ovant sällskap

I morse, på väg till minnesstunden kände jag tydligt att dom var med mej, alla döda människor jag känner:
Helena, som dog för så längesen att jag nästan inte minns henne, men begravningen minns jag, för prästen grät och det var så kallt. Jag var fem år och funderade mycket på hur hon skulle få det i den kalla marken. dessutom var jag faktiskt avundssjuk på henne, eftersom hon skulle bli ängel, för när jag var fem år var min högsta önskan att kunna flyga.

farfor och farfar, mormor, sune, som dog när jag var bortrest så att jag inte kunde hålla mitt löfte att sjunga på ans begravning, fast jag sjöng där i Gdynia och jag vet att han hörde mej. sune pratar jag ofta med, flera personer som jag har jobbat med och som jag inte kan skriva om just därför, Lena, som var min vän och kurskamrat, hon skrattade i morse: ”här blir det trångt”, när vi skulle in i den försenade taxin allihopa…

Det var skönt att dom var med i dag.