Klockan fem vaknade jag och gick upp för att ge vovven lite mat. Hon har haft nåt magstrul som gör att hon inte kan ha för långt mellan mattiderna. Nästa gång jag vaknade var kl halv åtta och då gick jag upp på riktigt.

efter den vanliga morgonprommenaden gick jag hem och färgade håret. Medan färgen satt i började jag skriva på min hemtenta ineoschamanism och det gick jättebra. Jag hade flyt och det kändes riktigt kul att skriva, jaghar en klar bild av hur jag vill att den ska bli.
en snabb lunchprommenad och sen en stund med ”kärlek och vilja” av Rollo May på balkongen.

På eftermiddagen träffade jag en vän, vi satt i gräset vid bergsundsstrand och pratade, nåja, jag pratade i alla fall och vovven åt en pinne, på bussen hem träffade jag en gammal bekant, som verkade ha det jättebra.

Hemma igen, mera Rollo May på balkongen, fast nu ihop med ett glas vin och så koltrasten då, sen kom netxtra hem med allt tungt jag hade handlat.

Nu ska jag snart gå en sväng med vovven och lukta på syrenerna i kronobergsparken. Jag lyssnar på musik från corsica och har det bra.

I morgon, kanske, ska jag ringa till folkhögskolan jag har sökt jobb på och fråga hur det går, men inte om jag mår såhär bra som i dag, då vill jag inte ha några negativa besked, då skiter jag i att ringa dom.

på väg hem från kontaktimrpon går jag som i dvala. Jag njuter så helt och fullt av att bara vara i min kropp och känna hur den rör sej att jag knappt märker att vi kommer fram till fridhemsplan, men där blir jag väckt av att miin hund plötsligt tvärstannar utanför dörrarna till tunnelbanan:
– Nä, säjer hunden, inte hari krishna nu också och du matte, dom står rakt i vägen, där vi brukar gå. det är väl ok med dom där fina små bjällrorna dom har, men i dag har dom drabbats av nåt stort, för dom skrålar och har jättestora trummor.
– Äh, säjer jag till hunden, kom igen, och jag förväntar mej att hon ska ta en omväg och gå runt alla skrålande människor, men hon har ingen lust att kompromissa, hon går rakt in i hopen, som delar sej, fortfarande skrålande och trummande…

Ja, det är ju bara att låtsas att allt är som det ska, hej hej, ropar jag, en flicka vill ge mej något, men då springer vi.

Det är ju skillnad mellan att ge sej och att ge hupp, för att inte tala om att ge bort.

Om jag ger mej, om jag säjer att ok då, vi skiter i det, jag slutar att försöka, jag ger fan i att jobba med musikterapi, jag gör helt enkelt ingenting, utan jag sätter mej bara här och väntar…

Vad skulle hända då?

Om jag försöker tro på att jag är lika mycket värd oavsett hur mycket nytta jag gör för andra, att det jag har gjort är lika mycket värt även om jag slutar göra det, om jag bara ger mej… till livet…

Vad skulle hända då?

tänk om ingenting händer. Men det går ju inte, det händer alltid något, det blir t ex kväll, vår, söndag, och jag gör alltid något, andas, tänker, finns.

detta tänker jag på i dag, när det regnar.

Här har jag ägnat mej en hel termin åt att göra mej oumbärlig på det enda jobb jag har och det endaag har åstadkommit är att jag ska få färre timmar där! Förutom att jag nog håller på att göra mej omöjlig dessutom.

”när gud stänger en dörr, öppnar han alltid ett fönster”

ELLER HUR, nån sorts jävla pytteliten vädringslucka i så fall, högt upp nånstans, för att tamej ut där, måste jag för det första krympa… för det andra har han inte försett mej med nån stege.

Vad är det meningen att jag ska göra nu då?

så denna morgon har jag haft en Dan Anderssonmorgon, ska man ändå må dåligt och tycka synd om sej själv, så kan man ju göra det ordentligt. Mitt i alla dikter om döden hittade jag den här:
Min kärlek föddes i lustfylld vår,
på stränder av lekfullt dansande vatten,
och vildhonung drack jag i ungdomens år
på ängar, våta av dagg i natten.

