Tidigt på morgonen, dagen efter att seminariet Symboler och psykodrama var slut, gick jag över kungsbron på väg till jobbet.

Ingen annan var vaken, klockan var halv sex.

Jag var full av energi, något som aldrig brukar vara fallet så dags på dygnet och framför allt inte efter en intensiv helg med psykodrama

Jag gick där och kände på känslan. Den var ny, stark och våldsam. Jag hade fått den av rövarflickan från H C Andersens saga, som vi hade jobbat med under helgen.

Under ett kort ögonblick där på kungsbron förvandlades jag till henne. Mina steg blev längre och säkrare. Jag kunde känna den långa kniven mot min höft. Ingen gick säker.

I min nya skepnad ska jag tvinga er att se.

Det kommer inte att finnas några undanflykter

eller förmildrande omständigheter.

Med kniven i bältet kommer jag att få sista ordet

Idag, när jag hängde tvätt kom jag plötsligt att tänka på Carola. Nej, inte den Carola, utan Carola, vår guide på

vandringsresan på Kreta för längesen. Jag tror egentligen att hon var en ganska bra guide, men jag drömde

mardrömmar om henne när jag kom hem Det blev fel från början. Hon var helt ny som guide, kunde ingen

grekiska, men väldigt mycket om Kretas historia. Hon var uppfylld av sin uppgift att få denna grupp att fungera

tillsammans. Jag och min dåvarande partner var inte alls intresserade av gruppen. Vi var nyförlovade och vår

enda chans att resa tillsammans var att hänga på den här gruppresan där det fanns ledsagare. Det där förstod

inte Carola. Hon kunde för sitt liv inte begripa varför vi var på en gruppresa när vi inte ville vara på en gruppresa. I

ärlighetens namn försökte jag nog inte förklara för henne heller, eftersom jag retade mig så på hennes stil. Hon

retade sig på min också.

I bussen, första dagen, berättade hon spännande om Kretas historia och om Iliaden och odyssén. Men allra först

delade hon ut klädnypor till oss. På dem skulle vi skriva våra namn och vi skulle ha dem synligt på oss hela

veckan sa hon. När veckan var slut skulle ”veckans klädnypa” koras. Jag vägrade. Dag två skulle alla som hade

ytterplatser hoppa ett steg framåt, sa Carola, så att vi kunde lära känna en ny person, jag satt kvar. Längst bak i

bussen satt vi, jag och en vän som ville lära sig spela tiwissle. Jag visade honom gärna, men när vi var inne på

Imse Vimse spindel för tionde gången var det inte bara Carola som bönade och bad att vi skulle sluta. Jag fick

inte spela flöjt i Imbrosravinen heller. Mina toner kunde åstadkomma ett stenskred sa hon.

– Men fåglarna då, sa jag, dom låter ju ungefär likadant.

Ja, ni hör själva, vi hade verkligen kommit på kant med varandra. Jag skrev att hon inte kunde grekiska, men hon

kunde faktiskt ett ord, nej, det var det enda man behövde säga sa hon. Det resulterade till exempel i att vi gick

miste om en karaff vin som någon på en restaurang ville bjuda oss på.

Kreta var otroligt vackert och jag njöt av vandringarna. Det var tidigt i april och precis lagom varmt och som det

blommade. Och hur kära vi var.

En eftermiddag när vi hade vandrat hela dagen och skulle åka tillbaks till vårt hotell, sa vi, min partner och jag och

killen med imse vimse och hans kompis, att vi ville stanna kvar och äta i den lilla byn. Vi skulle ta en taxi tillbaka

till hotellet försäkrade vi.

– Men då vet ni ju inte vad ni kommer att få för mat, sa Carola förskräckt. Hon kunde inte föreställa sig att det var

just det vi inte ville veta. Men jag tror hon gav upp hoppet om oss när vi skulle spendera några timmar i Heraklion.

Vi talade om för henne att vi inte tänkte följa med och kolla på några sevärdheter, hur antika och historiskt spä

nnande de än var. Vi föredrog att ta en kaffe på något torg och lyssna på människorna, fontänerna, fåglarna och

känna dofterna, ja känna in staden helt enkelt. Jag tror hon blev uppriktigt ledsen faktiskt och det blir jag också nu

när jag skriver om det. Tänk om jag hade försökt förklara för henne hur jag ser på resande och upplevelserna,

men det gjorde jag inte.

Sista dagen korades mycket riktigt ”veckans klädnypa”. När jag kom hem drömde jag om Carola. Jag sprang

uppåt i en spiraltrappa i ett torn och hon fanns bakom mig. Jag visste att jag inte kunde fortsätta uppåt hur länge

som helst, men jag ville inte vända och möta henne. Kanske mötte jag henne nu äntligen här i min text. Och mig

själv, som inte klarade av att bjuda in henne till mitt sätt att resa. Hon hade kanske tyckt om det.

När vi började arbeta med min bok ”granne eller ufo” funderade vi en del på balansen mellan humor och allvar. Både jag och min redaktör tyckte att de allvarliga

och svarta texterna var viktiga. Samtidigt ville vi inte ”ta knäcken” på läsarna. Dessutom är humor också effektivt när man vill sprida ett budskap.

