Författararkiv: admin
att bli överraskad av sig själv
(Den här texten har varit publicerad i tidningen psykodrama)
Innan jag kom i kontakt med psykodrama tänkte jag att det att vara spontant betydde att göra saker utan att tänka efterföre. Jag förväxlade antagligen spontanitet med impulsivitet.
Numera tänker jag istället att spontanitet handlar om att tänka väldigt fort och på flera saker samtidigt. Att blixtsnabbt kunna välja handlingssätt utifrån vilka konsekvenser man föreställer sig att valen kommer att få.
När man har tillgång till sin egen spontanitet kan det ofta hände att man blir överraskad av sig själv. Det blev jag, och inte bara jag för övrigt, en gång när jag hade bråttom till tåget.
Vi hade jobbat hela dagen, min vän Maria och jag. Nu skulle hon skjutsa mig till tåget. Vi var sådär trötta och uppvarvade som man kan bli efter att ha hållit i en workshopmed dramaövningar och diskussioner. Vi var lite stressade också, för i vanlig ordning var vi ute i sista minuten.
Maria letade parkeringsplats. Vi körde varv på varv runt järnvägsstationen och tiden gick. Tillslut gav vi upp och stannade på en otillåten plats.
– Vi springer, sa maria, det går säkert.
Då kom parkeringsvakten.
– Här får ni inte stå, sa hon.
– Jag vet, sa Maria, men min kompis är blind och jag måste följa henne till tåget, det går fort.
– – nej, sa parkeringsvakten,ni får inte stå här.
Jag försökte med samma förklaring som maria… Och tiden gick…
Här hade det kunnat sluta. Alla var vi lika instängda i vårt sätt att tänka. Jag ville inte missa tåget, maria ville inte ha böter, men hade samtidigt lite dåligt samvete eftersom det var på grund av henne som vi var sena. Parkeringsvakten ville göra sitt jobb och var säkert trött på alla undanflykter som folk kommer med.
Ja, här hade historien kunnat sluta med att jag missade tåget, men då plötsligt vände jag mig till parkeringsvakten:
– Ok, men då får du följa mig till tåget.
Jag tror vi blev lika förvånade alla tre, men p-vakten sa ja och nu var det bråttom. Jag hoppade ur bilen, hämtade ut min ledarhund från kombiutrymmet och så sprang vi.
– Det är jättedyrt med parkeringsböter, sa parkeringsvakten, mycket dyrare än att åka till Stockholm.
han eller hon
att tvivla på det man hördet är en mycket underlig känsla den när det som är viktigast för mej inte ens finns för anra. i regeringsförklaringen pratades det, som jag tror, för första gången om personer med funktionsnedsättning utan att det handlade om vård och omsorg i första hand. men när panelen i god morgon världen skulle prata om regeringsförklaringen nämndes detta faktum inte ens. Det är nästan så att jag tvivlar på att jag hörde det jag hörde i fredags.
morgon med värmebölja del tre
jag står stilla och lyssnar på hundens rastklocka. Hon är på väg till mej, men varför går det så långsamt. när hon kommer fram släpper hon ner nånting på marken med en duns och sätter sej.
– åh, vad fint, en glassbytta, vad bra.
Hon får en godis i utbyte, sen selar jag på.
ett par kommer ner för backen:
– hej, ser ni en papperskorg här nånstans, min hund kom med denhär?
dom tar skräpet och slänger det åt mej, säjer att jag har en fin hund.
– hon ska börja jobba på kommunen, säjer jag.
– Jaha, säjer dom, och låter gravallvarliga…
och jag orkar inte förklara att det var ett skämt.
jag står stilla och lyssnar på hundens rastklocka. Hon är på väg till mej, men varför går det så långsamt. när hon kommer fram släpper hon ner nånting på marken med en duns och sätter sej.
– åh, vad fint, en glassbytta, vad bra.
Hon får en godis i utbyte, sen selar jag på.
ett par kommer ner för backen:
– hej, ser ni en papperskorg här nånstans, min hund kom med denhär?
dom tar skräpet och slänger det åt mej, säjer att jag har en fin hund.
