I går kväll gick min bäddsoffa sönder, så i natt har jag sovit på golvet, medan min inneboende har sovit gott i en skön säng. När jag rullade ihop min madrass tänkte jag att jag kanske ska låtsas att jag äär gäst här hos Sofia, snällt av henne att låna ut sin lägenhet såhär, undrar var hon är förresten…

Jag ska köpa ny bäddsoffa i påsk, men det är långt dit fördelen är att jag kommer att tycka att alla soffor är jättesköna jämfört med min madrass, ja, jag kan tänka positivt, frågan är varför jag ska göra det…

när jag kom in från morgonpromenaden bar jag helt resolut ner alla vinterkläderna i källaren, nu får det vara nog, sa jag.

vi har varit på kurs för äldre och medelålders ledarhundar i helgen. vi hörde absolut till kattegorin äldre, min vovve fyllde 11 år i tisdags.

Där hade vi bland annat matstörningar, man skulle sätta sin hund och gå ifrån den, när man sen kallade in den, så satt det en person på vägen och försökte locka med en ostmacka, och vi har ju labradorer, så det är nästan omänskligt, eller ohundligt att utsätta dom för detta och tro att dom ska klara det, men alla hundarna gjorde det faktiskt, fast flera av dom gjorde nåt kul:

När dom hade tagit sej förrbi matfrestelsen och klarat det och fåttk beröm, då tvärvände dom för att få mackan… Nu hade dom ju klarat testet och ville ha sin belöning…

Nu är det vår, jag har hört koltrasten.

I morse, på väg till minnesstunden kände jag tydligt att dom var med mej, alla döda människor jag känner:
Helena, som dog för så längesen att jag nästan inte minns henne, men begravningen minns jag, för prästen grät och det var så kallt. Jag var fem år och funderade mycket på hur hon skulle få det i den kalla marken. dessutom var jag faktiskt avundssjuk på henne, eftersom hon skulle bli ängel, för när jag var fem år var min högsta önskan att kunna flyga.

farfor och farfar, mormor, sune, som dog när jag var bortrest så att jag inte kunde hålla mitt löfte att sjunga på ans begravning, fast jag sjöng där i Gdynia och jag vet att han hörde mej. sune pratar jag ofta med, flera personer som jag har jobbat med och som jag inte kan skriva om just därför, Lena, som var min vän och kurskamrat, hon skrattade i morse: ”här blir det trångt”, när vi skulle in i den försenade taxin allihopa…

Det var skönt att dom var med i dag.

Även om jag inte ska nånstans, så känner jag mej instängd här i all snön. tillvaron snävar liksom till sej och det smittar innåt, jag får snökaos även i själen, tågen stannar och dom som ska skotta loss mina tankar är för få, tur då att militären ska komma och hjälpa till, hoppas att dom har tid med mitt inre också

I går var det en väldigt konstig dag, en riktig berg och dalbanadag.

På morgonen gick jag upp tidigt, gick ut med vovven, tvättade och åt en god frukost, kände mej bra. sen på eftermiddagen hände det något konstigt, hela världen ändrade sej. det låter säkert konstigt, men det är på riktigt, allt blev totalt meningslöst. Jag kände mej desperat helt enkelt, något måste hända, så här kan jag inte ha det, resten av livet kommer jag att sitta här och tycka synd om mej själv, ingen vill anställa mej, jag kommer att vara utfattig när jag blir gammal och den enda som kan göra något åt det är jag och jag orkar inte och det är totalt meningslöst att ens tänka på det, eftersom jag inte gör något. Jag gick in på platsbanken och upptäckte att jag inte ens vet vilken sorts jobb jag borde söka, jag hade tappat bort det också, jag bakade bröd i stället.

så, på kvällen träffade jag en vän, vi fikade och pratade och plötsligt ändrade sej allting igen:

Jag behöver inte söka några jobb, jag har det faktiskt ganska bra, kan göra det jag vill, pengarna räcker till det mesta, jag har många vänner, en pojkvän, en hund, jobbar lite så att jag kan känna mej meningsfull för andra…

Att jag hela tiden tänker på jobb beror på att jag vill ha erkänsla utifrån, jag vill att andra ska se mej och det jag är bra på, att andra ska fråga efter mej att det ska kännas meningsfullt att jag har skaffat mej alla dessa utbildningar. Och en annan orsak är att man ska jobba, man ska inte ha så här mycket egen tid, man får inte ha det bra, jag får inte ha det bra.