Min kärlek föddes vid Paiso älv,
där laxarna hoppa och jäddorna jaga.
där vart den en visa som sjöng sej själv,
en vildes rus och en spelmans saga.

Den sjöd i mitt blod varje svallande vår,
pånyttfödd att locka och vinna,
den sjöng där all världen i vinrus går
och jord och himlar brinna.

Men aldrig mera älskar jag så
som i rosornas år, som vid Paisos vatten,
min kärlek är gammal och börjar bli grå,
och hittar ej vildhonung mera i natten.

Nu har alla människor på mina kontaktlistor loggat ut, ingen finns på skype, ingen finns på windows messenger, inte ens i bolivia eller på nya zeland. ute ösregnar det, vovven snarkar.
Jag tar en huvudvärkstablett och går och lägger mej.

slutsatserna från dagen
1: Om föräldrar kunde låta sina barn vara ifred och tala för sej själva, så skulle det bli mycket bättre,
2: jag kommer nog inte att bli en rättshaverist när allt kommer omkring.

god natt

Jag vaknade kl 5 av att jag förstod vad det var jag hade varit med om på soul voicekursen i helgen. först blev jag jätteglad, sen jätteledsen. Vad det var jag kom på, det säjer jag inte…

Det var återbesök på hörselkliniken, med hörselprov. vovven låg i ett hörn och stensov, hon gillar ljudisolerade rum, det gör jag också. Jag hade lurar på båda öronen, trattar i öronen och lurar på pannan och bakom ena örat, brus i det friska örat och pip alternativt ord i det vänstra, det jag hör dåligt på:
Nu hör ni båt
Båt,,
”om du inte hör får du gissa,” sa hon som fixade med alla apparater. Men jag, som jobbar med folk med talsvårigheter, jag är en baddare på att gissa… Och en annan sak. Jag har läst akustik, så när bruset som ska störa det friska örat byter frekvens, då kan jag räkna ut vilken frekvens pipet ska ha som snart kommer i det andra örat…

”Men den här hörapparaten är ju inte bra, du skulle ha haft en annan från början”
Och jag, som inte tänker före vräker ur mej:
2Jaha, då har jag kanske varit trött och deppig och brutit ihop och sagt upp mej från jobbet helt i onödan”
Jamen, så får man inte säja, hon blev jätteledsen, det var dumt av mej.

När hon kom in i det ljudisolerade rummet,hörde jag henne inte pga alla heltäckande lurar jag hade på mej, när jag talade om det för henne, att hon måste förvarna mej på nåt sätt, bad hon om ursäkt så till den milda grad att jag fick trösta henne:
”Men det gör ingenting, jag talar ju bara om hur det är, så löser vi ju det”
”Men det borde jag ju ha kunnat räkna ut, om man bara tänker efter lite, så borde man ju fatta det…”
Och i väntrummet satt redan nästa patient.
Hemma en stund tänkte jag lite på patientombudsmannen. Att jag kanske har haft det jävligt i onödan, att jag faktiskt har försökt påpeka det förut för min öronläkare…

Sen var det iväg på jobbprat med en diakon i Sofia Församling. Sl har ett jättebra telefonnummer dit man kan ringa och få hjälp med hur man ska hitta till adresser. Jo, ni andra kanske kan läsa kartorna på deras jättebraiga hemsida, men det kan inte jag, ännu, så jag visste hur jag skulle hitta dit. På bussen tappade jag min mobil. Mycket opraktiskt för en som bara har mobil och ingen fast telefon.

