I dag har jag bara träffat snälla människor och det är tur, för när jag vaknade kändes det sådär meningslöst igen. Drömmarna hade dels handlat om att jag var fel klädd på ett party, leriga kängor och skitiga jeans, medan dom andra var uppklädda typ nobellfesten, dels om att jag var en lite pojke som inte fick sjunga staffansvisan i luciatåget, jag skulle inte ens få vara med i tåget…

Här kommer en snälllista:
samordnaren för personer med funktionshinder på högskolan i gävle. Hon är jättesnäll, men hon samordnar ingenting, det får jag göra själv
1: ta kontakt med kursansvarig för att få kurslitteraturen,
2 skicka kurslitteraturen till biblioteket, observera på samma högskola
3 kolla med talboks och punktskriftsbiblioteket att dom har fått min bokbeställning.
Samordnaren, ja, hon kommer med glada tillrop och är som sagt snäll.

Människorna på blodgivningen:
Ja, jag fick inte lämna blod nu heller, fastän jag hade passet med mej, men dom var snälla och hjälpsamma och så fick jag en chokladkartong.

Min arbetsförmedlare
När jag nu äntligen fick tummen ur och bokade en tid, så kunde han ta mej på en gång, dessutom skrev han att det är tråkigt att jag är arbetslös och det var ju snällt.

tjejen i seveneleven
För hon hade en safransmuffins till mej och så öppnade hon dörren för oss. Och så lät hon så glad.

Tjejen på paketinlämningsstället för att hon är så snabb på att se mej och för att hon alltid låter så glad och för att det var hon som var med då för längesen när jag vann på lotto.

den kursansvariga kvinnan på högskolan i gävle, som redan har skickat all info jag behöver.

Han som jobbar på ”blåbär” för att han sa att jag har ettn fint hund.

Kvinnan som har hand om jobbet jag har sökt i linköping. För fastän hon egentligen sa att jag nog inte får jobbet, så är hon så glad och trevlig att jag blev på bra humör ändå.

Och i går kväll, på stallet, när jag var på konsert och hörde Ranarim och det var fantastiskt mycket folk, då träffade jag också flera snälla och hjälpsamma människor.

Ja, ni hör själva. ändå har jag säkert glömt nån.

Nu ska jag gå och lägga mej och tänka på alla dessa människor och då kommer jag säkert att få sjunga staffansvisan i natt.

Jag läste om en norsk undersökning där man hade frågat en massa arbetsgivare vilka personer dom skulle kunna tänka sej att ansälla:
En tidigare dömd,
en långtidsarbetslös,
en rullstolsburen,
en utomeuropeisk invandrare
och en blind person med ledarhund
Och gissa vem som kom sist på listan? Just det, personen med ledarhunden. Uppmuntrande läsning va? Ja, kanske på ett sätt, med tanke på denna undersökning så är det ju fantastiskt att jag överhuvudtaget har jobb, även om det bara är på två timmar i veckan

och så har man bara tappat sugen, fullständigt, bottenlöst, inget jobb, inget idekort, ingen lust, bara mörker och regn. sofia+ gör ändå ett försök:
Om du kanske skulle baka nåt, färga håret, eller klippa dej i alla fall, köpa en skiva, ta ett bad, ringa en vän, läsa nåt onyttigt…
Ja, hon har många förslag, men i dag är det faktiskt ingen idé…

Min positiva sida, vi kan kalla henne Sofia+, hon ger sej aldrig. I går var hon t ex ute och åkte tunnelbana igen, med det vackra gitarrfodralet från bolivia och med rosor på kinden, på väg till en spelning.

När Sofia+ är ute och åker pratar folk alltid med henne.
”Din hund ligger precis som en katt”
”Ja, jagv vet, ibland tror hon att hon är en katt också”

”Ja, jag vet ju att man inte får störa ledarhundar, den den skylten, ledarhund var vänlig stör mej ej, jag vet ju att man inte får prata med dom eller klappa dom eller så, jag tycker att det kunde få gälla ledsagare också”
”Hur då, menar du, att man inte ska få klappa ledsagaren…”
”Ja,”
Sofia+ skrattar, det var en bra idé, hon spinner vidare på den:
”jag skulle också vilja ha en sån skylt ibland, typ, morgontrött, var vänlig stör mej ej”
””äh, sa han, hela mänskligheten går ju omkring med sånna skyltar: STÖR Mej INTE och sen är livet slut och då står dom där och undrar…

Och spelningen gick bra och när hon kom hem hade det kommit en skiva med posten… en jättebra och sen sov hon gott hela natten

Vi pulsar i snön nere vid kungsholmsstrand. Ingen har plogat, det är alldeles tyst och vitt och mjukt, snällt liksom. Dom enda vi möter är andra hundägare.
jag blir glad och varm innuti, och yster, nästan som vovven
På hemvägen slinker vi in på 7 11 för en muffins:
”du får gå ut med hunden!” skriker hon bakom disken, och jag kraschlandar…

Jo, jag vet, hon visste inte, men när jag hade förklarat, bad hon mej inte om ursäkt eller förklarade varför hon inte bara kunde säja till snällt, hon sa ingenting, var alldeles tyst.
När jag kom ut fick jaglust att vända och gå in igen, och tvinga hene att be mej om ursäkt. Man får inte skrika åt sina kunder, inte ens mej, men jag gick hem i stället.

