Jag får en vänförfrågan från någon som aldrig var min vän. Hon undrar om jag har kontakt med någon av dom andra från den där tiden och fast det var så längesen infinner sej obehagskänslan ögonblickligen, och sen kommer ilskan.

Hur kan hon bara, skicka en ”vän” förfrågan, påstå att vi nånsin har varit vänner, fråga om jag träffar dom andra, referera till tiden för vår bekantskap som något värt att minnas. Jag fattar inte, hur kom hon ens på tanken? Och fastän det var så längesen, så går larmet inne i min organism, hon vill göra mej illa igen, få mej att skämmas igen, skrika att hon hatar mej igen,

vi sitter kring köksbordet hemma hos min mamma när detta händer, vi har släktkalas. Min syster säjer att människor faktiskt förändras, att man inte ska behöva stå till svars för sina ungdomssynder hela livet och hon har ju rätt förstås. Men samtidigt vill jag att denna människa, som så oförskämt tränger sej på och kastar tillbaka mej till då, hon borde visst få skämmas, jag skämms ju.

Sen tänker jag att jag kanske är lite orättvis ändå, det var väl kanske inte hon och hennes kompisar som var det värsta, kanske att hon får ta mer skit än hon förtjänar, bara för att det var hon som fick mej att så skyddslöst ramla ner i den där tiden, känslan, smaken av explorer och hallonsaft, känslan av att vara alla killars villebråd, känslan av ensamensamensam, och alla dessa jävla minnen.

Men jag skriver trots allt till henne, jag skriver att jag inte vill ha kontakt, att jag vet att vi säkert har förändrats, men att jag inte vill veta mer om det.

Jag känner mej rätt nöjd med hur jag uttrycker mej, lungt och sansat, men ändå bestämt, men dörren hon öppnade, hur ska jag kunna stänga den?

Jo, det är väl klart att jag vill vara speciell, sticka ut, vara annorlunda. Ingen vill väl vara en sån som ingen märker, det kan väl hända att jag gör en grej av att inte passa in, men det betyder inte att det är kul.

Jag får ofta höra att jag är extrem, att vanliga människor inte.. men att det är klart att du Sofia, du som är så annorlunda, du som klarar dej på så lite pengar, du som inte verkar behöva sånt som vi andra behöver som t ex fast jobb, trygghet, pengar…

en annan sak som jag får höra är att andra, dom vanliga människorna, dom blir mindre extrema med åren, inser att saker inte är svartvita, att man inte alltid kan ha sina principer när allt kommer omkring, men det är klart att du sofia, du är ju tvärt om, men du är ju alltid tvärt om.

För det är en sak att vara annorlunda, sticka ut, skilja sej från mängden och en helt annan att bli avfärdad som nån slags kuriosa när jag säjer sånt som jag tror på eller sånt som jag vill ska vara sant, eller sånt som jag har kommit fram till är sant för mej som t ex
att det inte är värre att äta människokött som nåt annat kött,
att om man tycker att det är taskigt att lära sina barn att det är synd att äta griskött, så borde man tycka att det är lika taskigt att lära dom att man kommer till helvetet om man gör något dumt,
att jag tror att vänskapsband är starkare och mer pålitliga än släktband,
att andra människor är fatiga för att jag är rik,
att tillväxt inte behövs,
att ingen egentligen behöver en heltidslön,
att om folk säjer att dom jobbar för mycket, så är det bara att sluta göra det,

och en massa annat… det är sant att jag har blivit mer drastisk med åren, jag har liksom tappat tålamodet med mesighet och det får i bland lite obekväma konsekvenser som t ex när vi skulle fira en arbetskamrat och var på restaurang. När maten hade kommit in började någotn berätta om ett tvprogram som handlade om folk som åt levande djur, alltså, man åt dom medan dom levde, så att dom långsamt plågades ihjäl. Äckligt, ja visst, men, sa jag, så gör vi ju hela tiden, plågar livet ur djuren vi äter, dom här människorna vet i alla fall om att dom gör det, dom låter ingen annan plåga ihjäl djuren åt dom, dom står för det själva. Gissa om stämningen blev lite låg runt bordet. Jag får nog inte gå med på fler after work.

