I dag, på Studio ett var det ett inslag om personer med funktionsnedsättning och deras möjligheter på arbetsmarknaden. en moderat politiker, från arbetsmarknadsutskottet sa att man ju måste prata om att många funktionshindrade människor faktiskt har jobb och ”stortrivs” och att det finns många ”goda” arbetsgivare också…

Ja, vad ska man säja. Man kan t ex säja att hon inte har förstått nånting, att så länge hon föreställer sej att vi blir anstälda därför att någon är god mot oss, så vill jag inte ha henne som representant. Det är människor som hon som gör att vi aldrig kommer in på riktigt. Hon vill under inga som helst omständigheter vara lik mej…

Och jag vill inte vara lik henne heller, men det hjälps inte, vi är mer lika än olika. Jag antar att hon inte skulle gilla om hhon en dag fick veta att folk hade röstat på henne av ”godhet”.

På Skanstull kliver det på en man. Han stannar precis innanför dörren och det låter faktiskt som om han slår ihop klackarna, sen drar han ett djupt andetag. Hans röst är fantastisk, den fyller hela vagnen, värdig en operasångare:
”har du tittat på skylten där, det får inte finnas några hundar i den här vagnen”, bullrar han och jag inser direkt att det är mej han talar till:
”Har du tittat på den här?”, frågar jag och pekar på ledarhundsselen. Han försvinner till andra änden på vagnen.

På väg hem igen, precis när jag ska kliva av, är det någon som knuffar på mej, ”ursäkta”, Fan vad folk har bråttom tänker jag:
”Jag ska också av här”, säjer jag, ”så du kan ta det lungt”
”men jag ville bara säja att Jesus älskar dej”, säjer hon och smeker mej på överarmen.
”Han älskar dej också”, säjer jag, men hon är inte klar:
”Be till honom, han kan hela dej, det är jag säker på”
Det vänder sej i magen, från vadå, tänker jag, men jag säjer:
”Han kan säkert hela dej också” och då äntligen kommer hon av sej.

Vad ska man göra, hur ska man orka med sånthär? för tillfället har jag inget skydd, dom kommer rakt in.

Jag längtar efter en öppen eld i skogen där jag får sitta bland mina vänner och lyssna.

Ligg inte kvar i sängen och fundera,
gå upp och gör frukost,
tänd ett ljus,
lyssna på väderleksrapporten, garanterat ofarligt,
gå en långprommenad, att vara ute när det ljusnar är bra, det kan hända att det sprider sej innåt,
när du kommer hem, tappa upp ett varmt bad,
och när du ligger i badet, lyssna på lila downs.

Inga hemska drömmar i natt, men jag vaknade halv fem. Vid sextiden tröttnade vovven på att ligga och titta på mej när jag låg i sängen och läste deckare och sa att jag skulle gå upp och fixa frukost åt oss.

tio grader kallt. Radion, gaza, jag satte en kastrull med vatten på platten för att koka ägg, fixade kaffe och frukost till djuret, tog tiden på ägget, satte äggkastrullen under kallt, rinnande vatten, stälde fram resten av min frukost på bordet, kände på ljuset att det inte stod snett och rann, satte bröd i brödrosten och stack ner handen i det iskalla äggvattnet… Där var det tomt… Jag hade kokat vatten, noga i 8 minuter, men glömt lägga i något ägg…

Jag fick börja från början: vatten och ägg i kastrullen, nu hade jag tid över, inte bra när man har morgonångest, så medan jag väntade på att ägget skulle bli klart, ringde jag J. Han sover inte heller pånätterna, han hade varit vaken mycket längre än jag, men lät väldigt trött ändå, berättade för honom om min knasiga frukost, la på luren och upptäckte att jag hade glömt att sätta på plattan…

Nu har jag ätit frukost och ska gå på långprommenad… om jag vågar

När jag har varit ledig ett tag, så får jag alltid känslan av att jag nog har glömt allt som har med jobbet att göra. Fastän jag vet att det inte är så, så känns det som om jag inte längre kan några sånger, minns vad jag gjorde förra terminen, kommer ihåg nånting om musi och kommunikation, inte minns mina elevers namn… Kort sagt, jag tvivlar på min hela förmåga som yrkesmänniska. det händer varje gång, så nummera känner jag igen symtomen och får helt enkelt stå ut med min oro och gå till jobbet och låtsas att jag kan och då brukar allt falla på plats.

så i morse var det likadant. Dessutom hade jag drömt nånting fruktansvärt:
Nizisterna hade tagit makten. Jag låg i en stor dubbelsäng på ett hotelrum och hörde dom utanför på gatan, marscherande och sjungande. Min vän satt på sängkanten och försökte förklara för mej hur det hade gått till, hur det hade blivit såhär, hur dom hade kunnat bli framröstade, men jag var bara förtvivlad. Det var ju fullständigt ointressant hur det hade gått till, nu var dom här och allting var försent…

