Från och med nu vet jag alltså att åtminstone någon läser det jag skriver. Kanske att det är bättre med er än inga läsare alls, eller hur ska man tilltala dej FRA? I alla fall så hoppas jag att du kommer att ha lite kul här på min blogg, för du får nog läsa en del ganska tråkiga saker misstänker jag, det brukar jag vara tvungen att göra och då ska man tänka på att jag bara får läsa min egen post. Förreswten, jag som är så nyfiken av mej, kanske kunde få komma och jobba hos dej FRA?

Förresten, en annan sak, bara för att du tydligen från och med nu ska få läsa allt jag skriver, så ska du inte vara så säker på att du kan förstå det. I bland är jag t ex ironisk och det har du nog svårt för tror jag, men, om du undrar över något är du alltid välkommen att höra av dej, det kunde ju vara kul att ha direktkontakt i stället.

Jag fixar det här, sa den energiska och godmodiga flickan på brassilien airlines och började riva sønder våra biljetter, dont worry! Vi blev alldeles iskalla, men hon bara fortsatte att riva och prata portugisiska med oss. När vi äntligen kom ombord visade det sej att hon bara hade fixat superbra platser till os. Puh

Vi fikar i paris. Vi har pratat oavbrutet sen vi lämnade gøteborg, det känns riktigt bra. I natt flyger vi till brasilien

Min boliviaresa börjar med tåg till vänersborg, eftersom jag ska lämna vovven hos pappa. Här på tåget ær det lungt och skønt, vi slapp att sitta bland dom andra djuren, nja människor finns det ju här førstås…
Igår avslutade jag kvällen med att først vända ett nyøppnat tvättmedelpaket upp och ner i tvättstugan och sen kräktes hunden. Svårt att torka spy när man inte ser, tvättmedel med førstås, men det luktar inte lika illa om man skulle ha missat nåt… Jag ska ju vara borta ett tag.

Så fort jag klev in på morgonmötet i dag på jobbet, fick jag lust att bara vända och gå hem. Det gjorde jag inte, lämnade bara mötet och gömde mej i köket hos A som jobbar där den här veckan. Att det kan ta så slut, kännas så motigt, och varför rymmer man inte bara? Som i skolan, när man bara skolkade, vilken känsla att bara ta sina saker och gå sin väg. Varför rymmer man inte över huvud taget, varför går man bara här och är snäll hela tiden? Det är verkligen sant det där talesättet att ”vissa människor borde fundera över vilket pris dom betalar för pengarna dom tjänar.

Å andra sidan kan man ju undra vad det är som är fel… Jag jobbar med det jag är utbildad till, jag har ett ganska fritt jobb, jag ska snart åka till Bolivia, jag har en pojkvän som jag älskar, en ledarhund som är fantastisk och frisk och några vänner… Men jag har fått nog på nåt sätt. Jag tror jag behöver lugn och ro i obegränsad mängd och hur fan ska det gå till? Det är väl bara det där med att rymma som återstår.

I dag kom det en ny kvinna till jobbet, en ny ”brukare”. Vi andra, som inte är brukare utan personal, vi räknas som normalbegåvade. Man kan ju tänka sejatt det för det mesta innebär att dom andra, brukarna alltså, är mindre begåvade än normalt, det är ju det man menar i alla fall, men det är lika oftaså att dom är mer än normalbegåvade. I mötet med dom kan jag i bland känna mej sorgligt normal…Den nya kvinnan fick syn på mej:- Är du personal?- Ja,.Ho pressenterade sej, det gjorde jagmed, med för och efternamn, som hon, då sa hon:- frid vare med dej.- Med dej också, sa jag.- Är du religiös, frågade hon och jag svarade att det är jag.- Jag också, jag tror på ett liv efter detta… och du är vacker.- Tack,- du är en snäll människa, det kan jag se på dina ögon, och så har du färgat håret också.- Jag tror att du också är en snäll människa, sa jag, lite överväldigad…- Och så är du ju synskadad, det är ju tråkigt,- Ja, sa jag.Sen övergick vi till att prata om mat, eftersom det snart var lunch. Jag undrar jag vem av oss två som är mest begåvad när det gäller att se människor?

I dag, den 17 mars, firar jag att det är 15 årsen jag överlevde en olycka i tunnelbanan och att SL, trots ihärdiga försök, fortfarande inte har lyckats ta livet av mej