Jag ger mej inte. För mej är det fullkomligt obegripligt att ni inte kan se det orimliga i detta system:
Jag är blind.
det betyder attjag inte kan se.
Det betyder att jag inte kan orientera mej med hjälp av synen.
Därför behöver jag en ledsagare i bland,
t ex när jag ska åka tåg,
för att hitta till tåget,
Jag bor i stockholm,
det betyder att jag brukar åka tåg från Stockholms central.
Där hittar jag inte så bra,
eftersom jag är blind,
därför behöver jag en ledsagare där.
På Stockholms central finns det fyra stycken mötesplatser som någon har placerat ut,
där jag kan bli mött och få hjälp av en ledsagare.
Jag kan inte hitta dessa mötesplatser
eftersom jag är blind.
Däremot finns det två andra platser på stockholms central som jag hittar till,
det lärde jag mej långt innan dessa mötesplatser placerades ut.
Men till dessa platser, som jag kan hitta till, kan det inte komma någon ledsagare och möta mej.
Därför får jag ingen hjälp med att hitta mitt tåg.
därför är risken stor att jag missar mitt tåg,
därför är min oro inför mina resor nuförtiden mycket stor.
För mej skulle det rimliga vara att den person som ska hjälpa mej
som har det som arbetsuppgift,
som kan se och hitta på stockholms central
också skulle vara den som tar sej till platsen dit jag kan hitta.
För mej är det helt orimligt att jag,
som är blind,
som inte hittar på stockholms central,
som därför behöver en ledsagare
ska vara den som ska leta reda på någon av dessa fyra platser där ledsagaren kan möta mej,
eftersom ledsagaren kan se,
eftersom ledsagarens arbetsuppgift är att ledsaga
och eftersom ledsagaren hittar på stockholms central.
Vilket tycker ni är mest rimligt?

Känner ni igen dethär:
Man träffar någon på stan, någon som hejar glatt på enoch börjar prata som om man känner varandra och visst görman det, men var var det nu igen jag träffade den här människan, på vilket sätt hör vi ihop? Eftersom man inte har frågat direkt, så får man stå där och gissa, och försöka räkna ut hur det ligger till, medan man ser ut som om man har full koll. I ens huvud bläddrar och bläddrar man för att hitta rätt…

eller hur, vi känner igen oss i det allihop och ändå klarar vi inte av att hantera situationen när den dyker upp, men har ni nånsin varit med om att någon kommer fram till er, ställer sej framför och säjer:
Hej, ser du vem det är?
Nej, antagligen inte, om ni inte, som jag är hänvisad till att känna igen folk på deras röster, för då får man vara med om det ofta. Jag vet inte varför, om folk kanske tror att det är svårare att känna igen nån på rösten än på utseendet, men just därför vore det väl bättre om man sa vem man är i stället, eller?

I förra veckan var jag med om det två gånger under samma dag, den ena var en terapeut som försökte lösa en konflikt vi hade på een arbetsplats en gång och den andra var en före detta arbetskamrat. båda ropade på mej och frågade om jag hörde vem dom var. Innan jag han svara fortsatte dom båda två att berätta var vi hade träffats och under vilka omständigheter, men inte vad dom hette.
– du kanske har ett namn, sa jag till båda, och då blev det pinsamt…

När jag stör mej på saker, så försöker jag tänka ut hur jag ska göra nästa gång det händer mej och då brukar jag försöka hitta på en så kul lösning att jag nästan börjar önska att det ska hända igen, då gör det aldrig det.

Så nästa gång någon kommer fram till mej och frågar mej om jag kan höra vem det är, då ska jag föreslå att vi tillsammans kollar igenom personens väska, för även om dom har glömt vem dom är och måste fråga andra om det, så kan vi ha tur och hitta ett idekort eller nåt… så får dom svar på sin fråga.

Mina nya grannar borrar
klockan 7 på morgonen
i sin nyinköpta lägenhet
för 3 miljoner
för att köket bara är nästan nytt
för att dom vill ha ett helt nytt

jag fick lära mej
att den som arbetar inte stör
men det här är inga arbetare

Utanför systemet på fleminggatan är det redan kö, fast egentligen liknar det mest en klunga. Klockan är snart tio.

min ledarhund och jag måste passera genom den, och då visar det sej att denna klunga består av en massa människor som jag brukar heja på och slänga käft med i kronobergsparken:

– flytta på er förfan, säjer nån, som jag inte känner, här kommer en tjej med ledarhund, släpp förbi henne…
– Äh, säjer nån som jag känner igen, hon kan väl stå här med oss, hon ska ju också in på bolaget.
– Nej, säjer jag, inte den här gången, vinkar lite käckt och springer för bi.

