Så fort jag klev in på morgonmötet i dag på jobbet, fick jag lust att bara vända och gå hem. Det gjorde jag inte, lämnade bara mötet och gömde mej i köket hos A som jobbar där den här veckan. Att det kan ta så slut, kännas så motigt, och varför rymmer man inte bara? Som i skolan, när man bara skolkade, vilken känsla att bara ta sina saker och gå sin väg. Varför rymmer man inte över huvud taget, varför går man bara här och är snäll hela tiden? Det är verkligen sant det där talesättet att ”vissa människor borde fundera över vilket pris dom betalar för pengarna dom tjänar.

Å andra sidan kan man ju undra vad det är som är fel… Jag jobbar med det jag är utbildad till, jag har ett ganska fritt jobb, jag ska snart åka till Bolivia, jag har en pojkvän som jag älskar, en ledarhund som är fantastisk och frisk och några vänner… Men jag har fått nog på nåt sätt. Jag tror jag behöver lugn och ro i obegränsad mängd och hur fan ska det gå till? Det är väl bara det där med att rymma som återstår.

I dag kom det en ny kvinna till jobbet, en ny ”brukare”. Vi andra, som inte är brukare utan personal, vi räknas som normalbegåvade. Man kan ju tänka sejatt det för det mesta innebär att dom andra, brukarna alltså, är mindre begåvade än normalt, det är ju det man menar i alla fall, men det är lika oftaså att dom är mer än normalbegåvade. I mötet med dom kan jag i bland känna mej sorgligt normal…Den nya kvinnan fick syn på mej:- Är du personal?- Ja,.Ho pressenterade sej, det gjorde jagmed, med för och efternamn, som hon, då sa hon:- frid vare med dej.- Med dej också, sa jag.- Är du religiös, frågade hon och jag svarade att det är jag.- Jag också, jag tror på ett liv efter detta… och du är vacker.- Tack,- du är en snäll människa, det kan jag se på dina ögon, och så har du färgat håret också.- Jag tror att du också är en snäll människa, sa jag, lite överväldigad…- Och så är du ju synskadad, det är ju tråkigt,- Ja, sa jag.Sen övergick vi till att prata om mat, eftersom det snart var lunch. Jag undrar jag vem av oss två som är mest begåvad när det gäller att se människor?

I dag, den 17 mars, firar jag att det är 15 årsen jag överlevde en olycka i tunnelbanan och att SL, trots ihärdiga försök, fortfarande inte har lyckats ta livet av mej

När jag vaknade hade jag dom faktiskt. I och för sej hade jag drömt om tåg nu igen och det är väl bara en tidsfråga innan jag börjar drömma om flygkattastrofer, för det gör jag alltit när jag ska ut och resa, men som sagt, det fanns en del goda föresatser trots allt. Jag gick upp och gjorde frukost till mej och min vän och jag kom iväg med en tidig buss. vi gick från liljeholmen och fastän det var rätt blåsigt så tror jag att dom goda föresatserna ändå var med hela vägen fram till jobbet, men sen… Ja, sen försvann dom ungefär samtidigt som huvudverken kom. Jag jobbade ändå hela dagen med huvudverk och tinnitus, en mycket dålig kombination i allmänhet och när man jobbar med musik i synnerhet. Jag gick hem och städade och sen kom min lilla elev… Nu när det är dags att sova är faktiskt huvudverken borta. Nu är det bara det att jag är så trött att jag inte tror att jag orkar gå och lägga mej

I morgon får det bli ett nytt försök.

I mars har jag två otäcka årsdagar, en var i går och en är den 17 mars. Varje år stör dom min vårglädje med sin närvaro. Nu har jag kommit på ett knep som jag ska testa. I stället för att gå här och vara rädd för gamla minnen som kastar sej över mej när jag minst anar det, så tänker jag se på årsdagarna som nån slags nya födelsedagar. Så här ungefär:
Jag överlevde det, jag klarade mej, det gjorde jävligt ont, men jag lärde mej något och det tänker jag fira. så den 17 mars är det jag som går och köper mej en tårta!

Jag vet att det finns änglar, för jag har träffat några. Det är bara det att dom inte gör så mycket väsen av sej, inga trumpetfanfarer eller starka ljussken förebådar deras ankomst, nej, dom dyker bara plötsligt upp när man behöver dom som bäst och sen försvinner dom spårlöst helt utan pompa och ståt. Dom är så försynta att man nästan kan tro att det är vanliga människor det handlar om, men jag vet att det är änglar.

En gång för många årsen, innan jag hade min ledarhund, var jag på väg till jobbet en tidig och regnig morgon. Jag var sen, jag skulle ha en praktikant, alltså var jag stressad och slarvig, en farlig kombination för alla, men särskilt för en synskadad människa.

I Gröndal skulle jag byta buss. Bråttom var det, man fick alltid springa mellan bussarna, så när jag klev av kollade jag inte så noga med käppen. Därför märkte jag inte att bussen hade stannat väldigt långt från trottoarkanten. När jag trampade snett sköt smärtan som en chock genom hela kroppen och plötsligt kunde jag bara andas inåt. Hela världen försvann och det enda jag kunde tänka och förstå var ont ont ont, då kom ängeln.

Plötsligt stod hon bara där bredvid mej. Jag tror att hon sa något , men jag kunde varken höra eller förstå henne, jag var fullt koncentrerad på att inte svimma.
”jag måste sätta mej ner”sa jag, och sjönk ner på den genomvåta trottoaren, ”då sätter jag mej här bredvid dej”, sa hon, och så gjorde hon det. Jag vet inte hur länge vi satt där på marken, mitt i morgonrusningen. Det var som om tiden hade stannat av. vi sa ingenting till varandra, men efter ett tag kunde jag andas igen och i samma ögonblick började tiden att gå. Jag hörde att bussen som jag skulle åka med vrålade iväg mot Ekensberg.

Jag reste mej och torkade av mej hjälpligt.
”Nu missade jag bussen, men det går ju fler”, ”jag följer dej till busshållplatsen”, sa hon, och sen var hon bara borta, innan jag ens hann säja tack, det är därför jag tror att det var en ängel.

Sofia thoresdotter

Jag lagade mat och som vanligt gör jag flera saker samtidigt. I dag lyssnadejag på en av mina kursböcker samtidigt. När maten stod i ugnen tänkte jag passa på att diska, fortfarande med boken i öronen, sagt och gjort, jjag diskade, men när jag skulle torka av diskbänken, kunde jag inte hitta disktrasan. Jag letade överallt, men den var helt enkelt borta. Hunden var inte i köket, annars kunda man ju ha misstänkt henne. Plötsligt slog det mej, tänk om disktrasan har råkat hamna i gratängformen… Fast, det borde jag väl ha märkt va, fast hurdå, hur luktar ungsbakad disktrasa? skulle jag öppna ugnen och känna efter i formen, men vid det här laget har väl disktrasan typ samma konsistens som resten av maten… …

som tur var hittade jag disktrasan, den låg inte i maten. Den låg ju exakt där jag hade känt efter med händerna ungefär 10 gånger, så är det jämt… men frågan kvarstår, hur luktar ugnsbakad disktrasa?