Nu är vi framme på vårt hotell. Förutom tjafs med tråkiga byråkrater i morse på arlanda express, har allt gått jättebra. Det blir en sån otrolig skillnad när man får får den hjälp man behöver i stället för den någon annan tycker att man ska ha.Det blir också väldigt annorlunda när folk folk hjälper utan att exakt fundera över vad som egentligen ingår i deras jobb. T ex tjejen som hjälpte oss på flygplatsen, hon följde med oss till tåget in tillstan och ringde någon som mötte oss när vi kom fram, fastän hon egentligen inte ska göra sånt. Hon verkade mest tycka att det var kul med lite annorlunda uppdrag.Här på hotellet kommer folk springande så fort vi visar oss och vill hjälpa till. Detskulle säkert vara tröttsamt i längden, men så här är det helt ok.däremot vågar vi oss inte ut på stan. vi är för rädda att komma bort. I morgon kommer våra kompisar och hämtar oss.

När jag var liten kunde jag cyckla och jag älskade det
då visste jag inte attjag inte borde kunna.
Nu vet jag det och därför kan jag inte cyckla längre
så nu är min fråga
är kunskap alltid makt

Jag vet inte alls hur jag vill ha det, men huvudsaken är ju att jag vet att jag villha det

Nu har jag sökt jobb på två ställen där jag vet att dom vet vem jag är och då kommer jag inte ens på intervju, som jag så ofta annars gör. det finns bara ett sätt att ta detta:
personligt

På Cafféet som ligger i hörnet Kungsstensgatan/dalagatan tänkte jag ta en latte, men kvinnan som stod bakom disken a:
-du får inte ta in hunden, jag är allergisk för jag blev biten för en månadsen.

Jag fick hårdförhanlda, min hund strejkade nämligen och vägrade gå hem, hon ville ha en paus, och det hade säkert blivit tjafs om jag hade satt mej på uteserveringen utan att beställa också.
– är du rädd eller allergisk, sa jag
– allergisk, sa hon.
Synd att folk tror att dom måste dra till med det, för att bli respekterade.
– om jag bara får handla mitt kaffe, så ska jag gå tu sen, sa jag,
Jag orkade inte förklara att min galma hund måste få vila sej…

en vän tycker att jag borde satsa på en karriär som komiker, när nu folk förser mej med så mycket gratismaterial

Det är inte helt okomplicerat att byta fokus och tänka att man gör karriär fast baklänges eller innåt, att koncentrera sej på utgifterna i stället för inkomsterna när en arg treårig sofia innuti bara skriker och stampar i golvet:
– Men det är ju ORÄttviST!

Jag håller med henne, så här kommer listan över orättvisor som har drabbat just mej:
att jag är blind
att jag blev hörselskadad för att sl skiter i att göra tunnelbanorna säkra
att jag inte får några jobb fastän jag har så bra meriter och är så bra
att jag hamnade på en arbetsplats där det var helt omöljigt att utvecklas rent jobbmässigt
att jag inte fick akassa fastän jag har varit med och betalat i så många år
och att det är jag som får betala priset för andras fördomar.

så, det finns säkert mer, men det är vad jagkommer på just nu. Min arga treåring har rätt, det är orättvist och dom är dumma, men utan att anstränga mej kan jag komma på många fler saker som är bra. det skiter hon säkert i, men här kommer en lista på bra saker:
att jag föddes blind så att jag slapp stanna kvar i sjuntorp och skaffa hus och barn tidigt. På det här sättet fick jag fler valmöligheter.
att jag kan sjunga
att jag har min ledarhund
att jag en gång vann på lotto så att jag kunde åka till australien
att jag har fått en fond att betala hela min psykodramautbildning
att jag kom med i boliviaprojektet
att jag har en man som älskar mej och som jag älskar
att jag har så fina vänner
att det är gratis att låna böcker
att jag bor här i min fina lägenhet som har en fin balkong
att jag har kunnat resa så mycket
att jag har begåvats med en sån envishet
att jag inte är död fastän jag har ramlat ner på tunnelbanespåret två gånger
att det finns hallon

Den här listan kan säkert göras ännu längre, men det får räcka ett tag.

I dag har jag spelat cubansk revolutionsmusik för mina grannar. Dom skulle bli skitarga om dom visste vad det är, men det gör dom inte och då blir det ännu roligare… Det säjer i alla fall Sofia Tre år.

