jag får lust att göra med livet som jag gör med min hund när hon inte kommer på inkallning:
Först ropar jag snällt, sen lägger jag på ett stort mått entusiasm, sen kommer en liten ton av skärpa och har hon ändå inte kommit vänder jag mej mot henne och säjer: Men det var väl själva… Då brukar hon komma, där vet hon att gränsen är nådd.

Jo men såhär:
Först söker jag en massa jobb som jag har utbildning och kompetens för, sen söker jag en massa jobb, där jag inte har riktigt rätt kompetens, men där jag skulle passa jättebra, sen söker jag jobb som jag inte har kkompetens för, men där jag gärna skulle vilja jobba och till sist söker jag jobb som jag inte ens vill ha.

Jag söker jobb som finns, jag skriver och ringer till ställen som visserligen inte söker folk, men som verkligen skulle behöva just mej och jag slutar söka jobb.

Jag går långprommenader varje morgon, jag lagar mat och bakar för att det ska lukta hemtrevligt, Det blir ju billigt också, inte helt ointressant, jag går en massa intressanta kurser, tränar yoga, träffar mina vänner, pluggar…

Jag tänker att den här tiden ska jag minnas som året när jag gjorde bara sånt som jag tycker om att göra,
Men nu räcker det, nu knyter jag nävarna och tänker att det var väl själva

En massa saker försvinner spårlöst, klocka,färgindikator, hundens medecin, kläder. Jag håller på att leta ihjäl mej, men det hjälper inte.

Man får väl vara glad så länge man inte försvinner i det själv.

I måndags vaknade jag och tänkte: nu vet jag snart hur jag ska leva…

Sen har den här veckan bara blivit svårare och svårare. tre synskadade människor som har betytt mycket för mej på olika sätt har dött. en tjej, som påminner mej mycket om hur jag var som ung, en som betydde både väldigt bra och väldigt dåliga saker för mej när jag var ung och så en som jag helt enkelt tyckte mycket om, fastän jag inte kände honom särskilt bra. Det kanske inte är själva sorgen över att dom är döda, ingen av dom kände jag särskilt bra, utan mera vad dom får mej att minnas.
Jag hörde en jättebra dokumentär om kravallerna i kungsträdgården på 80-talet… Mera åttital alltså, min tuffaste tid, mera minnen och i psykodramakursen läser vi just nu ”kärlek och vilja”.

Jag var på kontaktimprovisation och det var kul och häftigt, men min kropp hade starka synpunkter på all denna fysiska närhet tillfrämlingar. Hanterligt men jobbigt.

på jobbet kom jag på mej själv med inte våga ingripa eller ens påpeka sånt som jag tycker är fel, eftersom jag verkligen behöver det där jobbet.

Så i går när jag vaknade hade jag verkligen fått nog, då blev det där med att ringa till en resturang för att kolla om jag är välkommen där med ledarhund, näst intill oöverstigligt och när jag väl gjorde det och det visade sej att det var fullt den dagen vi ville komma dit, då blev jag mest av allt lättad.

I natt drömde jag att jag var tillbaks i Sucre. Jag tänker ofta att om ingenting funkar här, om jag inte får nåt jobb, så hyr jag ut min lägenhet och sticker dit. Där skulle jag få jobb i morgon.

I dag, är jag mest ledsen och det är verkligen en förbättring. I morgon blir det mera kontaktimprovisation.

Varje år får jag problem vid påsken. Jag gillar helt enkelt inte tanken att nån har offrat sitt liv för min skull. Jag har inte ebett om det och jag vill ta hand om mina synder själv. Ni tror kanske att jag skojar nu, men det har verkligen varit skitjobbigt. I år, däremot, har påskångesten inte infunnit sej och nu är det ju snart påskdagen och då blir allt bra igen.

går lyssnade jag på originalet, Jesus Christ menar jag, fast inte riktigt originalet, viylexeplaret har jag givit bort… Jag har en massa minnen, dels från när den kom, samma år som jag började skolan och dels från 1976, när jag såg den i london. rena nostalgitrippen alltså och samtidigt upptäcker jag fortfarande nya saker på den gamla skivan.

I dag har jag lyssnat på Ola Salos version och trots att jag älskar originalet så mycket, så tyckte jag att det var riktigt bra, Ola var bra så klart, men bäst, som vanligt, var Judas, fantastisk sångprestasion!

morgon ska jag säja det där som folk säjer redan på skärtorsdagen… Men jag kan säja redan nu att påskångesten är besegrad!