Med denna dröm i kropp och själ var det alltså meningen att jag skulle bemestra min börjajobbaångest. det gjorde jag genom att dra ur kontakten till alla julljusstakarna. det gjorde inte saken bättre, sen åt jag frukost. Då kom jag på att den enda gång som jag inte drabbas av denna fullständiga tillintetgörelse är när jag ska iväg och sjunga nånstans, när jag ska vara trubadur. Då är jag alltid helt säker på att jag kan det jag kan.

Ja, och sen gick jag till jobbet och det var glädje och värme där och jag hade inte glömt hur man gör, varken hur man är musikterapeut eller hur man är glad.

”om det blir sol också, då blir det nog för bra för att vara sant”, sa jag till min vän i bilen på väg till tyresta och så kom solen.

Hela dagen har varit för bra för att vara sann nästan, lugn och skön, sol och snö, bad och barockmusik och nu precis när jag ska sova, så får jag kontakt med en vän i Sucre och vi pratar en stund.

Och i dag har det avgjorts vem som har vunnit uppsatstävlingen jag var med i… Men dom har inte ringt. Det gör inget, det är ju hela världen som tävlar

Att det kan vara så tyst. Man skulle kunna tro att jag är kvar ute på landet, men det är jag inte, jag är hemma på kungsholmen igen, men det verkar det inte vara nån annan som är…

Här är alldeles öde och det är nåt särskilt med att vara ensam i stan. Jag gillar det. Så kan det vara i bland mitt i sommaren också. Och det var kallt och vindstilla nu när vi var ute sista gången för dagen. Konstigt, jag tänker att jag är alldeles en´sam i stan fastän det är fullt av bilar som åker här på gatan. Som om det inte var folk i dom…
s
nart är förtrollningen bruten och vardagen tillbaka, lite synd ändå.

Vi är på en kortsemester, vid havet, iskogen. Hunden är lycklig och far omkring i skogen som om hon vore ung. Här är tyst och på natten blir det mörkt på riktigt, men jag sover inte.

Jag tänkte att när jag nu ändå är vaken på nätterna, så skulle jag ju kunna skriva nåt kreativt, nåt riktigt bra… eller så skulle jag kunna komma på något klokt om min framtid när jag ligger här och tänker, men det blir inget med det. Det är en annans slags vila jag behöver tror jag

Tänk vad kul det är med nya prylar! Här sitter jag med en superliten dator och bloggar från soffan. Min dator har ingen skärm. det är därför jag kunde köpa den så billigt. det tänker jag på i bland, vad jag kan göra som inte personer som serkan, som t ex att använda en dator där skärmen är trasig. En annan sak är att jag kan sitta på balkongen och se på tv, eller se på tv i tvättstugan medan jag viker tvätt. Det är bara att koppla dom trådlösa hörlurarna till tv:n och gå iväg. Jag behöver juinte titta… Det räcker med att lyssna.

en annan sak som är tvärt om är att min hund i dag har fått medecin som är testad på människor…

Varje gång jag drar hem 15 kilo hundmat på min pirra, så tänker jag på en av dom första gångerna jag skulle få hem en säck.

Då hade jag ingen pirra, utan trodde att jag skulle kunna ta 15kilossäcken över ena axeln, vovven på andra sidan. Jag vet inte hur hundmattillverkarna har tänkt sej att folk ska få hem sin hundmat. Säckarna är alldeles oformliga och det finns inget handtag på dom, men Tjejen på Kungs Zoo hade i alla fall hjälpt mej att hiva upp den på min ena axel och jag hade jämkat till den så att det var bra balans, och jag hade ju nära hem…

Men, efter en liten stund började säcken glida och tillslut föll den i gatan med en duns. Där stod jag och hund och nu visste jag inte hur jag skulle göra. Då kom en man som en skänk från ovan:
”behöver du hjälp?”
”Ja tack,” sa jag, det var ju bara ett halvt kvarter kvar till min port. Tänk, en gentleman tänkte jag, att dom fortfarande finns…
då känner jag hur han bestämt slänger upp säcken på MIN axel… Jag blev så himla paff att jag nog inte ens sa tack tror jag och jag hade ju inte sagt på vilket sätt jag ville hal hjälp… Ja, han försvann och kvar stod jag och gapskrattade… Sen skaffade jag mej in pirra.

Han skulle bara veta att han inte bara hjälpte mej, utan han har fått mej att skratta många gånger sen dess.