I natt drömde jag att jag skulle åka buss till trollhättan. det fanns en kattalog där man kunde välja researangörer. Den billigaste hade att ovanligt koncept. Man sövde ner sina resenärer för att sen kunna köra alldeles för fort och med trötta och utarbetade förare. dom sovande resenärerna hade det bra och märkte ingenting. Det blev inga klagomåloch man kunde ha få förare som fick jobba för mycket. Och då kunde resorna bli billiga. Min reskamrat och jag valde ändå denna resa, vi sa att vi ju inte behöver ta den där sprutan som skulle få oss att sova hela vägen, vi var ju inte rädda av oss, men precis innan resan skulle börja, bjöds vi på läsk som smakade jättekonstigt och då insåg vi att vi hade blivit sövda ändå.

När jag sen vaknade skulle jag ringa till SJ och boka en tågresa. När man använder ledarhund behöver man en speciell biljett och det gäller lite speciella regler för oss och dom där grejerna måste man alltid bråka om eftersom människorna på SJ inte kan sina egna regler. Så, när jag hade förhandlat med en i och för sej trevlig, men ovillig människa om sånt som egentligen är min rätt i över en halvtimme, funderade jag starkt på att ta bussen… Men sen kom jag på bättre tankar…

I bland, eller ganska ofta förresten, är det helt omöjligt att bara prata väder och vind med folk somman inte känner. dom hakar upp sej så otroligt mycket på att jag är blind, så dom glömmer bort att jag är en vanlig människa i första hand. Det gör mej ledsen ofta, arg i bland, och, när jag är på topp, full i skratt.

som för ett tagsen när jag försökte bekante mej med en ny granne. När vi stod och väntade på hissen försökte jag prata lite pappersinsamlingsprat med honom, det borde ju funka, men nejdå:
Jag: Tänk vad knäppt va, först bär någon hit en massa papper som vi inte vill ha, sen bär vi upp det från våra postfack och till våra lägenheter och lägger dom i pappersinsamlingen. Sen när dom har legat där ett tag och samlat dam, så bär vi ner dom igen, ut på gården och till vår allmänna papppersinsamling. det är ju hur mycket onödigt arbete som helst för en massa folk och jag har verkligen annat att göra än att bära papper fram och tillbaks…
Han: Men hur gör du när du ska läsa posten…

Men jag gav inte upp i första taget, denna nya granne verkar vara en trevlig person, så en annan dag i hissen blev det ett nytt försök och nu var den han som började:
Han: Jag försov mej i morse, det måste ha varit strömavbrott i natt, för min klickradio stod bara och blinkade.
Jag: fy vad tråkigt, hela dagen blir ju förstörd, själv använder jag klockan i mobilen, och då klarar man ju sej från sånt där.
Han: Men hur kan du använda en mobiltelefon…
Jag förklarade lite snällt, men försökte fortsätta grannar emellanpratet:
– Det är ju ännu värre om strömmen går mitt på dagen och man har datorn i gång, min senaste datorkrasch berodde på det.
Han: Men hur kan du använda en dator?

Jo, jag vet att man måste få fråga, men inte ALLTID. Varför kan jag inte bara få vara vanlig granne!

I tisdags var jag på Thellins tidigt på morgonen för att köpa semlor. Fastän klockan bara var åtta, så var det redan kö, tio före mej. Stämningen var lugn och mysig och vi stod och småpratade med varandra medan vi väntade på vår tur. Plötlsigt kommer det in en man som har bråttom. Han tar en nummerlapp och inser att han kommer att få svårt att hinna. Han börjar svära och klaga, plötsligt är det bara han som hörs i hela lokalen, han tar allt utrymme:
”Och så är det bara en som jobar bakom disken förstås, det är ju jäääävligt smart”
och innan jag hinner tänka mej för så säjer jag:
”om man är sådär sur, ska man inte ha några semlor” och mannen vänder och går ut, den trevliga stämningen är återställd. efteråt fick jag lite dåligt samvete ändå, det är väl när man är sådär sur som man skulle behöva en semla, men det var det att han höll på att få förstöra för alla oss andra också.

