När jag känner mej maktlös och upprörd över något, så brukar jag skriva. Jag vet inte om det alltid hjälper, men i bland är det det enda jag kan komma på och det är i alla fall bättre än att inte göra något alls och gå sönder av all maktlöshet:

För nån veckasen hade vi julfest på en av skolorna som jag jobbar på. Det var jättefint med pappersdukar på borden, godis och pepparkakor, skinkmackor och glögg och det kom många anhöriga till barnen, förmödrar och mormödrar, pappor och mammor och ett och annat småsyskon. det var mysig julstämning helt enkelt.

Det här är en träningsskola, barnen som går här har alla olika funktionsnedsättningar, både intellektuella och fysiska, ingen av dom kan prata med vanliga ord, utan uttrycker sej på andra sätt.

När det blir så här annorlunda på skolan, när det inte ser ut som vanligt, blir barnen förstås nyfikna och förundrade, några kanske också blir lite oroliga, men den här dagen var det luningen som belv det.

utom jag då.

En flicka kom och satte sej mitt emot mej. hon är elev på skolan och hennes främsta sätt att ta reda på saker om verkligheten är att trumma på den eller att få den att låta på andra sätt, alltså började hon med att trumma lite på bordet för att kolla om det lät som vanligt även om det såg annorlunda ut den här dagen. Det lät som vanligt och jag fick skärpa mej för att inte trumma med, en yrkesskada som jag har.

Nu kom turen till duken, jättefin pappersduk, säkert julmotiv på, och vad den lät kul när man drog med naglarna på den… då kom fröken:
Hon tog flickan med sej, och gick därifrån, förklarade ingenting för någon, sa bara:
jaha, då får väl vi tacka för oss”.

jag blev ledsen och upprörd:
”det där var väl onödigt, hon ville ju bara kolla in duken”, sa jag, till lite vem som helst som satt där och någon svarade:
”jamen, det måste ju funka socialt också…”

för vem då? Det var hon som var på hemmaplan, vi var på hennes skola, annars brukar man väl ta seden dit man kommer eller? och ärligt talat, vem i det här sammanhanget har lättast för att anpassa sej och vara flexibel?

Och även om jag skulle tycka att detta beteende från läraren var ok, vilket jag alltså inte tycker, så funkar det inte. Den här flickan har ingen aning om varför hon inte fick sitta vid bordet, för henne var det nog bara jättekonstigt, först satt hon där och sen plötsligt så tog någon henne därifrån.

Sånt här gör mej jätteledsen och smått desperat, när ska vi lära oss att uppföra oss vettigt mot dessa barn?