På äldreboendet där jag sjunger ibland är det många som har en demenssjukdom. I bland märks det inte på en gång, människor är mycket bra på att hålla färgen, det skulle jag också göra.

I dag Ville en man säja några väl valda ord till mej när jag skulle gå och det blev så bra, fast kanske inte som han hade tänkt sej:
– Ja, nu ska vi tänka på dej, på din långa väg, och hoppas att du får mycket… … vatten … och kärlek och förnyelse

– Hej sJ, det är såhär att jag ska åka från stockholm till skara. Jag är synskadad och skulle behöva lite ledsagningshjälp.
– Jaha, då ska vi se, var behöver du hjälp då?
– Ja, först i Stockholm, på t-centralen, jag vill bli mött nere på perongen…
– Nej, det går inte, vi kan bara möta folk utanför tunnelbanespärrarna.
– hm, Det är ju det att jag som sagt är synskadad och jag hittar inte så bra på t-centralen, det är ju bland annat därför jag behöver en ledsagare.
– tystnad
– Ok, deet ordnar sej säkert, men vilken tid ska vi säja, det tar ju ungefär tio minuter att gå till tåget, men för att vara på den säkra sidan, jag kan ju gå vilse när jag letar efter ledsagaren, så kanske vi ska säja 20 minuter före det blir…
– Nej, det går inte, du måste vara här en halvtimme innan.
– men det kommer jag nog inte att hinna och det behövs ju inte heller, som sagt, tar det ju bara tio minuter att gå från tunnelbanan till tågen.
– enligt det här formuläret måste du komma en halvtimme innan det går inte att skriva nån annan tid.
– ok, det ordnar sej väl… och så behöver jag hjälp att byta mellan tåg och buss i skövde.
– men det går inte, för det är länstrafiken som kör den bussen, så det kan inte jag boka.
– ojdå, det blir lite dumt, du vet, jag ska ju till skara och jobba… Men om du bara bokar nån som kommer tilltåget och möter mej, så kanske jag kan prata med den där och då.
– Ja, det går bra, då står det här att ni ska ses utan för första vagnen i tåget.
– du, det kan vara jättesvårt när man inte ser att ha koll på vad som är fram och bak på ett stillastånde tåg, du har ju skrivit upp vilken vagn jag sitter i, kan vi inte mötas utanför den?
– Nej, i det här formuläret kan jag bara fylla i att ni ska ses längst fram i tåget, du får väl fråga tågmästaren så hjälper han dej.
– Jamen… du vet, JAG ÄR BLIND! Jag kommer inte att kunna hitta nån tågmästare, om han inte är försedd med nåt pipljud eller så.
– tystnad
– ok, det ordnar sej väl, ja sen när jag ska tillbaks till stockholm, då ska jag byta från tåg till tåg i göteborg.
– Ja, och där är det 47 minuters väntetid, så då måste jag dela upp ledsagningsuppdraget, först nån som hämtar dej vid tåget,
– längst fram då va?
– Just det, och som följer dej till väntsalen, sen en som hämtar dej i väntsalen och följer dej till tåget.
– verkar krångligt, kan man inte bara säja det när man träffar ledsagaren.
– Nej, enligt det här formuläret måste jag göra såhär.
– puh, det här tar lång tid, och dyrt blir det också, för mej alltså, men nu är det bara en sak kvar och det är att jag skulle behöva en ledsagare i stockholm också, som hämtar vid tåget…
– ok, och vart ska du sen?-
– Jo, jag hade tänkt… äh, förresten glöm det, det blir för krångligt

I dag har vi haft urpremiär på vårt musik och berättarprogram. Det gick fantastiskt bra och jag kommer antagligen att vara hög på det länge. Men jag kommer också att tänka på en annan urpremiär, som inte gick så bra, i alla fall inte för mej.

Jag gick på mellanstadiet på Adolf Fredrik och vår klass var med i en musikteater som hette erik den helige. Jag minns inte vad den handlade om och jag är inte säker på att någon bekymrade sej om att förklara det för oss, vad jag minns skulle vi sjunga, dansa och för övrigt hålla käften.

I den här scenen som jag ska berätta om hade vi vita typ lucialinnen på oss och kransar i håret, av silkespappersblommor, vi dansade till någon slags medeltidsmusik.
Det var tisdag, urpremiär, jag hade just lärt mej att det betydde att något visas för allra första gången och att det var något stort att få vara med om. I publiken satt våra föräldrar och släktingar och så tonsättaren förstås. vi satt bakom scenen och höll käften.

Så var det våran tur, vi hukade i trappan och sen dansade vi fram över scenen, jag höll i tjejen framför mej för att komma rätt. vi hade precis kommit ut på scenen när golvet plötsligt försvann under mina fötter, som tur var släppte jag tjejen jag höll i… och där låg jag, i orkesterdiket och undrade vad som hade hänt.
Nästan på en gång kom hovnarren och halade upp mej. Jag kände igen honom, för han hade bjällror längst ner på sina byxor. Han var rätt hårdhänt faktiskt, närhan knuffade in mej bakom scenen och väste:
”nu stannar du där”

Ja, där har ni min första urpremiär… som tröst kan jag berätta att resten av föreställningarna gick bättre och jag var inte förvisad till bakom scenen för all framtid även om jag kan tänka mej att hovnarren gärna hade velat ha det så.