Jag hoppas att ingen ser mej och skäms för att jag skäms

I Sucre är det höst nu, ja, nästan vinter. Varmt på dagarna och kallt på nätterna. I husen, som är gjorda av sten, är det kallt hela tiden.

Den här dagen, som jag ska berätta om, skulle jag på fest på ”taller protejido”, det betyder ungefär skyddad verkstad och är en liten daglig verksamhet för människor med intellektuella funktionsnedsättningar. Ivan, som hade varit min vän och handledare när jag hade jobbat där något år tidigare, skulle också ha varit med på festen, men hans pappa hade blivit sjuk så jag fick gå ensam.
När jag kom in på gården var dansen i full gång fastän klockan bara var tio på morgonen och att jag dök upp där igen från andra sidan jorden efter mer än ett år, verkade inte förvåna någon:

– Hej Sofia, Vad roligt, vilken fin tröja, ska du spela flöjt för oss, vill du ha lite kyckling!?
Och vi dansade, sjöng, pratade och åt för att fira att det var arbetarnas dag nästa dag.

När klockan blev tolv var festen slut och jag blev hämtad av Christina, som berättade att nu hade Ivans pappa dött och vi skulle på likvaka. Ni vet hur det kan vara, man blir överumplad och fokuserar på helt fel sak, jag, som kom från en fest för arbetare, hade en röd blus med fina broderier på och bekymrade mej mest för att jag inte skulle hinna hem och byta till något mer passande… som om jag skulle veta vad som passar på en likvaka.

Där var det tyst och högtidligt, vi hälsade på den nyblivna änkan och andra släktingar, jag, som inte ens hade vetat vad jag skulle ha sagt på svenska, sa ingenting.

vi stannade en liten stund bara och sen fortsatte dagen som en alldeles vanlig dag.

Men det var den mest ovanliga valborg jag har varit med om i alla fall.

På äldreboendet där jag sjunger ibland är det många som har en demenssjukdom. I bland märks det inte på en gång, människor är mycket bra på att hålla färgen, det skulle jag också göra.

I dag Ville en man säja några väl valda ord till mej när jag skulle gå och det blev så bra, fast kanske inte som han hade tänkt sej:
– Ja, nu ska vi tänka på dej, på din långa väg, och hoppas att du får mycket… … vatten … och kärlek och förnyelse

– Hej sJ, det är såhär att jag ska åka från stockholm till skara. Jag är synskadad och skulle behöva lite ledsagningshjälp.
– Jaha, då ska vi se, var behöver du hjälp då?
– Ja, först i Stockholm, på t-centralen, jag vill bli mött nere på perongen…
– Nej, det går inte, vi kan bara möta folk utanför tunnelbanespärrarna.
– hm, Det är ju det att jag som sagt är synskadad och jag hittar inte så bra på t-centralen, det är ju bland annat därför jag behöver en ledsagare.
– tystnad
– Ok, deet ordnar sej säkert, men vilken tid ska vi säja, det tar ju ungefär tio minuter att gå till tåget, men för att vara på den säkra sidan, jag kan ju gå vilse när jag letar efter ledsagaren, så kanske vi ska säja 20 minuter före det blir…
– Nej, det går inte, du måste vara här en halvtimme innan.
– men det kommer jag nog inte att hinna och det behövs ju inte heller, som sagt, tar det ju bara tio minuter att gå från tunnelbanan till tågen.
– enligt det här formuläret måste du komma en halvtimme innan det går inte att skriva nån annan tid.
– ok, det ordnar sej väl… och så behöver jag hjälp att byta mellan tåg och buss i skövde.
– men det går inte, för det är länstrafiken som kör den bussen, så det kan inte jag boka.
– ojdå, det blir lite dumt, du vet, jag ska ju till skara och jobba… Men om du bara bokar nån som kommer tilltåget och möter mej, så kanske jag kan prata med den där och då.
– Ja, det går bra, då står det här att ni ska ses utan för första vagnen i tåget.
– du, det kan vara jättesvårt när man inte ser att ha koll på vad som är fram och bak på ett stillastånde tåg, du har ju skrivit upp vilken vagn jag sitter i, kan vi inte mötas utanför den?
– Nej, i det här formuläret kan jag bara fylla i att ni ska ses längst fram i tåget, du får väl fråga tågmästaren så hjälper han dej.
– Jamen… du vet, JAG ÄR BLIND! Jag kommer inte att kunna hitta nån tågmästare, om han inte är försedd med nåt pipljud eller så.
– tystnad
– ok, det ordnar sej väl, ja sen när jag ska tillbaks till stockholm, då ska jag byta från tåg till tåg i göteborg.
– Ja, och där är det 47 minuters väntetid, så då måste jag dela upp ledsagningsuppdraget, först nån som hämtar dej vid tåget,
– längst fram då va?
– Just det, och som följer dej till väntsalen, sen en som hämtar dej i väntsalen och följer dej till tåget.
– verkar krångligt, kan man inte bara säja det när man träffar ledsagaren.
– Nej, enligt det här formuläret måste jag göra såhär.
– puh, det här tar lång tid, och dyrt blir det också, för mej alltså, men nu är det bara en sak kvar och det är att jag skulle behöva en ledsagare i stockholm också, som hämtar vid tåget…
– ok, och vart ska du sen?-
– Jo, jag hade tänkt… äh, förresten glöm det, det blir för krångligt