Vid sofia Församling stod en massa tanter och försökte komma in, jag bildade flock med dom, hela tiden tänkte jag att jag måste spärra min telefon. Sen visade det sej att vi stod vid fel port. Innanför porten dök det upp en man som jag fick låna mobilen av, jag ringde J och bad hans telefonsvarare att spärra mobilen… Min alltså.
Hos diakonen gick det bra tror jag, men det tror jag alltid. När vi var klara ringde jag J igen och kollade att min telefon var spärrad, det var den, puh.
”Och jag har pratat med Janne också” sa han.
”va, vem är det?”
”han som du lånade telefonen av, jag tackade för hjälpen”

Utanför porten bad jag en person om en vägbeskrivning till busshållplatsen. Hon visade mej fel och det slutade med att vi var på folkungagatan och då kunde jag ju ta tunnelbanan lika gärna. alla ticksignaler hade blivit jättelågt ställda… Sen kom jag på att det var batteriet i min hörapparat som var slut.

På väg in i tunnelbanan höll jag på att välta omkull en gammal man, han bad om ursäkt.

På kaffe Blåbär talade killen bakom disken antagligen i vanlig samtalston, men jag hörde honom inte.
”kan du tala lite högra, jag har inget batteri i hörapparaten”
Han blev alldeles tyst, han tänkte säkert:
”och jag som alltid har trott att det är blind hon är”
Så jag fick förklara, men jag vet inte om han trodde att jag skojade

Det gick bra på rosenlunds sjukhus, hissen hade lärt sej att prata och jag behövde inte ropa hallå på varje våning.

resten av dagen har jag ägnat åt att vara irriterad på folk. Konstruktivt eller hur, och så har jag nästan redan börjat ångra att jag blev föreningsaktiv igen.

Men nu på kvällen, efter en skön långprommenad, så tror jag att det ska ordna sej… Det mesta…

Jag har en vän som brukar berätta för mej hur bra jag mår, att jag är så psykiskt balanserad, att jag är sååååå jämn i humöret o s v

skönt att höra, verkligen, och bra att hon vet hur det är, jag som annars hade fått för mej att det är lite annorlunda, men nu vet jag alltså och ni också, jag mår fint! Är en klippa helt enkelt.

I dag har jag suttit på min balkong och pluggat, suttit vid datorn och pratat med vänner, andra då, sånna som frågar hur jag mår i stället och sen har jag legat i soffan och pluggat… I morgon ska jag till öronläkaren och få ett intyg på att jag är hörselskadad och så ska jag försökahitta en ögonläkare som ska skriva ett intyg på att jag är synskadad. Först var det meningen att jag skulle gå till min vårdcentral för att få ett sånt. Det hade nästan varit kul, att komma in där med vit käpp och ledarhund och försöka få en förvirrad husläkare att skriva ett intyg på något så uppenbart. förresten, slog det mej just nu, det kanske kunde vara riktigt bra, då kanske dom skulle komma på att jag inte alls är synskadad, att det bara är inbillning typ.
I alla fall, höreselkliniken på rosenlund ligger på nionde våningen, men deras hiss pratar inte, så man vet aldrig när man är framme. Om det finns folk i hissen kan man ju fråga dom, om dom inte är hörselskadade då, för då kan man ju i och för sej fråga men… Ofta är man ensam i hissen och när den stannar, så får man öppna dörren och ropa hallå och hoppas på att någon är där och kan berätta var man är. sen brukar det alltid uppstå en del förvirrning när en människa som så uppenbart är blind kommer in på hörselkliniken. Ja herre gud… Plus att jag tycker att det är skitjobbigt att vara där och bli påmind om varför jag är hörselskadad.

vi ses

Jaha, nu har jag fått nej på ett jobb till, det i flemingsberg. Jag skulle lika gärna kunna sluta söka jobb, det tar bara en massa tid och energi och hur kul är det egentligen att gå på anställningsintervjuer, men jag byter taktik i stället och förklarar krig.

Om dom inte vill betala för min kompetens, så ska dom få betala för att säja nej till den. Från och med nu ska jag skriva att jag är synskadad i alla mina ansökningar och sen ska jag stämma dom för att jag inte blir kallad på intervju. Det kommer säkert att löna sej bättre och om det inte gör det, så har jag i alla fall fått utlopp för min ilska. det är ju skit samma egentligen.