Det är ändå en underlig känsla att inte bli tagen på allvar när jag menar så mycket allvar.

om det finns medmänniskor, och det finns det, så finns det också motmänniskor och dom finns verkligen dom också.

Min erfarenhet är att medmänniskor alltid finns, medan motmänniskor bara finns när man är som mest sårbar, då liksom gaddar dom ihop sej och finns över allt. Jag vet inte varifrån dom kommer eller hur dom kan känna på sej att just jag är ovanligt sårbar en viss dag, men det kan dom.

Dom kan göra mej riktigt illa, arg i bland, men oftast illa,

Innerst inne vet jag att motmänniskor är samma personer som i bland är i alla fall någons medmänniska, men när dom har gaddat ihop sej som värst, föredrar jag att tänka på dom som något annat, som kommer upp från underjorden t ex.

Motmänniskorna försöker oftast gå rakt igenom mej, när det inte lyckas, knuffar dom undan mej som om jag vore en sak. Motmänniskor säjer elaka saker på bussen, motmänniskor är förvånansvärt ofta politiker, det är den farligaste sorten, för dom kan göra störst skada.

Motmänniskor är ofta unga män eller gamla tanter, dom tycker inte om avvikare, dom tycker inte om sånna som skrattar, dom tycker inte om färger, dofter, eller att andra människor hörs, dom tycker inte om mej,
jag tycker inte om dom.
Kan vi inte införa visumtvång för motmänniskorna?

På buss nr 40 mot universitetet funkade intehållplatsutropet, men det var inga problem, för bussföraren ropade ut hållplatserna i stället. Han pratade småländska och han var lite ovan vid micken. Det hördes, för det blev rundgång i början, men efter några hållplatser hade han lärt sej och det började låta riktigt bra.

Jag var glad, skulle åka och spela och på väg till bussen hade jag hört koltrasten sjunga, snön smälte och det var fortfarande ljust fastän klockan redan var sex.

Vid Odenplan var det förarbyte och det var då du kom in, stor, bullrig och självsäker. Du fick veta av din kollega att utropet var trasigt och att du måste ropa själv, du protesterade, att den där andra funkade, den man kan använda när man ser, där det står vilken hållplats man kommer till, men din kollega stod på sej, han sa att det var en passagerare ombord som behövde att man ropade. Han pekade på mej, jag log, bad liksom om ursäkt.
– Jaha, sa du, då ska du få njuta av min vackra stämma då.
– – ja, det gör jag gärna, sa jag.

Men du ropade inte ut några hållplatser, jag fick be dej igen, du skojade lite, sa nåt om att du hade viskat det för dej själv, men om jag talade om vart jag skulle av, så skulle du säja till när vi var där.

Det är lätt att glömma sånt, det vet jag, så jag sa att du måste ropa ut alla, för jag hade inte riktigt bestämt var jag skulle kliva av.

Du skrattade till, lite sådär överlägset:
– nä, så funkar det inte, men om du talar om vart du ska av så…

Nä, jag vet, så funkar det inte, jag vet precis hur det funkar. Om man kan se, då vet man var man är, då behöver man inte sitta med en klump i magen, på helspänn, rädd för att åka för långt och komma fel, komma vilse, inte hinna till spelningen, jag vet, men just den här gången hade du kunnat ändra på det. Du valde att inte göra det, njöt du av övertaget?

När jag skulle börja i högstadiet skulle jag välja om jag ville ha trä eller syslöjd. När jag kom till skolan första dagen på höstterminen visade det sej att dom på skolan redan hade köpt en symaskin, en som var anpassad för en synskadad elev, med taktila märkningar så att man skulle kunna ställa in program och sånt, och ett nålskydd, så att man inte skulle behöva vara rädd för att sy sej i fingret…

Det var säkert bra och snällt och jag minns inte längre om jag hade tänkt välja syslöjd, men bara för att dom hade tagit det för givet blev jag naturligtvis tvungen att välja träslöjd i stället.

Det var i och för sej kul, men jag var ensam bland 14 killar och en machotyp till slöjdlärare, så det blev rätt tufft. Inte förrän i nian fick jag stå ensam vid svarven, men då var vi kompisar, machotypen och jag.

sy fick jag lära mej hemma.

