den enda anledningen till att det finns annonser här på min blogg nu för tiden, är att jag ska tjäna pengar på det. Jag tror inte att det funkar, men det är värt ett försök.

Och i morgon ska jag på jobbintervju igen, Det är väl kul att du kommer på intevjuer i alla fall, sa min vän, du har ju inget att förlora… Men det kan diskuteras…

Så här dags på dagarna drabbas jag alltid av det stora missmodet. eftersom det dyker upp nästan samma tid varje dag, så kanske det har en biologisk förklaring, tänk vad praktiskt det vore.

T ex det vårtecken jag just nu sitter här och lyssnar på, nämligen grannarna som har fest på gårdenoch så här dags, kl 22, så har gitarren kommit fram.

Jag minns året då en av mina grannar övade på knocking on heavn’s door hela sommaren. Han lärde sej den aldrig och jag höll på att bli galen.

Förra sommaren var det en kväll sångglada festande grannar och do sjöng verkligen bra, men dom kunde inte en enda hel sång. Jag funderade på att gå ner med en vispop till dom, men det stupade på att alla mina sångböcker är på punktskrift.

I kväll, när det är gitarrpremiär på min gård, spelar dom bara en massa intron, på 20 minuter har dom inte börjat sjunga på en enda låt.

Ganska bra ändå att dom håller mej vaken, för J är ute på krogen med sina arbetskamrater och jag hade tänkt vara vaken när han kommer hem. vi får väl se hur det går.

Nu har dom börjat blåsa i sina tomma flaskor också, det här kan bli intressant.

Nu är det vår och då ska man bli pigg och glad, men jag blir bara tröttare och tröttare och mina drömmar blir konstigare och konstigare. I natt drömde jag att jag hade en giftampull i min ena tand. Om jag drog ut den, skulle den utlösas och jag skulle dö, om jag hade den kvar fanns risken att jag skulle bita på den och då skulle den utlösas, men den var också farlig om den satt kvar i tanden utan att jag bet i den, för då skulle den läcka gift långsamt…

Tack för den! Vad man än gör går det åt helvete, eller vad då? I bland ångrar jag att jag har tränat på att minnas mina drömmar.
Nu ska vi i alla fall gå ut i våren och lyssna poå fåglarna, vovven och jag, i vaket tillstånd är tänderna trots allt helt okej.

Sen jag fick min ledarhund är det inte lika många saker längre, som jag avundas er som kan se, men dom finns.

På våren, när jag drabbas av den stora rymmarlusten, blir det mer påtagligt. det är mycket lättare att rymma om man kan se, då är det bara att ta sin ryggsäck och gå… Det är också lättare att gömma sej för polisen, något som man måste göra om man är på rymmen, och det är lättare att stjäla mat och annat som en rymmare behöver.

Att kunna cykla är också något som jag avundas er. Jag skulle ta min cykel, packa den och ge mej iväg, på korta utflykter eller på en långresa jorden runt. eller att ppaddla kajak, alldeles ensam en tidig sommarmorgon i ytterskärgården.

”det gör jag inte fastän jag ser”, säjer kanske ni, men det är ju ert problem eller hur.
”och förresten kan man cykla tandem och paddla kanadensare”, men ärligt talat, hur kul är det? Man får ju inte ens styra.

en annan sak som jag avundas er är det där med att kunna kommunicera på långt håll… och tyst… Nu har jag i och för sej blivit bättre på att kommunicera med människors omedvetna, men för vardagligt brukar är det ganska krångligt och så får man en massa information som man inte vill ha…

När jag var liten avundades jag fåglarna för att dom kunde flyga, det är ungefär lika meningsfullt som att avundas er som kan se, båda sakerna är lika omöjliga att uppnå, men vad är det för fel med att längta?

När jag får frågan: Vad gör du nuför tiden, så vet jag aldrig vad jag ska svara. Dom flesta har slutat lyssna för längesen om jag skulle berätta allt jag gör och egentligen vill dom inte veta vad jag gör, utan om jag gör något som man tjänar pengar på.
I bland svarar jag att jag jobbar lite, men att jag är mest arbetslös. I bland svarar jag helt enkelt att jag frilansar, det är lagom sant och lagom diffust för att få dom att sluta fråga, men i dag kom jag på det perfekta svaret, som jag ska köra från och med nu:
”vad gör du nu för tiden, Sofia?”
”jag vet inte.”

