det ringer en kvinna från ett en arbetsplats där jag har sökt jobb. Hon ägnar den första delen av samtalet åt att förklara hur mycket mer som ingår i jobbet än vad som framgick i annonsen, hon var på semester när den lades ut. Hon radar upp sak efter sak som hon vill att jag ska säja att jag inte kan göra, men jag hjälper henne inte. tillslut måste hon ändå fråga rakt på sak:
– Hur mycket begränsar din synskada dej?
– Den begränsar mej inte alls, säjer jag, du får nog precisera din fråga.

Jag hör hur jobbigt hon tycker att det är, skitjobbigt, jag får ont i magen åt henne. Jag är hela tiden på väg att säja:
– du, vi skiter i det, du behöver inte, det gör ingenting…

Men jag håller ut och hon också Hon försöker med att lokalerna är trånga. Jag borde ha sagt att jag är ganska liten, men kom inte på det. Hon vill verkligen inte ha mej där, men eftersom jag för en gångs skull skrev i min ansökan att jag är blind, så måste hon kalla mej till intervju om jag har rätt kvalifikationer och det har jag. Ja, hur fan ska man bära sej åt? Varken hon eller jag är bekväma i den här situationen.

När vi tillslut har bokat en tid för intervju, då berättar jag att jag har ledarhund och då blir det nästan kattastrof. Någon av omsorgstagarna är jätterädd för hundar och det finns absolut ingenstans där man kan lägga hunden så att den inte syns. Hon kan ange det som skäl för att inte anställa mej, men hon vet inte att jag inte har ett lagligt skydd på den punkten.

Alltså ska vi ses på onsdag kl 12, men varför det egentligen? vill jag verkligen jobba på ett ställe där dom är så ängsliga och där jag är så lite välkommen? ska jag verkligen lägga min energi på det? Ska jag ringa och ställa in?

Ja, i kväll är vi hemma igen. Det tråkigaste med att flyga är all väntetid.
Min kropp har redan börjat uppvisa stressymtom, men jag har bestæmt mej för att den kan få hålla på bäst den vill, vi är ändå kompisar.
Nu får man trösta sej med en öl på flyget och läsa slutet på deckaren, så får resten av livet ordna sej sen, ri har haft en underbar semester.

Vi packaar, i morgon åker vi hem och då måste jag hitta en inneboende.I dag var vi och vandrade en ganska kort tur och tittade på två ruiner. det regnade litegrann hela tiden, men det gjorde ingenting.På hemvägen stannade vi på ett ställe somhade kaameler, åsnor, ormar och lite annat, kamelerna var jättsnälla och jag fick en kamelpuss. det fans också getter med fyra horn.Nu packar vi som sagt och det är som vanligt, sakerna tar mycket större plats när man ska packa för hemresan.Tandverken seer till att jag inte är på topp hela tiden. Menå andra sidan är det jätteskönt dom stunderna när den är helt borta.

Nu är vi framme i våra vänners hus. Dom är nygifta och väntar barn och dom är lyckliga, men inte på det där egotrippade sättet som man kan bli, utan mera så att dom har så mycket lyckaatt dom kan dela med sej av den.I går och i dag har vi badad i insjöar och rott. I morgon åker vi till scheitz för att vandra i ett par dagar..Båda två är musikterapeuter, så mellan allt vandrande och simmande blir det också en del jobbprat, t ex i går kväll när vi satt ut epå altanen och tittade på eldan. Jag saknar verkligen kollegor.Och dom odlar nästan alla singa grönsaker själva. Jag har just konstateraat att mitt sockerbehov nästan är borta redan. Jag vet inte om det beror på den bra maten eller all den friska lusften. jag sover till och med bra.

Vi åkte tidigt på morgonen och sedan vandrade vi längs Klangweg, en ganska lättgådd vandringsled där det finns en massa ljudstationer var tionde minut ungefär. Det passade oss att stanna så ofta, både för oss svenskar och för vår vän som är i sjätte månaden. Det var jättefint!Vårt hotel var fint och runt omkring gick kor och hästar och pinglade. På kvällen, när vi satt på vår balkong var det jättemysigt att lyssna på dom, men kl fyra på morgonen, när dom vaknade, var det inte riktigt likka mysigt.Vi åkte linbana ner, en öppen, så att vi kunde höra hur tyst det var och medan vi väntade på bussen gick vi en sväng i en klosterträdgård som var full av alla möjliga sorters kryddor.På hemvägen stannade vi i Appenzeller och i lindau, hamnade i kö på autobahn och shöng i bilen till akompanjemang av vårt eget signalhorDet känns helt obegripligt att man kan bo i stan och äta mat som man inte själv har odlat, men jag vet ju att man vänjer sej tillbaks till det. Fast det borde man inte göra.Jag har tandverk, men jag föreställer mej hur det skulle vara att gestalta den, och då blir det nästan kul att ha ont…

Nu är vi framme på vårt hotell. Förutom tjafs med tråkiga byråkrater i morse på arlanda express, har allt gått jättebra. Det blir en sån otrolig skillnad när man får får den hjälp man behöver i stället för den någon annan tycker att man ska ha.Det blir också väldigt annorlunda när folk folk hjälper utan att exakt fundera över vad som egentligen ingår i deras jobb. T ex tjejen som hjälpte oss på flygplatsen, hon följde med oss till tåget in tillstan och ringde någon som mötte oss när vi kom fram, fastän hon egentligen inte ska göra sånt. Hon verkade mest tycka att det var kul med lite annorlunda uppdrag.Här på hotellet kommer folk springande så fort vi visar oss och vill hjälpa till. Detskulle säkert vara tröttsamt i längden, men så här är det helt ok.däremot vågar vi oss inte ut på stan. vi är för rädda att komma bort. I morgon kommer våra kompisar och hämtar oss.

När jag var liten kunde jag cyckla och jag älskade det
då visste jag inte attjag inte borde kunna.
Nu vet jag det och därför kan jag inte cyckla längre
så nu är min fråga
är kunskap alltid makt

Jag vet inte alls hur jag vill ha det, men huvudsaken är ju att jag vet att jag villha det

Nu har jag sökt jobb på två ställen där jag vet att dom vet vem jag är och då kommer jag inte ens på intervju, som jag så ofta annars gör. det finns bara ett sätt att ta detta:
personligt

På Cafféet som ligger i hörnet Kungsstensgatan/dalagatan tänkte jag ta en latte, men kvinnan som stod bakom disken a:
-du får inte ta in hunden, jag är allergisk för jag blev biten för en månadsen.

Jag fick hårdförhanlda, min hund strejkade nämligen och vägrade gå hem, hon ville ha en paus, och det hade säkert blivit tjafs om jag hade satt mej på uteserveringen utan att beställa också.
– är du rädd eller allergisk, sa jag
– allergisk, sa hon.
Synd att folk tror att dom måste dra till med det, för att bli respekterade.
– om jag bara får handla mitt kaffe, så ska jag gå tu sen, sa jag,
Jag orkade inte förklara att min galma hund måste få vila sej…

en vän tycker att jag borde satsa på en karriär som komiker, när nu folk förser mej med så mycket gratismaterial