Ni som tror att sånt där växer bort med åren, ni tror fel, det blir värre.
När jag skulle gå på jullov nu i år kom rektorn och sa att den julklapp som dom andra skulle få, den passade inte mej, så hon skulle tänka ut en annan.
– Det är säkert biobiljetter då, sa jag, och då behöver du inte alls tänka ut något annat, jag går gärna på bio.- jaha, sa hon, överraskat, vad bra.

Och i och för sej går jag gärna på bio, men jag hade faktiskt mycket hellre tagit något annat. Det var bara för att hon tog för givet att en blind människa inte vill ha biobiljetter, som jag blev tvungen att ”vilja ha” det.

I bland blir jag faktiskt lite trött på mej.

Nu har jag haft min ledarhund i nio år. Det mesta med att bli ledarhundsförare har för mej varit förenat med glädje och frihet. Min ledarhund har gjort mej mer självständig, givit mej mycket bättre kondition, gjort mej modigare och gladare.

Det finns naturligtvis en del problem med att ha och använda ledarhund också, allting har alltid en baksida. Jag har blivit utslängd från restauranger, nekad tillträde på andra platser och haft problem med att få delta på en del kurser, för att inte tala om problemen med att söka jobb som ledarhundsförare. Men det finns också många platser och företeelser där det har gått mycket smidigt.

Jag använder min ledarhund på jobbet utan problem, jobbet för mej just nu är två skolor och ett äldreboende. Jag har varit med min ledarhund hos tandläkaren, på blodgivning, på vårdcentral, på teater, på berättarkurser, sångkurser…ja, listan kan göras ännu längre.

Jag har också stött på problem och oförståelse där jag minst hade kunnat ana det, och det gäller SRF, synskadades riksförbund. Jag är inte själv medlem i denna organisation, som ska tillvarata synskadade personers intressen, men jag är ändå beroende av den, eftersom den dessutom har blivit myndighetsutövare när det gäller ledarhundsfrågor.

I huset där SRF har sina lokaler, får man inte röra sej fritt med ledarhund, man säjer att det beror på att man vill ta hänsyn till personer som är allergiska och som arbetar i huset. Men både jag och SRF vet att det är helt meningslöst med såna arrangemang. Det vet vi eftersom vi har pratat med, lyssnat på och läst vad Magnus Wickman, professor i allergi, har att säja om hundallergi och ledarhundar. Han säjer att det är mindre än en procent av Sveriges befolkning som har allvarlig hundallergi. Det betyder att så länge det finns personer i SRF-huset som har hundar hemma så finns det också hundallergen över allt i huset. Och ledarhundarna gör knappast någon skillnad. Dessutom har SRF skrivit på en överenskommelse med astma/allergiförbundet där man har bestämt att eventuella konflikter mellan personer med allergi mot hund och ledarhundsförare ska lösas av individerna själva. SRF bryter alltså mot sin egen överenskommelse.

Det gör man även i andra sammanhang. När SRF har kurser och det finns någon på kursen med hundallergi, så har det hänt att SRF har skrivit hem till alla ledarhundsförare som ska delta och uppmanat dom att lämna hundarna hemma, eller att lämna dom på sitt rum.

Ni kanske tänker att det inte är ett så stort problem då, om mitt största bekymmer är SRF, men det är det. Framför allt är det ett trovärdighetsproblem. Allmänheten, kursanordnare, restaurangägare med flera, hör då och då av sej till SRF för att fråga hur dom ska agera gentemot ledarhundsförare. Politiker och andra besöker SRF i deras lokaler, och även om dom kanske inte är där för att prata ledarhund, så får dom ändå se med egna ögon hur SRF handlar mot sina egna anställda ledarhundsförare. Det naturliga är förstås att både allmänheten och dess företrädare då tänker att SRF gör på det ultimata sättet, vad skulle dom annars tro?

Att föregå med gott exempel är ett effektivt sätt att lära andra hur man ska göra och det funkar tyvärr också lika bra tvärt om. Här om dagen var jag på teater. Det var inga problem med att använda min ledarhund där, den enda kommentaren var från killen som stod i baren:
”Och hunden är i tjänst, så den ska väl inte ha nåt härifrån förstås?”