– hon ska börja jobba på kommunen, säjer jag.
– Jaha, säjer dom, och låter gravallvarliga…
och jag orkar inte förklara att det var ett skämt.
– Posted using BlogPress from my iPhone
seså, sätt igång
-”du borde återuppta ditt bloggande” skrev en vän på facebook. Vem som helst skulle väl bli glad för en sån kommentar, eller hur, som en komplimang och det blev jag också.
Men innan jag blev det hann jag tänka:
Han tycker att jag skriver för långa inlägg, han är trött på dom.
Det irriterar mej att jag tänkte så och det irriterar mej att det irriterar mej.
Nu ska jag alltså försöka återuppta bloggandet, vi får se hur det går. På ett sätt är det roligare att lägga allt jag skriver direkt på facebook, för då får jag respons direkt. Jag är mycket beroende av respons.
– Posted using BlogPress from my iPhone
hej bloggen!
– Posted using BlogPress from my iPhone
Location:Det var längesen jag skrev här, men nu när jag har hittat en app, kanske det går lättare.
de skrattar för att slippa se
När vi började arbeta med min bok ”granne eller ufo” funderade vi en del på balansen mellan humor och allvar. Både jag och min redaktör tyckte att de allvarliga och svarta texterna var viktiga. Samtidigt ville vi inte ”ta knäcken” på läsarna. Dessutom är humor också effektivt när man vill sprida ett budskap.
Vi funderade också en del över hur många texter som skulle handla om min funktionsnedsättning och hur många som skulle handla om annat.
Resultatet blev som jag ser det en bra balans. Det finns texter att skratta åt. De är roliga, dråpliga och självironiska. Men det finns också texter om fattigdom, maktmissbruk och förtryck och en otäck text om utsatthet och övergrepp.
Många av texterna handlar om min synskada. Några på ett personligt plan, andra har ett mer övergripande perspektiv. Men det finns också berättelser om mitt arbete som musikterapeut och om hur en resa kan förändra synen på både en själv och andra. Texterna handlar ofta om makt och om att det nästan alltid är personer utan funktionsnedsättning som bestämmer hur vi med funktionsnedsättning ska leva våra liv.
Boken fick ett mycket positivt mottagande, men något hände som jag inte hade väntat mig. Många som har läst och kommenterat den har uteslutande fokuserat på de roliga och självironiska texterna. Ja, i vissa fall får jag nästan en känsla av att de andra texterna är bortplockade ur deras exemplar.
”Jag skrattade från pärm till pärm”, sa någon, och en annan sa:
”ja, den var rolig och lättläst”.
Andra ser enbart texterna som handlar om mig och mitt funktionshinder. Första gången jag blev uppmärksam på det var när jag gick till mitt lokala bibliotek och presenterade mig och min bok. Jag visade den och erbjöd mig att komma på någon författarkväll eller så. Bibliotekarien var mycket positiv:
– Ja, vad roligt, för något år sedan hade vi en annan flicka här som berättade om hur det är att vara synskadad.
– Ja, nu hade jag alltså tänkt att prata om den här boken, sa jag.
– Jaja, sa hon, men du kommer väl att berätta om din söta lilla ledarhund också.
När jag blev erbjuden att vara med i kunskapskanalens program ”en
bok, en författare” råkade jag ut för en kombination av dessa båda förhållningssätt. Jag hade verkligen sett fram emot denna intervju. Att få vara med i ett litteraturprogram är naturligtvis precis vad en författare önskar sig, men döm om min förvåning när frågorna började ställas:
– Hur är det egentligen, är det en myt eller utvecklar man andra sinnen då när man inte ser?
– Det här med färger, är det liksom som ett flimmer eller? Hur tänker du dig att svart ser ut?
– Hur tror du att det ser ut här inne i studion?
