Kan man tänka såhär:
Nu när allting annat är så bra, så orkar jag ta mej an en sjuk hund, så tillfället kanske visst inte är så illa ändå

Det har ordnat sej med inneboende, hörapparat, jobb och kurslitteratur. Jag fick en jättefin födelsedagspresent i förskott av J, till helgen är det akroyogakurs, min fackförening har bestämt sej för att hjälpa mej att bråka i ett diskrimineringsärende och hunden är sjuk.

Hon vill gärna jobba i selen, men väldigt långsamt, antagligen har hon ont nånstans, antagligen i bogleden och vi ska iväg och kolla det på onsdag kväll, men jag får en klump i halsen.

Så nu är jag jätteglad och jätteledsen samtidigt och jag ska försöka att fortsätta med det. Jag vill vara glad för jobbet jag har fått fast jag är ledsen för att vovven är sjuk. Sen är det ju en annan sak också, som kan låta lite grym, och det är att jag behöver en frisk hund nu när frilansandet börjar funka.

Jag hade gärna varit jätteglad i alla fall i några dagar, men livet vill väl ha nån slags balans…

Nu får jag jobba lagom mycket i september på en folkhögskola här i närheten, två halvdagar i veckan, känns perfekt, men det bästa är att jag tycks ha hittat ett ställe där jag är välkommen. Man kanske ska vara lite försiktig med glädjeyttringarna förstås, jag börjar på måndag, men ändå. Jag var där i går och blev behandlad som folk, kändes helt otroligt, bedömd för det jag kan, inte en massa konstiga frågor om jag kan ta mej till jobbet, om jag kommer att bli en belastning för den övriga arbetsgruppen, det var inte ens några frågor om hunden, det var till slut jag som tog upp det där med allergier…

Om det stämmer, det som jag tror, så kommer det att gå bra här, att jag har hittat ett ställe där jag kommer in utan att slåss och om det nu inte blir mer jobb än den här månaden, är det ändå väldigt skönt som omväxling att vara på ett ställe som ser mej och inte enbart mitt funktionshinder.

På måndag börjar jag alltså, så då kommer det väl en rapport.

Jag tar i alla fall ut glädjen i förskott som vanligt, så att jag säkert får den.

I kväll har jag varit på krogen medmin lillebror och hans flickvän. Jag betedde mej som en riktig tant och berättade pinsamma minnen från när han var bäbis…fy…

tänk förresten att jag fortfarande kan bli röksugen av att stå ute på balkongen med ungdomarna och lukta på deras rök… Och det är mörkt och vi har en ljuslykta tänd och det regnar och blåser…

Jag gillar hösten, liksom vilsam.

Jag skulle ju inte söka fler jobb, det hade jag ju bestämt, men i går kväll sökte jag flera stycken av bara farten, man kan undra varför, men det är väl bara gammal vana.

Min vän reser till USA ooch jag vill antingen åka med eller att han ska stanna hemma.

Jag drömde att jag var ute och gick barfota i skogen. plötsligt upptäckte jag att det var vinter och snö. Konstigt attjag ine fryser, ttänkte jag, och jag tänkte att det var bra men att det var viktigt att ingen fick veta om det.

Sen drömde jag att jag och vovven var tvungna att passera förbi flera unga arga men med pitbulls. Det klarade vi jättebra, för jag lyckades få kontakt med en av dom, människorna alltså, och genom att prata med honom kunde jag hålla allt detta raseri under kontroll. Otäck känsla ändå, att det fanns en massa ilska både hos hundarna och hos människorna och att det bara var genom min kostyrka som alltihopa var under kontroll.

Jag tänker, nu när jag är vaken, och tvättar kläder och städar för min Inneboende, att det kanske handlar om det, att ändå, trots allt, ha saker under kontroll.

I morgon ska jag skicka iväg min ansökan om 25procentigt sjuersjukersättning, det känns riktigt riktigt orättvis, det är varken mitt fel att jag inte orkar jobba heltid eller att jag inte får några jobb alls. Att jag är hörselskadad är helt och hållet sl:s fel.

Men nu gör jag såhär i alla fall och ingen ska få mej att bli offer ändå, jag kan gå barfota i snö, så det så.

Jag vaknade hos J och stannade där tills gubben från elektrolux hade varit där och lagat frysen. Sen åkte jag hem. fick eskort av en av mina kavaljerer genom kronobergsparken…

hemma satte jag mej vid datorn ett tag. I går fick jag två föreläsningsuppdrag men personen och jag glömde prata om pengaar. Så nu har jag mailat henne vad jag kostar… Kanske att hon ångrar sej.

Sen ringde dom och berättade att jag har fått en etta i hökarängen, den ska jag tacka nej till. sen ringde dom från en folkhögskola där jag har försökt sälja in mej. dom är intresserade och vi har bokat tid för möte. dom vet att jag är blind, men inte att jag har ledarhund. Klump i magen.

sen var det bara att vänta på min blivande inneboende. Vi skulle skriva kontrakt i dag. HOn var sen och inte förrän hon hade gått igen, fick jag hennes sms om att hon skulle komma. alltså hann jag stressa upp mej och tänka att hon hade ångrat sej.