Men sen dök det plötsligt upp en person som är anställd på SRF, och genast började hon ifrågasätta om min hund verkligen kunde följa med in i salongen. Det är inte alls konstigt att hon gör det, hon är ju van från sin arbetsplats och hur man gör där.

Jag är ledsen att behöva konstatera det, men SRF motarbetar mej som ledarhundsförare och dom gör det aktivt. Jag vet inte varför och det är för mej helt obegripligt och mycket, mycket sorgligt.

När jag känner mej maktlös och upprörd över något, så brukar jag skriva. Jag vet inte om det alltid hjälper, men i bland är det det enda jag kan komma på och det är i alla fall bättre än att inte göra något alls och gå sönder av all maktlöshet:

För nån veckasen hade vi julfest på en av skolorna som jag jobbar på. Det var jättefint med pappersdukar på borden, godis och pepparkakor, skinkmackor och glögg och det kom många anhöriga till barnen, förmödrar och mormödrar, pappor och mammor och ett och annat småsyskon. det var mysig julstämning helt enkelt.

Det här är en träningsskola, barnen som går här har alla olika funktionsnedsättningar, både intellektuella och fysiska, ingen av dom kan prata med vanliga ord, utan uttrycker sej på andra sätt.

När det blir så här annorlunda på skolan, när det inte ser ut som vanligt, blir barnen förstås nyfikna och förundrade, några kanske också blir lite oroliga, men den här dagen var det luningen som belv det.

utom jag då.

En flicka kom och satte sej mitt emot mej. hon är elev på skolan och hennes främsta sätt att ta reda på saker om verkligheten är att trumma på den eller att få den att låta på andra sätt, alltså började hon med att trumma lite på bordet för att kolla om det lät som vanligt även om det såg annorlunda ut den här dagen. Det lät som vanligt och jag fick skärpa mej för att inte trumma med, en yrkesskada som jag har.

Nu kom turen till duken, jättefin pappersduk, säkert julmotiv på, och vad den lät kul när man drog med naglarna på den… då kom fröken:
Hon tog flickan med sej, och gick därifrån, förklarade ingenting för någon, sa bara:
jaha, då får väl vi tacka för oss”.

jag blev ledsen och upprörd:
”det där var väl onödigt, hon ville ju bara kolla in duken”, sa jag, till lite vem som helst som satt där och någon svarade:
”jamen, det måste ju funka socialt också…”

för vem då? Det var hon som var på hemmaplan, vi var på hennes skola, annars brukar man väl ta seden dit man kommer eller? och ärligt talat, vem i det här sammanhanget har lättast för att anpassa sej och vara flexibel?

Och även om jag skulle tycka att detta beteende från läraren var ok, vilket jag alltså inte tycker, så funkar det inte. Den här flickan har ingen aning om varför hon inte fick sitta vid bordet, för henne var det nog bara jättekonstigt, först satt hon där och sen plötsligt så tog någon henne därifrån.

Sånt här gör mej jätteledsen och smått desperat, när ska vi lära oss att uppföra oss vettigt mot dessa barn?

Efter en otroligt trevlig kväll framför brasan på Djurgårdsbrunn, försöker jag ta mej hem på bästa sätt. Mitt mål är att behålla den härliga, varma och gemytliga braskänslan, som sprakar i mitt inre men då:
på t-centralen kommer han, en såndär otäckt trevlig yrkesmässig nånting.
”hej, jag är stationsvärd här, behöver du hjälp?”
”nej tack”
”Vart ska du åka?”
”men, jag sa ju nyss att jag inte behöver någon hjälp”
”jo, men jag är ändå nyfiken på vart du ska”
”men, jag kommer inte att tala om det för dej”
så var jag av med honom och forsätter ner på själva perongen, då kommer nästa:
”do you speak english”
Ja, det gör jag ju, jag tänker att jag kanska ska få hjälpa till med något här men inte…
”jesus loves you”
Jag förklarar för denne man att jag vet att Jesus älskar mej och att han borde gå och tala om det för sånna som inte känner till det i stället.
så, hemma på fridhemsplan står jag och väntar på den opålitliga hissen, då kommer en till såndär trevlig yrkesmässig:
”hej, vill du åka med hissen?”
”ja”
”då trycker jag på knappen här så kommer den nsart”
Och jag tänker att snart skriker jag, vad tror han, att jag står här som ett fån och tror att hissen kommer om jag tänker på den eller!!!
Det värsta är ju att den kommer när han trycker på knappen, men inte när jag gjorde det.
Den där gemytliga braskänslan i mitt inre har blivit till en farlig eldsvåda, LÄMNA MEJ I FREED!!