Om det är sant att man kommunicerar med sin hund vi ainre bilder…
Jag läser just en deckare där det sker flera överfall i närheten av hissar. I går, när jag tog hissen upp från perongen på Fridhemsplan, när dörrarna precis hade åkt igen, då fick jag känslan av att inte vara ensam i hissen. Ni vet, en såndär snabb, ilande känsla och då måste jag ha skickat en bild till min hund, för exakt när jag kände känslan, vände hon sej om för att se efter… vi var själva.

Om det är sant att drömmar är viktiga budskap från ens omedvetna…
å händer det mej just nu spännande saker. Jag drömmer att jag rensar avlopp, hur mycket skit som helst, och att jag vägrar folk nattlogi hemma hos mej.

Om det är sant att alla mina släktingar nummera läser denna blogg…
så vet jag inte riktigt hur jag ställer mej till det. Å ena sidan kan man ju passa på att berätta ”sanningar” för dom som dom säkert inte vill höra, men som skulle bli ännu värre att få höra på nästa släktkalas, eller så kan man ju skapa sej en blogg till som man hemlighåller för släkten… Man kan också fortsätta som vanligt.

allt har ett pris, eller hur, så tänker jag, så när jag nu har ägnat en vecka åt en massa saker som har gått otroligt bra… så är det ju inte mer än rätt att det ska börja krångla när man kommer hem igen.

I dag skulle jag till arbetsförmedlingen. Inte för att söka jobb, vem fan går dit för att söka jobb egentligen?, utan för att förlänga pengarna till mitt personliga biträde. Själva besöket tog tio minuter, men tänk vad mycket energi det gick åt…

Först, för en vecka sen, började jag försöka ta reda på vart arbetsförmedlingen ligger, den har inte flyttat, men jag har blivit flyttad på och hör till en annan arbetsförmedling nu. Men, jag hade tur, mina hundvakter passade på att ta reda på det när jag var borta, så nu hade jag en vägbeskrivning. Jag hade också mailat till dom eftersom jag skulle få en helt ny handläggare som inte kan dom här grejerna ännu.

allt gick bra till en början, men plötsligt stod jag mitt i en byggarbetsplats och lyssnade på essingeleden. Den skulle jag gå under visste jag… men hur? Och framför allt var? Där stod jag och undrade, och fastän det verkar otroligt, så kom det en kvinnan vandrande och frågade om jag behövde hjälp.
”jaaaaaaa tack”

själve besöket tog som sagt tio minuter och då fick jag också veta att dom ska flytta igen, fast nu är det dom och inte jag som ska flyttas, men det blir ju ungefär samma. så nu har jag lärt mej den där vägen i onödan.
På väg hem slog jag huvet i ett lastbilsflak. Lastbilen stod tvärs över en trottoar och vovvem försökte gå runt den. flaket var i min ögonbrynshöjd och även om hon ska klara sånna höjdhinder, så är det inte lätt. Nu har jag alltså en stooor bula över höger ögonbryn.

När jag kom hem skulle jag laga mat… det verkar gå bra än så länge.

Nu närmar sej min andra otrevliga årsdag, så jag borde veta bättre än att ge mej ut på äventyr i dessa tider, med tanke på vad som kan hända.

Nu är jag i trollhättan. Här ska jag jobba och samtidigt passar jag på att umgås en del med mina släktingar. Just nu har jag en stund øver, hade tänkt plugga, men…
I morgon åker jag hem igen. En resa på 4 timmar och med 2 byten, ska bli intressant.
Vi har varit ute i skogen. Solen värmde och vattnet porlade, skønt, nu är det vår och hemma hos mej sjøng koltrasten i torsdags.

Vi är på sociodramakonferens ombord på siljaline. Massor av folk från hela världen och än så länge mår jag bara bra. Vi får se när jag får nog.
Vi har i alla fall både godis och spritbunkrat för i morgon när vi ska vara på land.

om jag kommer in i min tobaksaffär och tjejen bakom disken säjer att jag är vacker
om jag har vunnit 25 kronor på lotto
om csn säjer att jaginte bara ska få studiebidrag, utan uppskov med inbetalningarna också
om min arbetsförmedlare som måste sluta ringer och säjer hejdå
om killen på caffé blåbär låter jätteglad när han ser mej, fastän jag möter honom i dörren och han nog tänkte gå på lunch och fick vända
och om jag får mej en pratstund med min vän som är i Sucre…

då gör det ju inte så mycket att mitt lönediskrimineringsärende blev nerlagt,
att tekniken strulade så att jag inte kunde kolla på föreläsningen om samisk religion
att människorona på akassan gör allt för att göra livet svårt för mej…

och det gör nästan ingenting att min hund fyller tio år i dag, nästan ingenting…