Jag fick nästan uteslutande frågor om min synskada och väldigt få som handlade om min bok. Jag blev inte intervjuad i egenskap av författare, utan helt enkelt i egenskap av blind. Och inte ens som ”blindfrågor” var de särskilt intressanta. De skulle bara ha förstärkt och cementerat fördomar och felaktiga uppfattningar. Till slut fick jag nog och sa ifrån, men det hjälpte inte och efteråt fick jag veta att ”det där avsnittet när du blev lite arg” skulle klippas bort.
Efter mycket mejlväxling med programmets redaktör och efter att jag hade fått se det färdiga resultatet, bestämde jag mig för att programmet inte får sändas.
Jag har funderat mycket på detta. Jag blir ledsen och förbannad och ibland har jag känt det som om hela bokprojektet har varit meningslöst. Hur jag än bär mig åt når jag inte fram med det viktiga jag vill säga. Framför allt inte till dem som jag vill ska höra det.
Kan det vara så att det gör för ont att ta till sig texterna? Att läsare utan funktionsnedsättning, genom mina ord får syn på bilder av sig själva som de inte klarar av att se? Då är det bäst att skoja bort det viktiga eller att reducera mig till en lätthanterlig schablon. Huvudsaken är att ingen icke funktionshindrad ska känna sig träffad.
Eller kan det vara så att deras bild av mig inte alls stämmer med det de läser? Om man är blind ska man vara glad och tacksam, inte självsäker och kritisk.
I så fall är det skrämmande hur effektivt deras försvar är. Hur bär man sig åt för att rasera det?
en vanlig dag för en duktig och trött ledarhund
06.00 vaknar vi och jag dricker lite kaffe innan vi går ut och gör morgonrastningen. Det finns inga andra hundar i parken och inget gott picknickskräp att äta, så rastningen går bra. 07.00 äter jag och nunden frukost, sen duschar jag och packar iordning för dagen.
09.00 ger vi oss iväg mot tunnelbanan, via parken. Nu har det börjat komma lite folk. vi tar tunnelbanan till Farsta centrum. Där har hunden hittat en smart genväg till busshållplatsen. vi får vänta i kvart på bussen, under tiden ringer jag lite samtal. På bussen sitter en hel glad skolklass som ska åka och bada.
11.00 blir det en timmes jobb på ågesta folkhögskola, 12.12 åker vi med bussen därifrån igen. I farsta centrum har hunden plötsligt glömt hur man går till tunnelbanan, eller så vill hon inte, jag blir arg, det hjälper inte. när jag slutar vara arg kommer jag på var vi är, och vi hjälps åt och kommer rätt.
Påt-centralen byter vi tåg. Här hittar jag men min hund har inte varit här förut. jag talar om i vilken riktning hon ska gå, och hon visar mej var trapporna är och fattar att hon ska gå mitt emellan rullbanden.
I ahallonbergen har igen av oss varit, men hunden hittar fint till trappor och hissar och ut genom spärrarna. Sen går hon fram till två barn som sitter och tittar på oss, så då passar jag på att fråga dom efter ett fik. jag har inte hunnit äta lunch. vi blir insläpptapå fiket.
efter ostmackan ska vi hitta till biblioteket. Hunden går till rätt trappor, men det är enbart rulltrappor. Jag ber henne leta efter en hiss och hon går och ställer mej vid t-banespärrarna, helt rätt tänkt, hon går tillbaka där vi kom från. vi får fråga nån efter hissen. Denna någon börjar genast berätta om sin blinda granne som inte visste vilken färg han hade på sina skjortor. vi kommer fram till biblan och har vårt möte.
Eftermötet har vi sällskap av en vän tillbaka till tunnelbanan och vid fridhemsplan är det rastning i parken igen och en sväng förbi pizzerian innan man äntligen får komma hem och få mat.
Nu sover en mycket trött hund vid mina fötter.
och inget nytt på af-fronten
I dag är jag mer ledsen än arg. Jag vet inte vad jag ska ta mej till, hur fan ska jag bära mej åt för att få detta att fungera? Jag känner mej som om någon hade stängt in mej i en roman av Kafka.
Under tiden sköter jag snällt mina båda jobb, åker snart iväg på handledning i Örebro. Jag vet att livet inte är rättvist, men ibland är det mer orättvist än annars.