att jag åker till Bolivia i höst,
att jag från och med nu ska tro på alla som säjer att jag är bra på något,
att allt kommer att ordna sej för mej
att jag ska sjunga mer,
att jag ska spela mer
att jag ska njuta mer
och bekymra mej mindre.

I dag har vi övat på vårt musik och berättarprogram. Det är kul, vi får se hur det går, men under tiden njuter jag av attt få musicera.

Jag har också tänkt på att om jag inte blir headhuntad och eller världsberömd snart, så måste jag antingen flytta eller skaffa mej en inneboende och det känns bra på ett sätt, att det fortfarande finns utvägar.

Jag har också bestämt att inte ta mer skit från eventuella arbetsgivare. Däröfr bråkar jag med folkhögskolan som inte ville ha mej om att dom åtminstone måste tala om varför. att dom fortfarande drar på det betyder ju bara att det är något skumt med alltihopa. Det skulle vara väldiggt skönt att få stämma dom!

När jag nu har bestämt en massa saker, så kommer som ett brev på posten min slängarlust farande. Ni vet, den när man får lust att kasta alla sina onödiga ägodelar och bara behålla det allra nödvändigaste. Den drabbar mej då och då, en befriande känsla och jag brukar hinna kasta ganska mycket saker innan den går över och efteråt ångrar jag mej alltid, men det är jätteskönt under tiden.

I dag var jag och hämtade min nya hörapparat. Den heter Explorer och är svart metallic. Vad tänker du om det här, sa audionomen A:
– Jag tror att den här apparaten ska göra att jag blir av med mina minnesstörningar, sömnrubbningar, min nedstämdhet och mina konsentrationssvårigheter… Och så kommer jag att bli vacker och rik också.

När vi var klara, med kalibrering och utprovning och introduktionskurs i miniformat och jag just skulle gå sa hon:
Jag tycker redan att du är lite vackrare faktiskt..

För övrigt har min hund inte arbetsvägrat, vilket annars hade varit fullt begripligt i värmen. däremot har hon visat mej varenda bänk vi har gått förbi:
”här kan man sitta och här och här…”

I natt är första gången på tio dagar som jag ska sova ensam och i morgon önskar jag mej regn.

plötsligt kan det sväva en tydlig doft av hö över fleminggatan.
då och då kan en koltrast trots allt göra sej hörd där.
I bland tror jag att det kommer att ordna sej.

I morse vaknade jag och tänkte att i natt har jag inte drömt några kaos eller skräckdrömmar och jag kände mej skönt utvilad och för en gångs skull inte ledsen.

Och då måste jag naturligtvis få negativt besked från folkhögskolan där jag senast sökte jobb! dom har int eens kallat mej till intervju, helt otroligt. Jag hade intejättestora förhoppningar på att få jobbet, men jag var väldigt säker på att dom skulle intervjua mej i alla fall.

Jag har mailat och frågat vem som fick jobbet och vilka meriter den hade, men jag vet inte om jag ska bråka, jag borde det.

Jag försöker att bli glad för att jag inte behöver flytta till avesta… Lyckas inget vidar e med det.

Innanför dörrarna till tunnelbanevagnen tvärstannade vovven, hon ville inte gå till vänster, alla tassarna i marken, där fanns antagligen en hund som hon inte ville passera.

alltså till höger, men där satt massor av barn och flera blev jätterädda för hunden. deras lärare försökte lugna barnen, förklara att det var en snäll hund, samtidigt som hon försökte få mej att gå därifrån och jag försökte i min tur förklara att min hund också var jätterädd för en hund, fast en annan.

rörigt, jag la min hundner, en del barn blir lugnare när hunden inte ser så stor ut, läraren tog alla barnen och sprang iväg till andra änden av vagnen och vi kunde gå och sätta oss.
– Den bits, den bits, ropade barnen,
-nej nej, sa läraren, den är snäll, den hjälper tanten för hon kan inte se.