Vi funderade också en del över hur många texter som skulle handla om min funktionsnedsättning och hur många som skulle handla om annat.

Resultatet blev som jag ser det en bra balans. Det finns texter att skratta åt. De är roliga, dråpliga och självironiska. Men det finns också texter om

fattigdom, maktmissbruk och förtryck och en otäck text om utsatthet och övergrepp.

Många av texterna handlar om min synskada. Några på ett personligt plan, andra har ett mer övergripande perspektiv. Men det finns också berättelser om

mitt arbete som musikterapeut och om hur en resa kan förändra synen på både en själv och andra. Texterna handlar ofta om makt och om att det nästan alltid

är personer utan funktionsnedsättning som bestämmer hur vi med funktionsnedsättning ska leva våra liv.

Boken fick ett mycket positivt mottagande, men något hände som jag inte hade väntat mig. Många som har läst och kommenterat den har uteslutande fokuserat

på de roliga och självironiska texterna. Ja, i vissa fall får jag nästan en känsla av att de andra texterna är bortplockade ur deras exemplar.

”Jag skrattade från pärm till pärm”, sa någon, och en annan sa:

”ja, den var rolig och lättläst”.

Andra ser enbart texterna som handlar om mig och mitt funktionshinder. Första gången jag blev uppmärksam på det var när jag gick till mitt lokala bibliotek

och presenterade mig och min bok. Jag visade den och erbjöd mig att komma på någon författarkväll eller så. Bibliotekarien var mycket positiv:

– Ja, vad roligt, för något år sedan hade vi en annan flicka här som berättade om hur det är att vara synskadad.

– Ja, nu hade jag alltså tänkt att prata om den här boken, sa jag.

– Jaja, sa hon, men du kommer väl att berätta om din söta lilla ledarhund också.

När jag blev erbjuden att vara med i kunskapskanalens program ”en

bok, en författare” råkade jag ut för en kombination av dessa båda förhållningssätt. Jag hade verkligen sett fram emot denna intervju. Att få vara med

i ett litteraturprogram är naturligtvis precis vad en författare önskar sig, men döm om min förvåning när frågorna började ställas:

– Hur är det egentligen, är det en myt eller utvecklar man andra sinnen då när man inte ser?

– Det här med färger, är det liksom som ett flimmer eller? Hur tänker du dig att svart ser ut?

– Hur tror du att det ser ut här inne i studion?

Jag fick nästan uteslutande frågor om min synskada och väldigt få som handlade om min bok. Jag blev inte intervjuad i egenskap av författare, utan helt

enkelt i egenskap av blind. Och inte ens som ”blindfrågor” var de särskilt intressanta. De skulle bara ha förstärkt och cementerat fördomar och felaktiga

uppfattningar. Till slut fick jag nog och sa ifrån, men det hjälpte inte och efteråt fick jag veta att ”det där avsnittet när du blev lite arg” skulle

klippas bort.

Efter mycket mejlväxling med programmets redaktör och efter att jag hade fått se det färdiga resultatet, bestämde jag mig för att programmet inte får sändas.

Jag har funderat mycket på detta. Jag blir ledsen och förbannad och ibland har jag känt det som om hela bokprojektet har varit meningslöst. Hur jag än

bär mig åt når jag inte fram med det viktiga jag vill säga. Framför allt inte till dem som jag vill ska höra det.

Kan det vara så att det gör för ont att ta till sig texterna? Att läsare utan funktionsnedsättning, genom mina ord får syn på bilder av sig själva som

de inte klarar av att se? Då är det bäst att skoja bort det viktiga eller att reducera mig till en lätthanterlig schablon. Huvudsaken är att ingen icke

funktionshindrad ska känna sig träffad.

Eller kan det vara så att deras bild av mig inte alls stämmer med det de läser? Om man är blind ska man vara glad och tacksam, inte självsäker och kritisk.

I så fall är det skrämmande hur effektivt deras försvar är. Hur bär man sig åt för att rasera det?

Ni har säkert alla varit med om det, att fokus läggs mer på de frånvarande än på dem som är på plats. Tänk er till exempel följande:

Ni sitter på en föreläsning som just har börjat, lokalen är halvfull. Längst fram står föreläsaren. Han är missnöjd och besviken över det låga deltagande och det berättar han för er som har kommit. Hur tråkigt det är att inte fler är intresserade, vilken dålig stil det är att inte ens meddela att man inte tänker komma, men, det är klart, folk är väl mer intresserade av melodifestivalen eller det vackra vädret eller fotbolls-VM eller vad det nu är som pågår samtidigt som denna fantastiska föreläsning. Ja, han mal på om dessa frånvarande människor tills du vill ställa dig upp och skrika:

– Men vi är ju här, sätt i gång nu!

Är det inte märkligt att, trots att dessa människor inte ens befinner sig i lokalen, har de tagit nästan en tredjedel av föreläsarens och er tid i anspråk. Dessutom har det blivit en riktigt tråkig stämning. Det är nästan som om du ångrar att du gick dit. Föreläsaren verkar åtminstone inte uppskatta att du är där, nej han verkar mer intresserad av dem som är frånvarande.

