Den första snön kom när jag och min syster var ute med hundarna, men det luktar fortfarande høst.
I morgon åker jag tillbaks till stockholm och på söndag fortsätter vi till barcelona. Tänk, det är 20 årsen jag senast var där.

Man får väl inte flirta med unga diakoner heller!
Men han var ju så söt och hjälpsam, bar min gitarr, fixade ljudet, hämtade kaffe, gav mej en ros, visserligen gul, men ändå och sen stod han och väntade med mej på min taxi, hjälpte till att få in alla grejer… Ja, jag kunde verkligen inte låta bli, hoppas ingen av tanterna såg mej…

I bland kan minsta grej bli ett verkligt äventyr och det är ju kul i bland. I dag, där emot, var jag inte alls sugen på något sådant.

Min tandläkare har flyttat till Hälsingegatan och i dag skulle jag dit för första gången. Jag hade förberett mej noga, min hjälpande hand C och jag hade gått igenom hur man skulle ta sej dit, hon hade kollat på en karta och så, men så frågade jag en kvinna om ett bussnummer och hon sa fel, så plötsligt befann jag mej på stadion i stället för på norra stationsgatan. Fan, vad arg jag var, hon som hade visat mej fel var ju försvunnen, så henne kunde jag inte skrika åt, tur, för jag vet inte vad jag hade vräkt ur mej, här lägger man ner flera timmars förberedelse bara för att ta sej tilltandläkaren och så sabbar hon hon allt bara för att hon inte tittar ordentligt på en skylt… Jag ringde tandläkaren och berättade hur det var, om jag skulle komma ändå, fast försent, deet skulle jag. en annan kvinna kom förbi och sa att hon hade suttit och tittat på mej på bussen, och jag tänkte bara säja att du är så fin i håret…

Nu skulle vi alltså försöka ta oss över vallhallavägen för att åka tillbaks till fridhemsplan och börja från början. Jag avskyr vallhallavägen, när vi var halvvägs över började vovven irra, jag fick panik, en man kom och ryckte tag i mej, här ska du nog inte vara sa han, släpp mej sa jag… Sen lugnade jag ner mej och han tog oss säkert över gatan och till busshållplatsen. Jag förklarade att jag bara var stressad och rädd, han förstod.

Sen kom fyran och vi åkte hemmåt. Gissa om vovven ble förvånad, när vi klev av, gick över gatran, och tillbaks till busshållplatsen som vi började åka ifrån.

Så kom rätt buss, när vi klev av hittade jag en hjälpsam farbror som föjde mej en bit. Tandläkaren ringde och frågade hur det gick, halvvägs in på hälsingegatan tittade jag in i nån slags verkstad eller så och frågade killen som jobbade där efter nummer 43:
”ja, det är åt ena eller andra hållet”, sa han, ”här är 45. Jättekul

Framme hos tandläkaren, han mötte mej i porten, tänk att man kan bli så glad över att få se sin tandläkare… Undersökning i raserfart, kattastrofalt resultat, på väg hemmåt igen. vid bussen stod en man som berättade att han för sin del inte hade några tänder alls.
”Då får du passa på att skratta nu när du pratar med mej, som ändå inte ser det”, sa jag, sen kom bussen, fullt med tanter på handikappplatserna, när jag bad om en plats flyttade sej två stycken,
”det där gick ju bra”, sa han utan tänder.

vid odenplan hoppade han av:
”hitta inte på nåt dumt nu”, s han,
”tack det samma”, sa jag.

Min enda lediga dag, och så här mycket uppståndelse för ett tandläkarbesök, jag var helt slut när jag kom hem.

Det är ju kul att det händer mycket och jag blir verkligen kreativ… Men så blir det plötsligt för mycket.

för en vecka sen trodde jag att jag skulle klara av en acroyogakurs som var fem timmar om dagen, men jag klarade knappt av första kvällen, när jag började slappna av där bland alla människor och konstiga övningar, så ville jag bara gråta. Jag fick åka hem och sova i stället.

Och i morse när jag satt här och skulle göra ett trubadurprogram till på onsdag, samtidigt som jag planerade två andra jobb, ja då kom jag inte på en enda sång som jag skulle kunna sjunga.

Och på nätterna drömmer jag att folk olovandes tar sej in i min lägenhet, gammalt känt tema, ändå, i all denna röra, så skulle jag säja att jag mår jättebra! Visst är det konstigt?

Vovven har repat sej helt och hållet och verkar också vara i fin form. Jag tror att hon också tycker att det är kul när det händer nya saker.

Och det har äntligen blivit höst på riktigt och vi planerar för en skåneresa, en . barcelonaresa, en boliviaresa och en osloresa. kan det bli bättre?

I dag är det min födelsedag och din dödsdag,
då var det en stillsam söndag här på kungsholmen,
nu är det måndag med full aktivitet, hög luft, strålande sol,
jag har snart förlåtit dej,
förlikat mej,
och Krister Fuglesang har landat säkert på jorden

Kan man tänka såhär:
Nu när allting annat är så bra, så orkar jag ta mej an en sjuk hund, så tillfället kanske visst inte är så illa ändå

Det har ordnat sej med inneboende, hörapparat, jobb och kurslitteratur. Jag fick en jättefin födelsedagspresent i förskott av J, till helgen är det akroyogakurs, min fackförening har bestämt sej för att hjälpa mej att bråka i ett diskrimineringsärende och hunden är sjuk.

