På buss nr 40 mot universitetet funkade intehållplatsutropet, men det var inga problem, för bussföraren ropade ut hållplatserna i stället. Han pratade småländska och han var lite ovan vid micken. Det hördes, för det blev rundgång i början, men efter några hållplatser hade han lärt sej och det började låta riktigt bra.
Jag var glad, skulle åka och spela och på väg till bussen hade jag hört koltrasten sjunga, snön smälte och det var fortfarande ljust fastän klockan redan var sex.
Vid Odenplan var det förarbyte och det var då du kom in, stor, bullrig och självsäker. Du fick veta av din kollega att utropet var trasigt och att du måste ropa själv, du protesterade, att den där andra funkade, den man kan använda när man ser, där det står vilken hållplats man kommer till, men din kollega stod på sej, han sa att det var en passagerare ombord som behövde att man ropade. Han pekade på mej, jag log, bad liksom om ursäkt.
– Jaha, sa du, då ska du få njuta av min vackra stämma då.
– – ja, det gör jag gärna, sa jag.
Men du ropade inte ut några hållplatser, jag fick be dej igen, du skojade lite, sa nåt om att du hade viskat det för dej själv, men om jag talade om vart jag skulle av, så skulle du säja till när vi var där.
Det är lätt att glömma sånt, det vet jag, så jag sa att du måste ropa ut alla, för jag hade inte riktigt bestämt var jag skulle kliva av.
Du skrattade till, lite sådär överlägset:
– nä, så funkar det inte, men om du talar om vart du ska av så…
Nä, jag vet, så funkar det inte, jag vet precis hur det funkar. Om man kan se, då vet man var man är, då behöver man inte sitta med en klump i magen, på helspänn, rädd för att åka för långt och komma fel, komma vilse, inte hinna till spelningen, jag vet, men just den här gången hade du kunnat ändra på det. Du valde att inte göra det, njöt du av övertaget?
Så glad jeg ble for at det var nytt innlegg i bloggen din, Sofia!
Og jeg kan i høyeste grad relatere til det du skriver. Ubehagelig å føle at det er urimelig å ta ansvar for hvor man havner hen selv, istedenfor å legge skjebnen i andre sine hender/hukommelse (…det er jo også en byrde…), Veldig sløvt og ekkelt med folk som fortsatt _velger_ å ikke ta poenget, etter å ha fått alle detaljer pent servert.
Her jeg bor finns det ingen opprop, og jeg har bodd her så lenge at alle bussjåførene ville ledd seg i hjel om jeg ba dem lese opp stoppesteder. Det orker jeg ikke, så jeg venter til jeg flytter til høsten. Men DA!
Så glad jeg ble for at det var et nytt innlegg i bloggen din, Sofia!
Og jeg kan i aller høyeste grad relatere til dette. Utrolig provoserende, hele situasjonen – og i utgangspunktet er det ganske sært at man skal 'stille urimelige krav' når man ønsker å KUNNE ta ansvaret for hvor man har lyst til å havne selv, istedenfor å overlate det til mennesker som har helt andre ting de konsentrerer seg om (…også en byrde). Her jeg bor, finns det ingen type opprop. Dessverre har jeg bodd her så lenge alt at bussjåførene ville ledd seg i hjel om jeg kom og ba dem lese opp alle stoppene så jeg slapp 30-60min ufrivillig, ukentlig sightseeing. Men til høsten skal jeg flytte. Og DA.