Vi skulle träffa en kollega till min hund som ska gå i pension eftersom han har så ont i sina leder att han inte längre kan jobba som ledarhund. J följde med för att hälsa på en annan kompis under tiden. trots alla våra farhågor så gick resan jättebra. Tjejen som kom för att ledsaga oss i Örebro, hjälpte mej, trots att hon inte ska, till bussen, kanske beroende på att J sa till henne at han trodde att hon var en människa och inte en maskin…
Jag hade precis missat en buss och vfick vänta i tre kvart. På bussen diskuterade jag rullatorns fördelar med två damer.

Den snart pensionerade ledarhunden blev jätteglad när vi kom och glömde för en stund att han hade ont och dom sprang som valpar ohch jagade varandra.

Hemresan gick också jättebra, men det var JÄTTEvarmT. Hemma på seveneleven var det en turist som bad om ursäkt för att hon tog så lång tid på sej att försöka förstå vilken sorts biljett hon skulle köpa.
– Ingen fara, sa jag, jag kommer just från Örebro och där frågade jag busschaffören om man kunde betala med pengar på hans buss. På hans ”ja”, kunde jag verkligen höra vad han tänkte om dumma Stockholmare…

Varje gång jag hör den engelska rösten prata i tunnelbanan: next stop… tänker jag att det är konstigt ändå I flera år har vi försökt få SL att göra tunnelbanan säkrare för. Ett sätt är atg göra kännbara markeringar på perongkanterna, många av oss blindstyren har ramlat ner från perongerna eftersom man inte blir förvarnad om att kanten kommer, men SL säjer att dom ska göra det i mån av budget. Men man har råd att ordna så att turisterna känner sej hemma i stan.

Jag kan inte dra någon annan slutsats än den att SL tycker att det är viktigare att turisterna kommer rätt än att jag överlever. Kan ni?

Jag kan lika gärna se det som att jag gör karriär baklänges Då blir det inte alls sorgligt och behöver inte kännas som ett misslyckande alls, nej, det blir bara intressant.ö

söndag:
Jag bestämmer mej för att åka till Bolivia igen, och till barcelona
måndag, tisdag och onsdag:
Jag inser att jag måste flytta eller skaffa mej en inneboende.
torsdag:
Jag kollar runt på ettor på kungsholmen, det finns ganska många om man har något att byta med och det har man.
fredag:
skulle åka till Ösmo och hämtanågra papper, men det blev ändrat till solna, puh. I solna centrum gick jag och vovven och letade efter hissarna. dom är extra svåra att hitta där och till slut stannade hon bredvid en man som jag frågade:
– hej, ser du några hissar här?
– vänta lite, jag håller på att spy bara…
sen hjälpte han oss. Sen skulle vi leta efter Ankdamsgatan och hade sån tur att personen jag frågade hade jobbat som brevbärare en massa år. trots den jättebraiga vägbeskrivningen gick vi vilse ett tag…
På eftermiddagen bokade jag tågbiljetter för mej och J till örebro
lördag:
på väg från hökarängen till skanstull. tåget måste tas ur trafik i gubbängen. alla utom jag hinner av tåget innan dörrarna stängs. Där står jag och är rädd. tänk om tåget åker i väg till någon stans… Jag bankar på dörren, ingen verkar se mej. Jag bestämmer mej för att ringa 112. då öppnas dörrarna, men bara så länge att hunden hinner ut. när dom stängs står jag innanför och håller i kopplet. Hysterin är nära, jag lyckas pressa upp dörrarna.
Söndag:
Kommer att tänka på att även om jag kan byta lägenhet med någon, så har jag inget fast jobb och blir säkert inte ens gottagen som hyresgäst-
Jag försöker boka ledsagning hos SJ inför vår resa, men det är näst intill omöjligt. När jag väl lyckas visar det sej att ledsagarna i Örebro inte kan följa oss till bussterminalen som ligger alldeles intill järnvägsstationen. dom kan bara följa oss till stationens huvudentre. Jag leker med tanken att be dom stå där på trappen och skrika till oss hur vi ska gå, underbar syn, som får mej på bättre humör.
Datorn krånglar, pappa ringer och berättar hur mycket han pysslar om mina småsyskon, jag känner mej missförstådd.
Åker hem till en kompis och ser på film, äter glass. På hemvägen, i parken, sitter mina alagare och berättar hur ”fint jag gör med hunden”. Jag känner mej inte längre missförstådd, tycker plötsligt inte ens synd om mej själv.