Det funkar inte längre,
det blir stopp,
inget kommer in,
inget kommer ut heller.
Man inser att man måste göra något och att man behöver hjälp,
men det är ju så pinsamt,
tänk, all denna skit som ska rensas bort,
nån annan kommer att se vad som finns i mitt igenproppade avlopp,
pinsamt,
och tänk om denna någon får se något jätteäckligt,
såhär skitigt har nog ingen annan det,
då kommer det fram vilken lortgris jag är…

så kommer hjälpen,
man rensar,
det luktar illa,
låter äckligt också,
och så säjer han som rensar
att, så här ser det ut hos alla.

och man blir så lättad,
alla har samma skit i sina avlopp,

och saker kan både rinna in och ut igen,
och det har slutat lukta illa.

på fms årsmöte och konferens talade en man som arbetade på kulturskolan i göteborg om att det finns så få elever med funktionsnedsättning på kulturskolorna. Detta skulle han och en annan person råda bot på med ett projekt där man bland annat utbildade kulturskolans personal i hur man arbetar med och bemöter elever med funktionsnedsättning. dom sökte och fick projektpengar.

– Har ni haft några utbildare med funktionsnedsättning, undrade jag.
– Nja, inte dvi har gjort studiebesök på särskolor och så.
-Jamen, har någon utbildare haft en funktionsnedsättning?
– Nej.
– fanns det nån tanke bakom det?

det gjorde det naturligtvis inte, men han berättade stolt att dom hade tänkt på att ha en jämn könsfördelning i alla fall. skratt i publiken, någon sa att det ju inte alltid är så lätt att vara politiskt korrekt .

Jamen, hur ska det nånsin bli nån förändring om dom inte ens förstår det här?

Idag firar vi att sl, trots ihärdiga førsök, fortfarande inte har lyckats pa livet av mej! Grattis sofia!

och det gör jag i dag, jag undrar en massa saker. t ex
hur rädd ska jag bli när vår statsminister ringer och ber turkiet om ursäkt för sånt som riksdagen har bestämt,
ur orolig ska jag bli när vår riksbankschef har synpunkter på löeförhandlingarna?
Och varför måste jag avsluta dagen med att bråka när jag har haft en sån bra dag, är det verkligen nödvändigt att förstöra den bara för att jag vill ha rätt nu igen?
På väg till söder, på trean, pratade jag med en farbror som sa att han var lika gammal som min hund, 82:
”ja, hon blir ju bara bättre och bättre, sa jag”
när jag är 82 vill jag också sitta på busse och pprata med folk, i solskenet.

Han var verkligen en kontrast till människrona jag träffade sen, på äldreboendet, men det är inte alls så sorgligt som man skulle kunna tro, en man gjorde en sån fantastisk musikalisk kullerbytta att jag kommer att ha något att skratta åt i flera dagar och på tal om att skratta, tjejen som följer med mej dit för att hjälpa till, hon är så otroligt förvirrad att jag inte vet hur detta ska gå, hon går till och med vilse på avdelningen och tappar bort sina ytterkläder… Tur att hon inte ska hjälpa mej att hitta nånstans, hon sjunger vackert i alla fall och fördelen med att hon är sådär förvirrad är i alla fall att hon inte hjälper till för mycket:
– Det kanske är bäst att jag håller ur vägen, säjer hon… Ja, herregud, och då får jag dåligt samvete… Mitt i alltihopa tycker jag väldigt mycket om henne.

en kvinna frågade mej vad jag har för ögonskada och när jag berättade att jag fick den därför att jag lågi kuvös… att jag ju ändå överlevde… då sa hon att det var ju tur att jag gjorde det för hon blir så glad när jag kommer och jag måste ha blvivt en bättre människa trots allt, för jag trodde att hon menade det och tyckte inte att det var varken pinsamt eller patetiskt.

Men, som sagt, nu harjag då ägnat kvällen åt att bråka med en myndighet igen, jag undrar när jag ska sluta med sånt.

Men det är ändå inte kul. Ett jobb som jag blev tillfrågad om och tackade ja till, gick ändå till någon som inte behöver det… Jo, för han har varit där förut och föreläst och jag vet att folk alltid väljer sånna som dom har haft förut, för att dom vet vad dom får och för att dom är bekväma, jag vet, jag har ju också nytta av det i bland, men det är ändå inte kul när det händer…

det verkar som om människor bara kan ha en föreläsare/underhållare/trubadur… ja vad som helst i tankarna åt gången, som att man liksom har monopol.

För nu är det vår på riktigt och jag ska:
bli intervjuad och jobba på ett av mina favoställen i morgon,
repa med M på vårt berättarpgrogram och vara barnvakt på tisdag,
vanka i hökarängen och få en skogspromenad innan jag går till jobbet på onsdag,
träffa arbetsförmedlingen hemma hos mej ”kors i taket” och förlänga mitt personligt biträdebidrag på tors
gå ut och käka med goda vänner på fredag och
föreläsa på musikterapeuternas årsmöte på lördag.

dessutom känner jag mej säker på att det kommer att hända något annaat bra också, vad det nu kan vara

Jag gav upp och registrerade mej, men jag känner att det inte är min grej, framför allt eftersom det faktiskt inte intresserar mej vad alla andra gör just nu. Jag misstänker också att jag kommer att bli galen av all epost jag kommer att få. Jag ska testa en vecka, sen ska jag avregistrera mej. det är ju det att flera personer har frågat om jag vill lära synskadade människor att använda facebook…

Jag gillar min blogg ättre, här får jag skriva om mej och skita i vem so som läser, det passar mej bättre tror jag.

I dag har jag ägnat mej åt min bok, den kommer nog att bli bra, men jag känner att jag säkert borde göra nåt annat och så är jag sååååå trött, kanske är det en förkylning på gång.m