En vän åker till Paris, två andra till Sucre och här går jag och traskar i snömodden… Men det beror ju lite på vad man har för perspektiv. Om man bara för två veckorsedan helst inte ville nånstans, så är det ju ett framsteg att vara avundssjuk på dom som får resa…

För, ärligt talat, så är jag ute ur vintertunneln för i år och jag blir lika förvånad varje gång, att det var så här det skulle kännas att leva. till och med kungsholmen är fantastiskt just nu och det säjer jag inte bara för att jag är avundssjuk, det är faktiskt sant.

Hennes hand på min axel är angelägen:
”Jag vill inte vara på dagis, jag vill till mitt hemma.”

Hon är fyra år och i hennes hemland är det krig, nu väntar hon på mitt svar och jag säjer inte,
”du kan säkert snart åka hem igen” Eller
”Men det här är ditt hemma nu”
Jag säjer ingenting,
jag skäms

Ja, inte för att jag har fått världens toppjobb, utan för att det är helt omöjligt att förse er med tillräckligt många papper. Sen 14 december har ni fått högvis och ni har ännu inte kunnat bestämma er för om jag är berättigad till akassa. att jag har varit anslutet och betalat till den i 15 år, har tydligen ingen betydelse.

Så nu ger jag mej, släng mina papper, jag har just slängt era, men innan vi säjer upp bekantskapen med varandra, skicka mej en utträdesblankett…

Jag vet att det inte är så lätt för er fyrkantiga organisation att klara av sånna som mej:
lite student
lite arbetslös
lite arbetande
och lite företagare,
men det råkar vara så mitt liv ser ut, jag, till skillnad från er, är nämligen inte fyrkantig och nu tänker jag inte bli mer irriterad på era papper och ni får inge fler från mej, ja, utom möjligtvis utträdesblanketten då

Jag skulle också behöva ett stödpaket, men jag kan nöja mej med en million ungefär. Hör av er, så ska ni få mina kontouppgifter

att man inte ska ta ut glädjen i förskott, men det måste man, annars kanske man inte får nån glädje alls.

”violetta parra” skriver jag i sökfältet på lastfm. Det blir Mercedes sosas version av ”gracias a la vida” så kommer ut som första låt. Saknaden är som en spark i magen, att det kan göra så ont med goda minnen.

Jag ligger på dubbelsängen hemma hos Beatriz i Sucre, hennes dotter rosio 17 år, står mitt på golvet och framför en totalt respektlös immitation av Mercedes Sosa.Man kan riktigt höra hur Rosios kropp blir större på alla breddar och rösten låter som om den snart ska gäspa: ”Graaaacias a la vidaaaa”, sjunger hon med ett jättegap och jag skrattar så jag kiknar.

Rosio som har nära till skratt och grått, som pluggar litteraturvetenskap, som läser Idioten ”som en jävla bibel”, som ska komma och hälsa på mej när hon ändå är i Stockholm för att hämta nobellpriset.

Rosio, som gråter när det är jag som är ledsen, som älskar harry potter lika mycket som pink floyd, som vet hur man aktar sej för farliga män, som vet att hon kan förändra världen.

akassan och csn, om jag inte var på dåligt humör innan och det var jag, så blev jag det nu.

Csn, är ju inte så farliga, varje år, så här års, kommer årsbesked och räkningar. Min skulld är likadan år från år, ändå betalar jag ungefär 4000 om året, jag får väl vara glad så länge den inte stiger… men det känns ju inte direkt meningsfullt.

akassan däremot, där jobbar dom på att man ska bli förtvivlad eller galen eller båda. Jag skrev in mej på AF den 14 december förra året och jag har fortfarande inte lyckats förse dom med rätt sorts papper så att dom har kunnat ens fatta belsut om ifall jag har rätt till akassa och då är ändå hon som hjälper mej att fylla i deras blanketter snart färdig jurist.

Om man åtminstone visste att allt detta gratisarbete lönade sej, men sen, ska ni få se, att jag ändå inte är berättigad till några pengar, haha, vi tänkte bara hålla dej sysselsatt lite och kolla din stresstålighet. Att man har betalat in till dom i hur många år som helst verkar inte spela nån roll…

Och en annan sak, dom vill att jag ska berätta vad jag gjorde i november 2007… Kommer du ihåg vad du gjorde då… Ja dom på akassan kanske gör det, det kanske inte händer så mycket i deras liv.

Gnäller jag, nej, gör jag… ja, i alla fall så tror jag att dom helst hoppas på att man ska ge upp och det gör jag snart, men då kommer jag också att gå ur.