Nu har vi i alla fall skrivit kontrakt.

Sn fick jag mail från sjövik om varför jag inte fick komma på anställningsintervju. Svävande svar som jag skickade till facket. Sen fick jag mail att tjänsten som jag har sökt på kulturskolans rc är tillsatt. sen gick jag ut och gick.

Nu är jag otroligt trött

det ringer en kvinna från ett en arbetsplats där jag har sökt jobb. Hon ägnar den första delen av samtalet åt att förklara hur mycket mer som ingår i jobbet än vad som framgick i annonsen, hon var på semester när den lades ut. Hon radar upp sak efter sak som hon vill att jag ska säja att jag inte kan göra, men jag hjälper henne inte. tillslut måste hon ändå fråga rakt på sak:
– Hur mycket begränsar din synskada dej?
– Den begränsar mej inte alls, säjer jag, du får nog precisera din fråga.

Jag hör hur jobbigt hon tycker att det är, skitjobbigt, jag får ont i magen åt henne. Jag är hela tiden på väg att säja:
– du, vi skiter i det, du behöver inte, det gör ingenting…

Men jag håller ut och hon också Hon försöker med att lokalerna är trånga. Jag borde ha sagt att jag är ganska liten, men kom inte på det. Hon vill verkligen inte ha mej där, men eftersom jag för en gångs skull skrev i min ansökan att jag är blind, så måste hon kalla mej till intervju om jag har rätt kvalifikationer och det har jag. Ja, hur fan ska man bära sej åt? Varken hon eller jag är bekväma i den här situationen.

När vi tillslut har bokat en tid för intervju, då berättar jag att jag har ledarhund och då blir det nästan kattastrof. Någon av omsorgstagarna är jätterädd för hundar och det finns absolut ingenstans där man kan lägga hunden så att den inte syns. Hon kan ange det som skäl för att inte anställa mej, men hon vet inte att jag inte har ett lagligt skydd på den punkten.

Alltså ska vi ses på onsdag kl 12, men varför det egentligen? vill jag verkligen jobba på ett ställe där dom är så ängsliga och där jag är så lite välkommen? ska jag verkligen lägga min energi på det? Ska jag ringa och ställa in?

Ja, i kväll är vi hemma igen. Det tråkigaste med att flyga är all väntetid.
Min kropp har redan börjat uppvisa stressymtom, men jag har bestæmt mej för att den kan få hålla på bäst den vill, vi är ändå kompisar.
Nu får man trösta sej med en öl på flyget och läsa slutet på deckaren, så får resten av livet ordna sej sen, ri har haft en underbar semester.

Vi packaar, i morgon åker vi hem och då måste jag hitta en inneboende.I dag var vi och vandrade en ganska kort tur och tittade på två ruiner. det regnade litegrann hela tiden, men det gjorde ingenting.På hemvägen stannade vi på ett ställe somhade kaameler, åsnor, ormar och lite annat, kamelerna var jättsnälla och jag fick en kamelpuss. det fans också getter med fyra horn.Nu packar vi som sagt och det är som vanligt, sakerna tar mycket större plats när man ska packa för hemresan.Tandverken seer till att jag inte är på topp hela tiden. Menå andra sidan är det jätteskönt dom stunderna när den är helt borta.

Nu är vi framme i våra vänners hus. Dom är nygifta och väntar barn och dom är lyckliga, men inte på det där egotrippade sättet som man kan bli, utan mera så att dom har så mycket lyckaatt dom kan dela med sej av den.I går och i dag har vi badad i insjöar och rott. I morgon åker vi till scheitz för att vandra i ett par dagar..Båda två är musikterapeuter, så mellan allt vandrande och simmande blir det också en del jobbprat, t ex i går kväll när vi satt ut epå altanen och tittade på eldan. Jag saknar verkligen kollegor.Och dom odlar nästan alla singa grönsaker själva. Jag har just konstateraat att mitt sockerbehov nästan är borta redan. Jag vet inte om det beror på den bra maten eller all den friska lusften. jag sover till och med bra.

Vi åkte tidigt på morgonen och sedan vandrade vi längs Klangweg, en ganska lättgådd vandringsled där det finns en massa ljudstationer var tionde minut ungefär. Det passade oss att stanna så ofta, både för oss svenskar och för vår vän som är i sjätte månaden. Det var jättefint!Vårt hotel var fint och runt omkring gick kor och hästar och pinglade. På kvällen, när vi satt på vår balkong var det jättemysigt att lyssna på dom, men kl fyra på morgonen, när dom vaknade, var det inte riktigt likka mysigt.Vi åkte linbana ner, en öppen, så att vi kunde höra hur tyst det var och medan vi väntade på bussen gick vi en sväng i en klosterträdgård som var full av alla möjliga sorters kryddor.På hemvägen stannade vi i Appenzeller och i lindau, hamnade i kö på autobahn och shöng i bilen till akompanjemang av vårt eget signalhorDet känns helt obegripligt att man kan bo i stan och äta mat som man inte själv har odlat, men jag vet ju att man vänjer sej tillbaks till det. Fast det borde man inte göra.Jag har tandverk, men jag föreställer mej hur det skulle vara att gestalta den, och då blir det nästan kul att ha ont…