Nu är det morgon här. Klockan är 6. Dottern i huset övar dragspel, mamma bea diskar. I dag finns det vatten igen.
Jag är framme på riktigt och det känns bra.

Äntligen nästan framme! Vi har suttit på flyg i över 30 timmar och nu ska vi vara här till i morgon och då tar vi sista flygturen på en timme till sucre.

Jag är förkyld och vårt rum låteer nästan som en flygmaskin, vi får se om jag kan sova här.

Jag känner mej mest trött och upplöst. Men skönt att själva resanten är slut på ett tag.

I morgon börjar min resa och på fredag lämnar jag landet. Allt är packat och klart och varje noja är sorterad och försedd med ett åtgärdspaket. Snart kommer jag till det sköna stadiet när jag har gjort allt jag kan och när ingenting längre hänger på mej.

Jag önskar att jag kunde blogga under hela min resa, men det beror på om jag har tillgång till internet eller om min telefon kommer att fungera. vi får se helt enkelt, eller, ni får se.

Det känns konstigt att jag ska jobba en stund i morgon mitt i allt detta, jag är verkligen inte fokuserad på jobbet just nu, men det viktigaste är ju att eleverna är det.

Men i går blev jag arg på en bankomat som försökte uppfostra mej. Den frågade om jag ville ha minneslapp och när jag svarade nej, fickjag mina pengar med kommentaren:
”notera uttaget” Och kvinnan på forex sa till mej att jag skulle vara rädd om mina pengar och jag hade sån lust att be henne hålla käften, men det gjorde jag inte, hon ville säkert bara vara snäll och omtänksam.

Så i går blev jag uppfostrad av både människor och maskiner.

Jag har kommit fram till att jag gnäller förmycket och att jag ska försöka sluta med det innan alla mina vänner tröttnar på mej. Jag funderar på att skapa ett gnällplank nånstans för jag kan nog inte helt sluta.

alltså:
Det ska bli jättekul att resa iväg, spännande och läskigt. Jag är en priviligierad människa som får göra det och när jag kommer hem är jag stärkt och glad.

I mitt hus får folk borra hur mycket dom vill och renovera sina kök. Att dom har för mycket pengar som dom måste kasta bort på nåt sånt tråkigt, det är ju deras problem och inte mitt. Nästa gång ska jag låtsas att borren är en digeridu.

Och det är bara kul att ha en inneboende. Man lär känna folk man annars inte skulle ha träffat. Det är ingen nödlösning, utan bara kul.

Och det är ju möjligt att det är lite tröttsamt att alltid ha en lerig och blöt hund, men så är det i november och snart kommer koltrasten.

Och om jag låtsas att min tinnitus är syrsor i stället, då kan jag leka att det är augusti nu med mörka och varma kvällar.

Och det är ju jättebra att jag är såhär trött hela tiden, får då blir det ju så skönt att gå och lägga sej.

Jag fick ett mail från vår kontakt på Inca tours där hon skriver att nu har hon ordnat så att jag får vegetarisk mat på långflyget och så är det beställt rullstol på alla flygplatser…

Jag har hört andra synskadade kompisar somhar berättat om dom måste åka rullstol får att få hjälp på flygplatserna, dom får inte ens gå bredvid den. Det ska bli intressant. Jag har inte åkt rullstol sen jag bröt foten för jättelängesen.

I dag är jag i bättre form och tror inte att jag ska dö på resan, men det kan ju fortfarande ändra sej. I går var en vän här för att skicka med lite grejer till musikterapiprojektet och jag blev full i skratt när det visade sej vara en fallskärm. så nu har jag en egen med mej, känns tryggt.

Här börjar saker och ting lugna ner sej och det tackar jag för. jag är fortfarande inte direkt sugen på att åka till Bolivia, men nu är det ändå på det planet och inte lika hystersikt som förut.

Jag pratade med en vän om mina resnojor och det visade sej att han inte alls tycker att jag är knäpp när jag ordnar för hur det ska gå för min ledarhund om jag inte kommer tillbaks, jag undrar hur länge jag måste gå i terapi för att inse på riktigt att alla mina nojor delas av åtminstone en människa till och att dom blir mindre om man nämnar dom vid deras rätta namn, som troll som spricker när solen går upp.

I dag var jag hos tandläkaren igen och den här gången såg jag inte mannen som alltid har kommit med glada tillrop dom andra gångerna jag har varit där. Ändå hade jag behövt honom i dag när det gjorde ont och blodet sprutade… Och min hund bara låg och sov under tandläkarens skrivbord… vilken kompis va?