I går var det alltså dags igen, ny intevju, antagligen helt meningslös, tänkte jag. Men meningslöst blev den inte, för oavsett hur det går men själva jobbet, så blev det en trevlig dag i alla fall.

När jag och C sneddade genom kronobergsparken, så satt gubbarna där på bänken och det gjorde mej glad:
”där är mina kompisar2, sa jag till C.
– Hej, sa dom
– Hej, det var längesen
– ja, men nu är det vår.
– så ni är ett vårtecken, alltså+
– jadå, precis som tussilago
– Ja, jag får ju säja att likheten är slående…

Bussen till Karlbergs station, en latte i pressbyrån och så ombord på pendeltåget. Vi kom med ett alldeles för tidigt tåg, Men vi ville sitta nånstans och dricka vårt kaffe. När vi packade upp detkändes det precis som om vi var på skolutflykt.

I Huddinge tog vi bussen, föraren hade stängt av ljudet på hållplatsutropet, men jag orkade inte tjafsa om det, jag började bli nervös.

När vi klev av i som vi trodde, ett kolloniområde, så var det visserligen sant, men vi stod på en stor motorväg.
– Hur fan ska man komma hem sen då, frågade jag C.
– Man måste väl komma under nånstans, sa hon.

Nu skulle vi hitta till själva gården och det gick bra efter att vi först hade konstaterat att vi och den som hade skrivit vägbeskrivningen hade olika uppfattningar om vad ”en liten backe” är för något.

Vi kom fram en halvtimme för tidigt. Jag sa till C att hon fick lämna mej där, det var ju meningen att det skulle se ut som om jag hade kommit dit på egen hand sagt och gjort, där satt jag på en trädstam, vovven i lövhögen nedanför, det enda som hördes var fåglarna, inte en människa så långt örat nådde…

Jag ringde c och fick en beskrivning hur man skulle ta sej under vägen för att komma till busshållplatsen hemåt. Jag fick ett sms från en vän som undrade hur det gick med intervjun.

Fem i ett reste sej min hund upp och gnölade, det var för kallt på marken, sa hon, men jag visste inte vart vi skulle gå in, inte ens i vilket hus vi skulle vara, men det hängde ett klockspel utanför en dörr, så vi tog den.

Det var rätt hus, men köksingången, vilket resulterade i att vi kom in bakomden ev blivande chefen, när hon stod där och gjorde kaffe och fastän det första hon såg var ett stort hundhuvud, så blev hon inte rädd utan sa bara:
– hej, vilken fin hund.

Det bådade gott, eftersom hon varken var förvarnad om att jag har ledarhund eller att jag är synskadad.

Hur själva intervjun gicktänker jag inte berätta, det kan ju hända att dom läser det här, men när den var slut, var jag så lättad att jag gick fel.. Och jag som hade tänkt köra min självständiga immage hela vägen…

Bussen tillbaks till Huddinge, avstängt hållplatsutrop igen, och eftersom jag inte hade c med mej nu, så visste jag inte var jag var, men hoppades att pendeltågsstationen var slutstation…

på tåget kom det på en skolklass, typ fyroroch ett helt gäng satte sej hos mej och vovven:
– Får man klappa, sa en flicka,
– Nej, sa jag, och sen var det inget mer med det.

deras lärare tjatade hela tiden om att man måste sitta ner i tåget, sen kom en av dom fram och ställde sej hos oss. Jag hade nästan lust att säja till honom.
– Nu är ni snälla mot hunden, sa han.
en totalt onödig kommentar, eftersom dom sket fullständigt i min tråkiga hund.
– Dom är snälla, sa jag.
Sen började han berätta fr dom ointresserade barnen om ledarhundar, att det inte är så många som har ledarhund, men att hans kompis har en. Barnen var fullständigt frågande… Ingen hade bett honom förklara nånting och dom var verkligen inte intresserade utan hade viktigare saker att prata om och jag ville vara i fred.

Framme vid karlbergs station höll jag på att inte komma ut, men den snacksalige läraren fick aggera hjällte och rädda mej i sista minuten. då var han nog återupprättad tror jag.

På väg mot spiraltrappan upp på s:t eriksbron gick vi i kapp tre unga män, som lät livsfarliga, gapade och skrek sånt jag inte kan skriva här. Och dom gick i bredd förstås.
– Ursäkta, vi vill gå förbi er, sa jag.
– Varsågod, sa en av dom, vilken söt hund du har.
– tack, sa jag, och när jag hade passerat, återupptog dom där jag hade avbrutit..

