Om det är sant att man kommunicerar med sin hund vi ainre bilder…
Jag läser just en deckare där det sker flera överfall i närheten av hissar. I går, när jag tog hissen upp från perongen på Fridhemsplan, när dörrarna precis hade åkt igen, då fick jag känslan av att inte vara ensam i hissen. Ni vet, en såndär snabb, ilande känsla och då måste jag ha skickat en bild till min hund, för exakt när jag kände känslan, vände hon sej om för att se efter… vi var själva.

Om det är sant att drömmar är viktiga budskap från ens omedvetna…
å händer det mej just nu spännande saker. Jag drömmer att jag rensar avlopp, hur mycket skit som helst, och att jag vägrar folk nattlogi hemma hos mej.

Om det är sant att alla mina släktingar nummera läser denna blogg…
så vet jag inte riktigt hur jag ställer mej till det. Å ena sidan kan man ju passa på att berätta ”sanningar” för dom som dom säkert inte vill höra, men som skulle bli ännu värre att få höra på nästa släktkalas, eller så kan man ju skapa sej en blogg till som man hemlighåller för släkten… Man kan också fortsätta som vanligt.

allt har ett pris, eller hur, så tänker jag, så när jag nu har ägnat en vecka åt en massa saker som har gått otroligt bra… så är det ju inte mer än rätt att det ska börja krångla när man kommer hem igen.

I dag skulle jag till arbetsförmedlingen. Inte för att söka jobb, vem fan går dit för att söka jobb egentligen?, utan för att förlänga pengarna till mitt personliga biträde. Själva besöket tog tio minuter, men tänk vad mycket energi det gick åt…

Först, för en vecka sen, började jag försöka ta reda på vart arbetsförmedlingen ligger, den har inte flyttat, men jag har blivit flyttad på och hör till en annan arbetsförmedling nu. Men, jag hade tur, mina hundvakter passade på att ta reda på det när jag var borta, så nu hade jag en vägbeskrivning. Jag hade också mailat till dom eftersom jag skulle få en helt ny handläggare som inte kan dom här grejerna ännu.

allt gick bra till en början, men plötsligt stod jag mitt i en byggarbetsplats och lyssnade på essingeleden. Den skulle jag gå under visste jag… men hur? Och framför allt var? Där stod jag och undrade, och fastän det verkar otroligt, så kom det en kvinnan vandrande och frågade om jag behövde hjälp.
”jaaaaaaa tack”

själve besöket tog som sagt tio minuter och då fick jag också veta att dom ska flytta igen, fast nu är det dom och inte jag som ska flyttas, men det blir ju ungefär samma. så nu har jag lärt mej den där vägen i onödan.
På väg hem slog jag huvet i ett lastbilsflak. Lastbilen stod tvärs över en trottoar och vovvem försökte gå runt den. flaket var i min ögonbrynshöjd och även om hon ska klara sånna höjdhinder, så är det inte lätt. Nu har jag alltså en stooor bula över höger ögonbryn.

När jag kom hem skulle jag laga mat… det verkar gå bra än så länge.

Nu närmar sej min andra otrevliga årsdag, så jag borde veta bättre än att ge mej ut på äventyr i dessa tider, med tanke på vad som kan hända.

Nu är jag i trollhättan. Här ska jag jobba och samtidigt passar jag på att umgås en del med mina släktingar. Just nu har jag en stund øver, hade tänkt plugga, men…
I morgon åker jag hem igen. En resa på 4 timmar och med 2 byten, ska bli intressant.
Vi har varit ute i skogen. Solen värmde och vattnet porlade, skønt, nu är det vår och hemma hos mej sjøng koltrasten i torsdags.

Vi är på sociodramakonferens ombord på siljaline. Massor av folk från hela världen och än så länge mår jag bara bra. Vi får se när jag får nog.
Vi har i alla fall både godis och spritbunkrat för i morgon när vi ska vara på land.

om jag kommer in i min tobaksaffär och tjejen bakom disken säjer att jag är vacker
om jag har vunnit 25 kronor på lotto
om csn säjer att jaginte bara ska få studiebidrag, utan uppskov med inbetalningarna också
om min arbetsförmedlare som måste sluta ringer och säjer hejdå
om killen på caffé blåbär låter jätteglad när han ser mej, fastän jag möter honom i dörren och han nog tänkte gå på lunch och fick vända
och om jag får mej en pratstund med min vän som är i Sucre…

då gör det ju inte så mycket att mitt lönediskrimineringsärende blev nerlagt,
att tekniken strulade så att jag inte kunde kolla på föreläsningen om samisk religion
att människorona på akassan gör allt för att göra livet svårt för mej…

och det gör nästan ingenting att min hund fyller tio år i dag, nästan ingenting…

I natt drömde jag att jag skulle åka buss till trollhättan. det fanns en kattalog där man kunde välja researangörer. Den billigaste hade att ovanligt koncept. Man sövde ner sina resenärer för att sen kunna köra alldeles för fort och med trötta och utarbetade förare. dom sovande resenärerna hade det bra och märkte ingenting. Det blev inga klagomåloch man kunde ha få förare som fick jobba för mycket. Och då kunde resorna bli billiga. Min reskamrat och jag valde ändå denna resa, vi sa att vi ju inte behöver ta den där sprutan som skulle få oss att sova hela vägen, vi var ju inte rädda av oss, men precis innan resan skulle börja, bjöds vi på läsk som smakade jättekonstigt och då insåg vi att vi hade blivit sövda ändå.