Jamen, efteråt kanske det är lite kul, men jag satt där med känslan av att ha skrämt barnen, och att deras lärare trodde att jag inte brydde mej om det och jag ville prata med barnen, förklara att nu var alla lika rädda, vad ska vi gör a då?

jag hittade mina dikter från 80talet. dom är bra faktiskt, men det kanske var bra att ingen gav ut dom, för dom skulle närmast utgöra en hälsorisk för läsarna, det gör dom fortfarande för mej, jag höll på att komma försent till jobbet och i dag vaknade jag med en självklar känsla av att allting är fullständigt meningslöst, allting som jag gör alltså.

Det som är bra med dikterna från den tiden är att dom säjer som det är, utan omskrivningar och försiktighetsåtgärder. Jag blir orolig och bekymrad för mej i efterskott, konstigt att ingen blev det på den tiden, jag spred ju ändå mina dikter en del.

Nu har jag tänkt att sprida några här på min blogg, eftersom ingen ville ge ut dom på den tiden, men vi börjar med en mjukstart, så får vi se sen vad jag törs publicera. Här kommer den första:

Mitt i lyckoruset stannar du plötsligt upp och ser dej om,
gör inte det!

Ja, snart i alla fall, och lite mindre än ett årsen jag slutade jobba där. och det är ju bara dumt att börja summera, jag känner mej meningslös redan innan jag börjar, och då har det ändå hänt en massa saker, nu ska vi se om jag minns dom:
Jag fick mitt tiotimmarsjobb i solna, tio timmar i månaden alltså,
jg har varit på anställningsintervju för ett jobb som teamcoach, det ville jag ha, som musikterapeut i linköping, det ville jag också gärna ha, som musikterapeut på en skola i tyresö, dom fick panik när dom såg mej, det ville jag inte ha, som ministråleledare, on undrade om jag kunde springa, det ville jag inte ha, i december var jag och gjorde reklam för mej på två ställen, det ena ville inte ha mej , det andra sa att jag var för dyr, jag var på anställningsintervju i flemmingsberg, det ville jag ha.

Jag har sökt jobb i enköping, avesta och här i stockholm som jag inte har kommit till intervju på… ännu…

Jag har sålt några texter, varit assistent på psykodramautbildningen, pluggat på den samma, läst 15 poäng i schamanism, funderat mycket över livet och döden, varit väldigt ovanligt social, blivit invald i styrelsen för sveriges ledarhundsförares förening, börjat med kontaktimprovisation, varit på en kurs i soulvoice, lyssnat på mycket radioteater, lite musik, varit ute och gått, lagat mat, bakat bröd, nästan sökt 25procentigt sjukbidrag, beställt ny större och bättre hörapparat i svart metallic och bloggat mycket förstås.

I dag skrev jag till min favoritperson på skatteverket att jag skulle trivas mycket bättre om vi hade medborgarlön i stället, hon kommenterade inte det.

Ja, nu är den alltså hemma igen, min telefon, på hittegodset tog dom inte kort, så vi fick springa och leta bankomat först.

Nu hade jag ju tänkt byta roll med min telefon, men det gör man inte ostraffat, därför får ni bara en liten bit av historien, resten kommer en annan gång:

Jag har alltid trott att sofia tycker mycket om mej. Hon har alltid tagit hand om mej, jag har alltid fått följa med henne överallt och hon har mej till en massa saker, klocka, kalender, väckarklocka, anteckningsbok, ja hon till och med bloggar med mej i bland… och ringer då förstås… Så därför kunde jag inte tro mina ögon, när hon bara gick ifrån mej sådär på bussen, jag försökte ropa, hon hade ju blåtandheadsettet på sej, men hon hörde mej inte. Jag har aldrig känt mej så övergiven i hela mitt liv, något hade hänt mej somjag trodde var helt otänkbart…

Längre kom jag inte i mitt rollbyte, för här kom plötsligt ett minne från när jag var liten och var med om något liknande… Och nu blir ni besvikna, men jag tänker inte berätta mer, eftersom halva min släkt läser denna blogg. Men ni som vill veta vad jag kom ihåg, ni får maila.

