Jag får en vänförfrågan från någon som aldrig var min vän. Hon undrar om jag har kontakt med någon av dom andra från den där tiden och fast det var så längesen infinner sej obehagskänslan ögonblickligen, och sen kommer ilskan.

Hur kan hon bara, skicka en ”vän” förfrågan, påstå att vi nånsin har varit vänner, fråga om jag träffar dom andra, referera till tiden för vår bekantskap som något värt att minnas. Jag fattar inte, hur kom hon ens på tanken? Och fastän det var så längesen, så går larmet inne i min organism, hon vill göra mej illa igen, få mej att skämmas igen, skrika att hon hatar mej igen,

vi sitter kring köksbordet hemma hos min mamma när detta händer, vi har släktkalas. Min syster säjer att människor faktiskt förändras, att man inte ska behöva stå till svars för sina ungdomssynder hela livet och hon har ju rätt förstås. Men samtidigt vill jag att denna människa, som så oförskämt tränger sej på och kastar tillbaka mej till då, hon borde visst få skämmas, jag skämms ju.

Sen tänker jag att jag kanske är lite orättvis ändå, det var väl kanske inte hon och hennes kompisar som var det värsta, kanske att hon får ta mer skit än hon förtjänar, bara för att det var hon som fick mej att så skyddslöst ramla ner i den där tiden, känslan, smaken av explorer och hallonsaft, känslan av att vara alla killars villebråd, känslan av ensamensamensam, och alla dessa jävla minnen.

Men jag skriver trots allt till henne, jag skriver att jag inte vill ha kontakt, att jag vet att vi säkert har förändrats, men att jag inte vill veta mer om det.

Jag känner mej rätt nöjd med hur jag uttrycker mej, lungt och sansat, men ändå bestämt, men dörren hon öppnade, hur ska jag kunna stänga den?