Hon vill gärna jobba i selen, men väldigt långsamt, antagligen har hon ont nånstans, antagligen i bogleden och vi ska iväg och kolla det på onsdag kväll, men jag får en klump i halsen.

Så nu är jag jätteglad och jätteledsen samtidigt och jag ska försöka att fortsätta med det. Jag vill vara glad för jobbet jag har fått fast jag är ledsen för att vovven är sjuk. Sen är det ju en annan sak också, som kan låta lite grym, och det är att jag behöver en frisk hund nu när frilansandet börjar funka.

Jag hade gärna varit jätteglad i alla fall i några dagar, men livet vill väl ha nån slags balans…

Nu får jag jobba lagom mycket i september på en folkhögskola här i närheten, två halvdagar i veckan, känns perfekt, men det bästa är att jag tycks ha hittat ett ställe där jag är välkommen. Man kanske ska vara lite försiktig med glädjeyttringarna förstås, jag börjar på måndag, men ändå. Jag var där i går och blev behandlad som folk, kändes helt otroligt, bedömd för det jag kan, inte en massa konstiga frågor om jag kan ta mej till jobbet, om jag kommer att bli en belastning för den övriga arbetsgruppen, det var inte ens några frågor om hunden, det var till slut jag som tog upp det där med allergier…

Om det stämmer, det som jag tror, så kommer det att gå bra här, att jag har hittat ett ställe där jag kommer in utan att slåss och om det nu inte blir mer jobb än den här månaden, är det ändå väldigt skönt som omväxling att vara på ett ställe som ser mej och inte enbart mitt funktionshinder.

På måndag börjar jag alltså, så då kommer det väl en rapport.

Jag tar i alla fall ut glädjen i förskott som vanligt, så att jag säkert får den.

I kväll har jag varit på krogen medmin lillebror och hans flickvän. Jag betedde mej som en riktig tant och berättade pinsamma minnen från när han var bäbis…fy…

tänk förresten att jag fortfarande kan bli röksugen av att stå ute på balkongen med ungdomarna och lukta på deras rök… Och det är mörkt och vi har en ljuslykta tänd och det regnar och blåser…

Jag gillar hösten, liksom vilsam.

Jag skulle ju inte söka fler jobb, det hade jag ju bestämt, men i går kväll sökte jag flera stycken av bara farten, man kan undra varför, men det är väl bara gammal vana.

Min vän reser till USA ooch jag vill antingen åka med eller att han ska stanna hemma.

Jag drömde att jag var ute och gick barfota i skogen. plötsligt upptäckte jag att det var vinter och snö. Konstigt attjag ine fryser, ttänkte jag, och jag tänkte att det var bra men att det var viktigt att ingen fick veta om det.

Sen drömde jag att jag och vovven var tvungna att passera förbi flera unga arga men med pitbulls. Det klarade vi jättebra, för jag lyckades få kontakt med en av dom, människorna alltså, och genom att prata med honom kunde jag hålla allt detta raseri under kontroll. Otäck känsla ändå, att det fanns en massa ilska både hos hundarna och hos människorna och att det bara var genom min kostyrka som alltihopa var under kontroll.

Jag tänker, nu när jag är vaken, och tvättar kläder och städar för min Inneboende, att det kanske handlar om det, att ändå, trots allt, ha saker under kontroll.

I morgon ska jag skicka iväg min ansökan om 25procentigt sjuersjukersättning, det känns riktigt riktigt orättvis, det är varken mitt fel att jag inte orkar jobba heltid eller att jag inte får några jobb alls. Att jag är hörselskadad är helt och hållet sl:s fel.

Men nu gör jag såhär i alla fall och ingen ska få mej att bli offer ändå, jag kan gå barfota i snö, så det så.

Jag vaknade hos J och stannade där tills gubben från elektrolux hade varit där och lagat frysen. Sen åkte jag hem. fick eskort av en av mina kavaljerer genom kronobergsparken…

hemma satte jag mej vid datorn ett tag. I går fick jag två föreläsningsuppdrag men personen och jag glömde prata om pengaar. Så nu har jag mailat henne vad jag kostar… Kanske att hon ångrar sej.

Sen ringde dom och berättade att jag har fått en etta i hökarängen, den ska jag tacka nej till. sen ringde dom från en folkhögskola där jag har försökt sälja in mej. dom är intresserade och vi har bokat tid för möte. dom vet att jag är blind, men inte att jag har ledarhund. Klump i magen.

sen var det bara att vänta på min blivande inneboende. Vi skulle skriva kontrakt i dag. HOn var sen och inte förrän hon hade gått igen, fick jag hennes sms om att hon skulle komma. alltså hann jag stressa upp mej och tänka att hon hade ångrat sej.

Nu har vi i alla fall skrivit kontrakt.

Sn fick jag mail från sjövik om varför jag inte fick komma på anställningsintervju. Svävande svar som jag skickade till facket. Sen fick jag mail att tjänsten som jag har sökt på kulturskolans rc är tillsatt. sen gick jag ut och gick.

Nu är jag otroligt trött