Jag vet att det låter konstigt, jag tycker också det, men just nu känns det jätteskönt. Om jag vill, så får jag gärna vara nöjd med livet som det ser ut nu. Om jag inte kan få erkänsla utifrån, så är det knappast mitt problem egentligen, jag vet ju vad jag kan och att jag kan. att andra jobbar heltid och sliter har ju inte med mej att göra och dom jag är avundssjuk på, dom som är kreativa, har massor att göra, är efterfrågade och lyckliga, ja, dom har det så och det har inte jag, det är helt meningslöst att gräva ner sej för sånt.

När jag gick hem, upptäckte jag att jag hade tappat min bästa vintervante, nu blir det vår, tänkte jag.

I går hade jag en riktigt bra dag trots motmänniskorna på mina båda arbetsplatser. först höll dom på att göra mej på dåligt humör med sina: Nej, det går inte, så har vi aldrig gjort, nej det blir alldelesf för besvärligt… eller den här, läskigaste: Det har kommit synpunkter på ditt arbete…

Men sen bestämde jag mej för att dom inte ska få vinna, dom är ju egentligen rätt komiska, ja förutom dom där som har synpunkter då förstås, så jag gjorde en massa saker som jag tycker om och sket i dom hela dagen… nästan… Dessutom fick jag ett tröstande och uppmuntrande mail från en riktig medmänniska, dom får man inte glömma.

I natt drömde jag att jag skulle börja på folkhögskola igen, Ljungskile var det, men det är ju inte så konstigt, för dels har jag gått där och dels var dom ju på nyheterna häromdagen. Jag skulle gå en skrivarkurs där camilla Läckberg skulle vara lärare.

Nu vill jag ändra på allt, men jag vet inte vad jag ska göra. Här kommer några förslag:
möblera om,
byta jobb, om jag hade nåt,
byta frisyr,
imigrera,
bli vegan,
bli köttätare,
sluta prata,
byta språk,
byta klädstil, om jag hade nån,
krossa glas,
kasta alla mina saker,
bli glad,

– Det är inte meningen att vi ska bli mer en 40 år, sa jag till tandläkaren, det blev vi inte på stenåldern, resten är liksom på övertid, det är därför som kroppen börjar rasa ihop nu.
– Det tror jag inte på, sa han,
Och det gör väl inte jag heller egentligen, det var bara ett sätt för mej att försöka trösta oss nu när han tydligen hade rotfyllt en tand i onödan, en massa onödigt arbete för honom och onödigt lidande för mej och nu, när han måste dra ut den, mer arbete för honom fast gratis nu, och mer lidande för mej.

eller så kan man säja som min pappa brukar säja:
– en får aldri va riktigt gla
I dag hade jag ju tänkt att ta en lång vinterprommenad med min hund och sen hade jag tänkt göra ett långt och jobbigt yogapass, men jag får ta det lungt i stället.

Nu jobbar hon igen och jag flyger fram längs gatorna i stan, tänkte att nu bryter jag väl benet i stället.

tumören är lite läskig och kan komma tillbaka, men kan inte göra metastaser. Nu ska jag bara vara glad för att vi fick lite mera tid.

I väntrummet satt det fyra hundar och skällde på varandra, så när det blev vår tur, tyckte min hund att till och med veterinären var bättre och nästan sprang in till henne.

I morgon ska hon få vara lös och rulla sej i snön igen, jag vet inte vem av oss som är gladast.

Nu börjar det igen, vaknar klockan fem med ångest. Ja, man får i alla fall mycket gjort, morgonstund har gulld i mun… eller taggtråd på händerna.

men man får trösta sej med att det är bättre med dagar som känns mycket långa än nätter som gör det och snart kommer jag att vakna klockan fyra på mornarna av koltrasten… det blir bättre.

I morgon ska stygnen tas bort och jag ska fråga veterinären vad hon exakt menar med en tumör som ”inte är helt godartad”.
Hej och hå