Den här veckan ska jag bara göra sånt jag tycker om, bortsett från tandläkaren då, fast jag tycker om honom också, en mycket tålmodig man och om lite mer än en vecka åker jag.

I bland blir minsta grej ett helt företag och en hel liten berättelse. På väg från K skulle jag hämta pengar, men hade ingen aning om var närmaste bankomat fanns. Det verkade för övrigt ingen annan heller ha, tredje gången jag frågade sa, ett par, sa mannen på tyska att han bara kunde tyska. Helt ologiskt försökte jag då prata engelska med honom, men jag kunde inte komma på vad bankomat heter. Undrar om jag nånsin har vetat det förresten:
– öh, monney, sa jag,
– aha, sa han, geldautomat?
– Ja!
– Nein, sa han.
Nästa person pekade ut en åt mej, eller pekade han åt min ledarhund, nästa person gick med mej till bankomaten, då var vi vid saluhallen på medborgarplatsen.

På bankomaten fanns en knapp, märkt med punktskrift, TAL, stod det på den, men när jag tryckte sa den ingenting.

Skit samma, tänkte jag, det brukar ju först vara koden sen beloppet, hur svårt kan det vara och så stoppade jag in kortet och började knappa, inga pengar, jag tryckte på avbryt, inget kort, men jag kunde se att bankomaten lyste, alltså försökte den meddela sej med mej.
Jag kunde ju inte gå därifrån och hämta läshjälp, för mitt kort satt i maskinen, så jag ropade helt enkelt hallå! kändes skittöntigt, men det kom genast en hjälpsam tjej och aggerade bankomatröst, sen fick jag mina pengar.

Tänk att jag alltid ska blanda in så mycket folk i allt jag gör.

det kan ju vara så enkelt att min inre resa för tillfället är ett tillräckligt stort äventyr, så att det räcker…

Det är märkligt, jag ska åka till bolivia om tre veckor och jag vill inte. Jag trodde aldrig att detta skulle drabba mej och säkert är det så att om någon sa att jag gärna får stanna hemma, så skulle jag inte vilja det heller. Några skäl som gör att jag inte vill är:
Jag blir alltid så otroligt sjuk och när jag kommer hem fortsätter jag att vara det i nästan en månad,
Jag mår alltid psykiskt dåligt när jag kommer hem,
resan dit och hem är full av mellanlandingar, närmare bestämt sex stycken dit och fem hem.

Men äventyret då? Jag har ju alltid blivit hög på äventyr. Jo, det är just det, vad är det som har hänt här egentligen? Har jag tröttnat på äventyr och strapatser? Och är det i så fall bra eller inte?

Ja, såhär håller jag på. Vissa dagar är det bara jättehemskt och vissa är livet bara toppen, mellanlägen exixterar inte just nu.

I natt drömde jag om nån slags kattastrof, det var explosioner och våldsam värmeutveckling. vi låg på golvet i en stor kyrka och vi kunde inte ens skrika eftersom luften var så het att den inte gick att andas in. Drömen var så verklig att jag kände hur huden i mitt ansikte liksom skalades bort av värmen och jag tänkte att varför får vi inte bara dö så vi slipper detta, jag var helt säker på att jag inte drömde. Sen vaknade jag och tänkte att jag inte kan resa, för det kommer att hända något hemskt…

sen kom jag ihåg att jag brukar drömma kattastrofdrömar just innan jag reser bort. Men denna dröm var nog det värsta jag har varit med om, den sitter kvar i kroppen fortfarande.

I torsdags var vi på djurgårdsbrunns världshus. När vi satt vid brasan och drack kaffe och lyssnade på gamla franska 70-talsschlagers, då tänkte jag att det är sånthär jag behöver just nu, lugn, brasa, människor jag tycker om, hund på fötterna… Och det går att få, det finns här.

Och i går hade jag också en bra dag. Jag satt här och stickade och lyssnade på ”alltid på en söndag”, fastän det var lördag och på L, min inneboende, som städade och gnolade så fint, jag lagade god mat och på kvällen träffade jag människor som jag inte har pratat med på länge.

När jag blir rik, då ska jag ha ett hus med öppen spis och där ska jag sitta framför elden på glovet precis hur länge jag vill, utan att göra nånting alls.

Sorgen och vreden går genom min kropp som sugande dyningar,
tar nästan andan ur mej
jag öppnar, lyssnar,
låter det vara,
låter det komma