När jag själv föreläser eller leder en grupp på något annat sätt brukar jag försöka tänka på var jag lägger mitt fokus. Det är klart att det är tråkigt om många väljer att inte komma, eller att komma för sent för den delen, men det behöver jag ju inte berätta för dem som faktiskt är där. De är där för att de har valt att lägga sin tid på att höra vad jag har att berätta och då är det respektlöst att inte ge dem valuta för sin tid. Att ge de frånvarande för mycket plats är dessutom helt meningslöst, eftersom de inte ens kommer att veta om det.

Men på senare tid har jag upptäckt att det finns ett sammanhang där jag ger de frånvarande, eller åtminstone, de som inte märks en stor del av min energi. Det gäller de gånger när jag är ute och tampas i hatiska kommentarsfält på Facebook. Ni vet hur det är. Hur man än bär sig åt känns det som om man inte når fram. Jag försöker hålla god ton, inte brusa upp eller komma med personangrepp. Jag försöker hålla mig till fakta och inte dras med när andra hela tiden byter fokus, ”men våra egna hemlösa då, eller fattigpensionärerna, vem tänker på dem? Ska inte de ha hjälp först?” Jag försöker hålla mig lugn och saklig, även när mina meningsmotståndare inte gör det, när de på förhand har bestämt vad jag tycker och hur jag är. ”ni vänstermänniskor, batikhäxor, godhetsnarkomaner…”.

Och vad jag än säger eller gör, hur mycket jag än anstränger mig, så når jag inte fram.

Det är då jag tänker på de tysta läsarna, för jag tror att de är många. Jag tror att de följer trådarna och för deras skull fortsätter jag. Jag vill att de ska se att någon säger emot de rasistiska, funkofoba och homofoba kommentarerna. Jag vill att de inte ska tappa sugen, utan att de ska se att det finns de som tänker annorlunda och jag önskar att de själva en vacker dag ska våga delta i det offentliga samtalet.

Det jag inte skriver Efteråt skriver jag i journalen att patienten valde ut musik som vi dansade till. Men jag skriver inte: att mitt under dansen förflyttades vi. Jo, hon var också där, jag såg henne. Vi stod uppe på en klippa, under oss vatten, det var soluppgång. Alldeles stilla. Jag sträckte mina armar mot himlen och tog ett djupt andetag. Kände svindlande lycka. Luften var kall och frisk. När musiken slutade hade vi redan landat igen och stod stadigt båda två på fast mark i musikterapirummet. Men resterna av lyckokänslan pirrade fortfarande under huden.

Plötsligt står det ett litet barn framför oss och säjer ”dididi”. Jag sätter mej på huk. Hund och barn nosar på varandra. Det är spännande och det kittlar nog, för barnet skrattar. Ett oemotståndligt bubelskratt. Mamma ropar, men det är det ingen som bryr sej om. Hon får komma i stället. Det är tvillingar, säjer hon, dom är ett och ett halvt år. Det är så svårt att få dom att gå åt samma håll. Hon står bredvid och låter sitt barn bekanta sej med hunden, försöker varken styra eller avstyra. Men när barnet vill dra i hundens öron ingriper hon. Sen går vi åt varsitt håll, men både hunden och barnen går baklänges.

Tänk att så många tankar och känslor kan passera genom en på så kort tid. När jag kliver av tunnelbanan blir jag uppmärksam på en stor, skällande hund som vi måste passera. Vi går lite närmare, men varken min hund eller jag vill gå förbi. Den skällande hunden verkar inte arg, men det är stökigt runt hund och ägare, och en smal passage förbi, och vi är ju på en perrong.. Vi stannar. Jag lyssnar, ska jag gå förbi eller vända? En kvinna kommer fram till mej, det är någon som är hemlös, säjer hon, han har hunden och en massa kassar, hunden hoppade på henne, mannen blev arg när hon ville ge honom matpengar till hunden, den är så mager, hon erbjuder sej att följa mej förbi, hon är upprörd, han är upprörd, jag blir förvirrad av allas känslor, hon börjar berätta om en son som förlorade synen på ett öga. hunden har slutat skälla. Jag säjer att jag nog tar en annan väg ändå. Mannen med hunden går sin väg. han låter ledsen på rösten. Och jag vill säja förlåt mitt i allt.

Det är vår, jag har snart semester, roliga saker på jobbet, boken är klar, vänner från när och fjärran är på ingång, men jag är inte glad, vill inte kliva ur sängen, laga mat, diska, läsa min post, ta tag i nånting. Visst är det konstigt, som att gå omkring i geggamoja.. Och jag vet att det blir bättre, men det hjälper inte mot känslan.

Dom håller mej ifrån sej, på armlängds avstånd jag blir för mycket för dom dom kan inte ta emot mej jag måste lägga band på mej tänka mej för ransonera skruva ner lågan dra ner volymen andas grunt om jag vill komma nära