Det snöar fortfarande.

Jag fick ju förstås inte jobbet jag sökte i går Kanske lika bra, men det är ju aldrig kul, som att få en smäll varje gång, rakt i magen, så nus ka jag göra en lista på alla som vill ha mej:
Min man,
mamma,
hennes man
pappa,
hans fru
min lillebror som ska bli clown
Mina vänner,
min hund, (nja, hon kanske kan tänka sej att byta ut mej om hon får byta upp sej på nåt sätt),
mitt jobb i Solna
blodgivningscentralen,
dom jag ska bli datasupport till
Jesus
jag.

Inte så dåligt egentligen.

Ja, då gör man en massa andra saker, läser fel saker, bloggar, städar, diskar, stickar färdigt sin tröja, går långprommenader, lagar mat, spelar flöjt, ringer nån som det var längesen man pratade med, bokar tvättstugan, går och handlar, skriver en novell… … Nja, det där sista är inte riktigt sant, men det vore nästan lika bra som att plugga. Jag fick ett tips från en kompis om en novelltävling där man kunde vinna 3000 kronor. det vore ju bra, det är liksom bara novellen som fattas då…

Nu har jag varit på två anställningsintervjuer inom loppet av en vecka. båda har känts bra, den ena bättre, den andra får jag svar på i morgon. Har jag lite tur, så behöver jag inte spela i tunnelbanan till jul. Jo, det är helt ok att spela där, men kallt. Jag sitter hellre hemma och spelar, men grannarna betalar så dåligt.

Nu ska jag göra ett nytt försök med ”människan och hennes symboler”

Varje dag skulle kunna vara en lyckodag, den bästa i ens liv. och eftersom man inte vet hur det är med den saken, förrän dagen är slut, så skulle man ju kunna förutsätta det helt enkelt, lika väl som motsatsen. Det tänkte jag i dag när jag och hund gick längs med vattnet till Fredhäll och solen lyste och värmde som om det vore en tidig vårdag i stället.

Det är inte ångest, men ibland vaknar jag med en varningston i själen. Den låter som ett billarm ungeffär, energiskt, irreterande och alarmerande. vad den signalerar vet jag inte, men sånna dagar måste jag vara försiktig.

sånna dagar fungerar jag inte riktigt somjag ska, jag går vilse, hör inte bilar som närmar sej och glömmer bort namnet på mina elever.

sånna dagar är det bäst att inte hitta på något ovanligt eller utmanande. I dag är det en sån dag.

Nejdå, ta det lungt, jag har inte förfallit så mycket än. Jag stod i och för sej och väntade utanför systemet i går morse, men det var inte för att jag hade akut alkoholbrist hemma, utan därför att jag skulle köpa svindyr whisky, som bara skulle släppas i nåra få exemplar. Ja skulle inte ha den själv, jag lovar, jag skulle absolut ha gjort något annat för så mycket pengar och omjag ska vara ärlig, så skämdes jag en hel del inför dom andra som stod där. Inte så mycket för att jag stod bland alagarna och väntade på att systemet skulle öppna, utan mer för vad jag skulle köpa och tänk bara om dom hade vetat det. Lite tänkte jag på spioner från synskadades riksförbund också, om det hade funnits några alltså, då hade det säkert dykt upp en, som hade antecknat att en ledarhundsförare och hennes hund… …

Jag stod på ena sidan ingången och alagarna på den andra. dom hade ganska trelvigt medan dom väntade, hälsade på varandra och frågade om läget, det var längesen jag såg dej, har du varit sjuk och sånt. Jag kände mej lite utanför faktiskt. Efter ett tag kände jag hur det började lukta gott där jag stod. Det var andra som skulle köpa whisky, väldoftande människor som inte pratade med varandra, då skämdes jag ännu mer och jag ville ju inte höra ihop med dom heller…

Och klockan blev över tio:
”Vafan, flexar dom idag”, sa en av alagarna.

tillslut öppnades i alla fall dörrarna och jag kunde köpa det jag skulle och gå hem… Jag som ändå ar ett