Idag, när jag hängde tvätt kom jag plötsligt att tänka på Carola. Nej, inte den Carola, utan Carola, vår guide på

vandringsresan på Kreta för längesen. Jag tror egentligen att hon var en ganska bra guide, men jag drömde

mardrömmar om henne när jag kom hem Det blev fel från början. Hon var helt ny som guide, kunde ingen

grekiska, men väldigt mycket om Kretas historia. Hon var uppfylld av sin uppgift att få denna grupp att fungera

tillsammans. Jag och min dåvarande partner var inte alls intresserade av gruppen. Vi var nyförlovade och vår

enda chans att resa tillsammans var att hänga på den här gruppresan där det fanns ledsagare. Det där förstod

inte Carola. Hon kunde för sitt liv inte begripa varför vi var på en gruppresa när vi inte ville vara på en gruppresa. I

ärlighetens namn försökte jag nog inte förklara för henne heller, eftersom jag retade mig så på hennes stil. Hon

retade sig på min också.

I bussen, första dagen, berättade hon spännande om Kretas historia och om Iliaden och odyssén. Men allra först

delade hon ut klädnypor till oss. På dem skulle vi skriva våra namn och vi skulle ha dem synligt på oss hela

veckan sa hon. När veckan var slut skulle ”veckans klädnypa” koras. Jag vägrade. Dag två skulle alla som hade

ytterplatser hoppa ett steg framåt, sa Carola, så att vi kunde lära känna en ny person, jag satt kvar. Längst bak i

bussen satt vi, jag och en vän som ville lära sig spela tiwissle. Jag visade honom gärna, men när vi var inne på

Imse Vimse spindel för tionde gången var det inte bara Carola som bönade och bad att vi skulle sluta. Jag fick

inte spela flöjt i Imbrosravinen heller. Mina toner kunde åstadkomma ett stenskred sa hon.

– Men fåglarna då, sa jag, dom låter ju ungefär likadant.

Ja, ni hör själva, vi hade verkligen kommit på kant med varandra. Jag skrev att hon inte kunde grekiska, men hon

kunde faktiskt ett ord, nej, det var det enda man behövde säga sa hon. Det resulterade till exempel i att vi gick

miste om en karaff vin som någon på en restaurang ville bjuda oss på.

Kreta var otroligt vackert och jag njöt av vandringarna. Det var tidigt i april och precis lagom varmt och som det

blommade. Och hur kära vi var.

En eftermiddag när vi hade vandrat hela dagen och skulle åka tillbaks till vårt hotell, sa vi, min partner och jag och

killen med imse vimse och hans kompis, att vi ville stanna kvar och äta i den lilla byn. Vi skulle ta en taxi tillbaka

till hotellet försäkrade vi.

– Men då vet ni ju inte vad ni kommer att få för mat, sa Carola förskräckt. Hon kunde inte föreställa sig att det var

just det vi inte ville veta. Men jag tror hon gav upp hoppet om oss när vi skulle spendera några timmar i Heraklion.

Vi talade om för henne att vi inte tänkte följa med och kolla på några sevärdheter, hur antika och historiskt spä

nnande de än var. Vi föredrog att ta en kaffe på något torg och lyssna på människorna, fontänerna, fåglarna och

känna dofterna, ja känna in staden helt enkelt. Jag tror hon blev uppriktigt ledsen faktiskt och det blir jag också nu

när jag skriver om det. Tänk om jag hade försökt förklara för henne hur jag ser på resande och upplevelserna,

men det gjorde jag inte.

Sista dagen korades mycket riktigt ”veckans klädnypa”. När jag kom hem drömde jag om Carola. Jag sprang

uppåt i en spiraltrappa i ett torn och hon fanns bakom mig. Jag visste att jag inte kunde fortsätta uppåt hur länge

som helst, men jag ville inte vända och möta henne. Kanske mötte jag henne nu äntligen här i min text. Och mig

själv, som inte klarade av att bjuda in henne till mitt sätt att resa. Hon hade kanske tyckt om det.