Om vi inte är släkt så ska jag svara.

Nu bakar jag bröd och ska jobba lite till innan det är dags att pusta ut för dagen.

och det är ju ingen kul början, Det var brödrosten som utlöste den. Brandvarnare är inte bra för blind människor, för man tappar orienteringsförmågan och tankeförmågen på samma gång, och det är ju två högst väsentliga förmågor att ha om det verkligen skulle brinna.

Nu gjorde det inte det, brann alltså. Min första impuls var att få tyst på brandvarnaren, men då kom jag på att det kanske brann i brödrosten trots allt, så då gick jag tillbaks och drog ur sladden och flyttade bort gardinen, fast nu var min stressnivå på topp.

Vovven är cool, hon bryr sej inte ens om några brandvarnare, men när jag klättrar på stolar och viftar i taket under brandvarnaren, då blir hon lite orolig, så när den äntligen tystnade och jag kunde klättra ner från stolen, ja då höll jag på att slå ihjäl mej på henne…

Kl åtta hade jag en tid hos ögonläkaren. Jag har aldirg varit på s:t eriks sjukhus fastän jag bor granne med det och fastän jag inte kan se, men det var över 20 årsen jag var hos nån ögonläkare, dom kan inte hjälpa mej med något. Nu behövde jag ett papper bara.

Kvart i nio kom doktorn farande, försenad:
”a, han har ju så många arbetsplatser, han kanske hade glömt var han skulle vara i dag” sa skötersan. Tänk att kvinnor alltid ska hålla på sådär, när jag hade många arbetsplatser då använda jag mej av en kalender…

Ja, så det höll på att bli dyrt, 300 spän för besöket och så förlorad inkomst, men det gick ju snabbt att konstatera att jag inte kan se. Intressant var det att jag fick två diagnoser till, grå starr och så nåt med synnerven, förutom trasig hornhinna och degenererade näthinnor, som jag redan visste om.
”då är det verkligen kört,” försökte jag skoja
”Ja, rent synmässigt i alla fall” sa han och det var ju en tröst.

I väg till jobbet där mina fördommar fick sej en knäck, en ny elev skulle komma och hon skulle ha hela sin familj med sej. Jag drog genast slutsatsen att dom inte kunde vara från sverige, men det var dom… Där fick jag.

På väg hem skulle jag lämna in böcker på bibblan åt J, Där har jag inte varit sen dom öppnade på nytt, men jag har hört att det har blivit svårt att få hjälp där och det var det:
Först kom jag in och väntade på att någon skulle se mej och förstå att jag inte hittar där, men ingen såg mej, så jag frågade en annan besökare om jag var på biblioteket, det var jag. vovven och jag gick in och började leta efter folk, alldeles tomt och man har ju ingen lust att ställa sej där och ropa hallå.

till slut hittade jag en medmänniska som jag frågade:
– Kan du se nån som jobbar här?
– Ja, sa hon, där.. pekade antagligen.
och jag blir ju sådär övertydlig
– du, jag är blind, det är därför jag har ledarhund, så jag kan inte se var du pekar.
– Där sa hon… Jag kanske kan gå med dej,
– Ja tack
Sen ställde hon mej framför en disk, bakom vilken det tydligen satt någon.
– Hej, sa jag, du kanske inte ser mej?
– Jo, vill du ha hjälp…

tur att man kan låna böcker på nätet.

Nu ska jag gå och hämta min telefon, tänk att någon faktiskt lämnade in den på hittegodset, det var väl snällt. Lite synd att den inte kan berätta vad den har varit med om, men min psykodramatiska vän har sagt att jag ju kan byta roll med telefonen och berätta. det gör jag nog här på bloggen, vem vet. puh.

I dag är jag glad att jag är vegetarian, men det hjälper ju inte dom danska grisarna.