från början upptäckte jag inte att jag hade höstdepressioner, eller snarare vinterdeprressioner förrän dom tog slut. Det brukade gå till så att jag vaknade en morgon och kände mej som om jag hade öppnat ögonen för första gången på månader. Jag brukade också vara akut sugen på frukt och nötter. Ute på stan hörde jag plötsligt människorna omkring mej, vad dom sa till varandra och det intresserade mej igen. Det kändes som om någon hade lyft bort en glaskupa från hela mej och som om någon äntligen hade tagit bort gyttjan som jag hade försökt röra mej i så länge.

Så var det förut. Nu vet jag om att vinterdepressionen finns och alltid kommer och jag har läst och fått många tips om hur man kan motarbeta den och jag har försökt:
mycket sol och annan utomhusvistelse
starka lampor hemma,
bra mat och regelbunden sömn,
kontaktimprovisation för att det är kul och för endorfinerna,
samvaro med vänner och inte för mycket tid till ältande…

Men DET GÅR INTE.

Nu har det börjat, jag känner mej som om jag befinner mej under vatten, nej, inte så att jag inte kan andas eller så, men ni vet hur ljudet blir under vatten, lite avlägset och rätt ointressant i största allmänhet. Jag drabbas också av en akut sömnlust när som helst och ofta och jag vill inte gå upp på morgonen oavsett vad jag ska göra, inte ens om det jag ska göra är jättekul och min hund är lika morgonlycklig som vanligt.

Och jag börjar släcka ner, göra mysbelysning och knappt det, mina vänner börjar höra av sej och undrar om jag har rest bort eller så..

Den är alltså här i alla fall, så hur ska jag göra, gå och lägga mej och vänta på våren? Och har det någon betydelse att jag kämpar emot varje höst eller är det bättre att bara inrätta sej?

Inte vet jag, och för tillfället bryr jag mej inte heller, utan säjer bara god natt, vi ses till våren.

Det var första gången på kursen i kontaktimprovisation. vi satt på golvet i en ring. vi skulle presentera oss och saamtidigt passa på att säja till om det var något särskilt man ville att dom andra skulle veta om en.

så, när det blev min tur sa jag det gamla vanliga om att jag inte kan se och om hur jag vill att folk ska vara mot min ledarhund, inga konstigheter och inga frågor.

en tjej sa att hon inte förstod svenska, så hon undrade om vi kunde prata engelska i stället, det var inte heller några problem.

När prressentationen var över och innan vi hade kommit i gång, kom hon fram till mej, hon som inte kunde svenska, och sa att hon inte heller kunde se nu, för hon var tvungen att ta av sej sina glasögon när vi dansade.

Jag blev otroligt provoserad.. Eller hur, nu är jag lite blind, usch vad jobbigt, precis som du Sofia, jag vet precis hur det är, typ så och jag sa nåt spydigt om att hennes deffenition av att inte se nog var lite annorlunda än min och att en väsentlig skillnad var att när kursen var slut i kväll, så kunde hon ta på sej sina glasögon.. nåt sånt sa jag och hon gick sin väg förstås.

Nästa gång var hon inte där och hon har inte kommit tillbaka sen dess och jag kan inte sluta tänka på henne. Jag kan inte sluta skämmas heller. för tänk om hon bara gjorde ett försök att vara vänlig. Hon kanske tänkte att vi var lite lika hon och jag, i alla fall lite på samma sätt utanför, hon för att hon inte pratade svenska och jag för att jag inte kan se. tänk om hon bara ville vara tillsammans, tänk om hon bara ville visa solidaritet och det här sättet var det bästa hon kunde komma på. tänk om det var så, och så gjorde jag sådär, vad hemskt, vilken hemsk människa jag är..

Och jag hade önskat att jag nån gång i bland kunde låta bli att hugga innan jag tänker.