När jag sen vaknade skulle jag ringa till SJ och boka en tågresa. När man använder ledarhund behöver man en speciell biljett och det gäller lite speciella regler för oss och dom där grejerna måste man alltid bråka om eftersom människorna på SJ inte kan sina egna regler. Så, när jag hade förhandlat med en i och för sej trevlig, men ovillig människa om sånt som egentligen är min rätt i över en halvtimme, funderade jag starkt på att ta bussen… Men sen kom jag på bättre tankar…

I bland, eller ganska ofta förresten, är det helt omöjligt att bara prata väder och vind med folk somman inte känner. dom hakar upp sej så otroligt mycket på att jag är blind, så dom glömmer bort att jag är en vanlig människa i första hand. Det gör mej ledsen ofta, arg i bland, och, när jag är på topp, full i skratt.

som för ett tagsen när jag försökte bekante mej med en ny granne. När vi stod och väntade på hissen försökte jag prata lite pappersinsamlingsprat med honom, det borde ju funka, men nejdå:
Jag: Tänk vad knäppt va, först bär någon hit en massa papper som vi inte vill ha, sen bär vi upp det från våra postfack och till våra lägenheter och lägger dom i pappersinsamlingen. Sen när dom har legat där ett tag och samlat dam, så bär vi ner dom igen, ut på gården och till vår allmänna papppersinsamling. det är ju hur mycket onödigt arbete som helst för en massa folk och jag har verkligen annat att göra än att bära papper fram och tillbaks…
Han: Men hur gör du när du ska läsa posten…

Men jag gav inte upp i första taget, denna nya granne verkar vara en trevlig person, så en annan dag i hissen blev det ett nytt försök och nu var den han som började:
Han: Jag försov mej i morse, det måste ha varit strömavbrott i natt, för min klickradio stod bara och blinkade.
Jag: fy vad tråkigt, hela dagen blir ju förstörd, själv använder jag klockan i mobilen, och då klarar man ju sej från sånt där.
Han: Men hur kan du använda en mobiltelefon…
Jag förklarade lite snällt, men försökte fortsätta grannar emellanpratet:
– Det är ju ännu värre om strömmen går mitt på dagen och man har datorn i gång, min senaste datorkrasch berodde på det.
Han: Men hur kan du använda en dator?

Jo, jag vet att man måste få fråga, men inte ALLTID. Varför kan jag inte bara få vara vanlig granne!

I tisdags var jag på Thellins tidigt på morgonen för att köpa semlor. Fastän klockan bara var åtta, så var det redan kö, tio före mej. Stämningen var lugn och mysig och vi stod och småpratade med varandra medan vi väntade på vår tur. Plötlsigt kommer det in en man som har bråttom. Han tar en nummerlapp och inser att han kommer att få svårt att hinna. Han börjar svära och klaga, plötsligt är det bara han som hörs i hela lokalen, han tar allt utrymme:
”Och så är det bara en som jobar bakom disken förstås, det är ju jäääävligt smart”
och innan jag hinner tänka mej för så säjer jag:
”om man är sådär sur, ska man inte ha några semlor” och mannen vänder och går ut, den trevliga stämningen är återställd. efteråt fick jag lite dåligt samvete ändå, det är väl när man är sådär sur som man skulle behöva en semla, men det var det att han höll på att få förstöra för alla oss andra också.

En vän åker till Paris, två andra till Sucre och här går jag och traskar i snömodden… Men det beror ju lite på vad man har för perspektiv. Om man bara för två veckorsedan helst inte ville nånstans, så är det ju ett framsteg att vara avundssjuk på dom som får resa…

För, ärligt talat, så är jag ute ur vintertunneln för i år och jag blir lika förvånad varje gång, att det var så här det skulle kännas att leva. till och med kungsholmen är fantastiskt just nu och det säjer jag inte bara för att jag är avundssjuk, det är faktiskt sant.

Hennes hand på min axel är angelägen:
”Jag vill inte vara på dagis, jag vill till mitt hemma.”

Hon är fyra år och i hennes hemland är det krig, nu väntar hon på mitt svar och jag säjer inte,
”du kan säkert snart åka hem igen” Eller
”Men det här är ditt hemma nu”
Jag säjer ingenting,
jag skäms