hur jag har hanterat dom.
Det jag säger om musikterapiutbildningen är inaktuellt, eftersom det sedan intervjutillfället har blivit klart med den nya treåriga utbildningen på KMH.https://www.syskonbandet.se/wp-content/uploads/2021/02/Klarsyn-Sofia-Thoresdotter-musikterapeut-64kbps.mp3?fbclid=IwAR3CkUVZPsK5Ll7k1568MndbVxQZCgEj7iVS2uu74kMdhHfKoQRD_aV32jU