Hemma i kronobergsparken igen, men mina tussilagogubbar var inte kvar.

Om jag får nåt jobb, vi får se…

den enda anledningen till att det finns annonser här på min blogg nu för tiden, är att jag ska tjäna pengar på det. Jag tror inte att det funkar, men det är värt ett försök.

Och i morgon ska jag på jobbintervju igen, Det är väl kul att du kommer på intevjuer i alla fall, sa min vän, du har ju inget att förlora… Men det kan diskuteras…

Så här dags på dagarna drabbas jag alltid av det stora missmodet. eftersom det dyker upp nästan samma tid varje dag, så kanske det har en biologisk förklaring, tänk vad praktiskt det vore.

T ex det vårtecken jag just nu sitter här och lyssnar på, nämligen grannarna som har fest på gårdenoch så här dags, kl 22, så har gitarren kommit fram.

Jag minns året då en av mina grannar övade på knocking on heavn’s door hela sommaren. Han lärde sej den aldrig och jag höll på att bli galen.

Förra sommaren var det en kväll sångglada festande grannar och do sjöng verkligen bra, men dom kunde inte en enda hel sång. Jag funderade på att gå ner med en vispop till dom, men det stupade på att alla mina sångböcker är på punktskrift.

I kväll, när det är gitarrpremiär på min gård, spelar dom bara en massa intron, på 20 minuter har dom inte börjat sjunga på en enda låt.

Ganska bra ändå att dom håller mej vaken, för J är ute på krogen med sina arbetskamrater och jag hade tänkt vara vaken när han kommer hem. vi får väl se hur det går.

Nu har dom börjat blåsa i sina tomma flaskor också, det här kan bli intressant.

Nu är det vår och då ska man bli pigg och glad, men jag blir bara tröttare och tröttare och mina drömmar blir konstigare och konstigare. I natt drömde jag att jag hade en giftampull i min ena tand. Om jag drog ut den, skulle den utlösas och jag skulle dö, om jag hade den kvar fanns risken att jag skulle bita på den och då skulle den utlösas, men den var också farlig om den satt kvar i tanden utan att jag bet i den, för då skulle den läcka gift långsamt…

Tack för den! Vad man än gör går det åt helvete, eller vad då? I bland ångrar jag att jag har tränat på att minnas mina drömmar.
Nu ska vi i alla fall gå ut i våren och lyssna poå fåglarna, vovven och jag, i vaket tillstånd är tänderna trots allt helt okej.

Sen jag fick min ledarhund är det inte lika många saker längre, som jag avundas er som kan se, men dom finns.

På våren, när jag drabbas av den stora rymmarlusten, blir det mer påtagligt. det är mycket lättare att rymma om man kan se, då är det bara att ta sin ryggsäck och gå… Det är också lättare att gömma sej för polisen, något som man måste göra om man är på rymmen, och det är lättare att stjäla mat och annat som en rymmare behöver.

Att kunna cykla är också något som jag avundas er. Jag skulle ta min cykel, packa den och ge mej iväg, på korta utflykter eller på en långresa jorden runt. eller att ppaddla kajak, alldeles ensam en tidig sommarmorgon i ytterskärgården.

”det gör jag inte fastän jag ser”, säjer kanske ni, men det är ju ert problem eller hur.
”och förresten kan man cykla tandem och paddla kanadensare”, men ärligt talat, hur kul är det? Man får ju inte ens styra.

en annan sak som jag avundas er är det där med att kunna kommunicera på långt håll… och tyst… Nu har jag i och för sej blivit bättre på att kommunicera med människors omedvetna, men för vardagligt brukar är det ganska krångligt och så får man en massa information som man inte vill ha…

När jag var liten avundades jag fåglarna för att dom kunde flyga, det är ungefär lika meningsfullt som att avundas er som kan se, båda sakerna är lika omöjliga att uppnå, men vad är det för fel med att längta?

När jag får frågan: Vad gör du nuför tiden, så vet jag aldrig vad jag ska svara. Dom flesta har slutat lyssna för längesen om jag skulle berätta allt jag gör och egentligen vill dom inte veta vad jag gör, utan om jag gör något som man tjänar pengar på.
I bland svarar jag att jag jobbar lite, men att jag är mest arbetslös. I bland svarar jag helt enkelt att jag frilansar, det är lagom sant och lagom diffust för att få dom att sluta fråga, men i dag kom jag på det perfekta svaret, som jag ska köra från och med nu:
”vad gör du nu för tiden, Sofia?”
”jag vet inte.”