I dag har vi haft urpremiär på vårt musik och berättarprogram. Det gick fantastiskt bra och jag kommer antagligen att vara hög på det länge. Men jag kommer också att tänka på en annan urpremiär, som inte gick så bra, i alla fall inte för mej.

Jag gick på mellanstadiet på Adolf Fredrik och vår klass var med i en musikteater som hette erik den helige. Jag minns inte vad den handlade om och jag är inte säker på att någon bekymrade sej om att förklara det för oss, vad jag minns skulle vi sjunga, dansa och för övrigt hålla käften.

I den här scenen som jag ska berätta om hade vi vita typ lucialinnen på oss och kransar i håret, av silkespappersblommor, vi dansade till någon slags medeltidsmusik.
Det var tisdag, urpremiär, jag hade just lärt mej att det betydde att något visas för allra första gången och att det var något stort att få vara med om. I publiken satt våra föräldrar och släktingar och så tonsättaren förstås. vi satt bakom scenen och höll käften.

Så var det våran tur, vi hukade i trappan och sen dansade vi fram över scenen, jag höll i tjejen framför mej för att komma rätt. vi hade precis kommit ut på scenen när golvet plötsligt försvann under mina fötter, som tur var släppte jag tjejen jag höll i… och där låg jag, i orkesterdiket och undrade vad som hade hänt.
Nästan på en gång kom hovnarren och halade upp mej. Jag kände igen honom, för han hade bjällror längst ner på sina byxor. Han var rätt hårdhänt faktiskt, närhan knuffade in mej bakom scenen och väste:
”nu stannar du där”

Ja, där har ni min första urpremiär… som tröst kan jag berätta att resten av föreställningarna gick bättre och jag var inte förvisad till bakom scenen för all framtid även om jag kan tänka mej att hovnarren gärna hade velat ha det så.

Det funkar inte längre,
det blir stopp,
inget kommer in,
inget kommer ut heller.
Man inser att man måste göra något och att man behöver hjälp,
men det är ju så pinsamt,
tänk, all denna skit som ska rensas bort,
nån annan kommer att se vad som finns i mitt igenproppade avlopp,
pinsamt,
och tänk om denna någon får se något jätteäckligt,
såhär skitigt har nog ingen annan det,
då kommer det fram vilken lortgris jag är…

så kommer hjälpen,
man rensar,
det luktar illa,
låter äckligt också,
och så säjer han som rensar
att, så här ser det ut hos alla.

och man blir så lättad,
alla har samma skit i sina avlopp,

och saker kan både rinna in och ut igen,
och det har slutat lukta illa.

på fms årsmöte och konferens talade en man som arbetade på kulturskolan i göteborg om att det finns så få elever med funktionsnedsättning på kulturskolorna. Detta skulle han och en annan person råda bot på med ett projekt där man bland annat utbildade kulturskolans personal i hur man arbetar med och bemöter elever med funktionsnedsättning. dom sökte och fick projektpengar.

– Har ni haft några utbildare med funktionsnedsättning, undrade jag.
– Nja, inte dvi har gjort studiebesök på särskolor och så.
-Jamen, har någon utbildare haft en funktionsnedsättning?
– Nej.
– fanns det nån tanke bakom det?

det gjorde det naturligtvis inte, men han berättade stolt att dom hade tänkt på att ha en jämn könsfördelning i alla fall. skratt i publiken, någon sa att det ju inte alltid är så lätt att vara politiskt korrekt .

Jamen, hur ska det nånsin bli nån förändring om dom inte ens förstår det här?