Här börjar saker och ting lugna ner sej och det tackar jag för. jag är fortfarande inte direkt sugen på att åka till Bolivia, men nu är det ändå på det planet och inte lika hystersikt som förut.

Jag pratade med en vän om mina resnojor och det visade sej att han inte alls tycker att jag är knäpp när jag ordnar för hur det ska gå för min ledarhund om jag inte kommer tillbaks, jag undrar hur länge jag måste gå i terapi för att inse på riktigt att alla mina nojor delas av åtminstone en människa till och att dom blir mindre om man nämnar dom vid deras rätta namn, som troll som spricker när solen går upp.

I dag var jag hos tandläkaren igen och den här gången såg jag inte mannen som alltid har kommit med glada tillrop dom andra gångerna jag har varit där. Ändå hade jag behövt honom i dag när det gjorde ont och blodet sprutade… Och min hund bara låg och sov under tandläkarens skrivbord… vilken kompis va?

Den här veckan ska jag bara göra sånt jag tycker om, bortsett från tandläkaren då, fast jag tycker om honom också, en mycket tålmodig man och om lite mer än en vecka åker jag.

I bland blir minsta grej ett helt företag och en hel liten berättelse. På väg från K skulle jag hämta pengar, men hade ingen aning om var närmaste bankomat fanns. Det verkade för övrigt ingen annan heller ha, tredje gången jag frågade sa, ett par, sa mannen på tyska att han bara kunde tyska. Helt ologiskt försökte jag då prata engelska med honom, men jag kunde inte komma på vad bankomat heter. Undrar om jag nånsin har vetat det förresten:
– öh, monney, sa jag,
– aha, sa han, geldautomat?
– Ja!
– Nein, sa han.
Nästa person pekade ut en åt mej, eller pekade han åt min ledarhund, nästa person gick med mej till bankomaten, då var vi vid saluhallen på medborgarplatsen.

På bankomaten fanns en knapp, märkt med punktskrift, TAL, stod det på den, men när jag tryckte sa den ingenting.

Skit samma, tänkte jag, det brukar ju först vara koden sen beloppet, hur svårt kan det vara och så stoppade jag in kortet och började knappa, inga pengar, jag tryckte på avbryt, inget kort, men jag kunde se att bankomaten lyste, alltså försökte den meddela sej med mej.
Jag kunde ju inte gå därifrån och hämta läshjälp, för mitt kort satt i maskinen, så jag ropade helt enkelt hallå! kändes skittöntigt, men det kom genast en hjälpsam tjej och aggerade bankomatröst, sen fick jag mina pengar.

Tänk att jag alltid ska blanda in så mycket folk i allt jag gör.

det kan ju vara så enkelt att min inre resa för tillfället är ett tillräckligt stort äventyr, så att det räcker…

Det är märkligt, jag ska åka till bolivia om tre veckor och jag vill inte. Jag trodde aldrig att detta skulle drabba mej och säkert är det så att om någon sa att jag gärna får stanna hemma, så skulle jag inte vilja det heller. Några skäl som gör att jag inte vill är:
Jag blir alltid så otroligt sjuk och när jag kommer hem fortsätter jag att vara det i nästan en månad,
Jag mår alltid psykiskt dåligt när jag kommer hem,
resan dit och hem är full av mellanlandingar, närmare bestämt sex stycken dit och fem hem.

Men äventyret då? Jag har ju alltid blivit hög på äventyr. Jo, det är just det, vad är det som har hänt här egentligen? Har jag tröttnat på äventyr och strapatser? Och är det i så fall bra eller inte?

Ja, såhär håller jag på. Vissa dagar är det bara jättehemskt och vissa är livet bara toppen, mellanlägen exixterar inte just nu.

I natt drömde jag om nån slags kattastrof, det var explosioner och våldsam värmeutveckling. vi låg på golvet i en stor kyrka och vi kunde inte ens skrika eftersom luften var så het att den inte gick att andas in. Drömen var så verklig att jag kände hur huden i mitt ansikte liksom skalades bort av värmen och jag tänkte att varför får vi inte bara dö så vi slipper detta, jag var helt säker på att jag inte drömde. Sen vaknade jag och tänkte att jag inte kan resa, för det kommer att hända något hemskt…

sen kom jag ihåg att jag brukar drömma kattastrofdrömar just innan jag reser bort. Men denna dröm var nog det värsta jag har varit med om, den sitter kvar i kroppen fortfarande.

I torsdags var vi på djurgårdsbrunns världshus. När vi satt vid brasan och drack kaffe och lyssnade på gamla franska 70-talsschlagers, då tänkte jag att det är sånthär jag behöver just nu, lugn, brasa, människor jag tycker om, hund på fötterna… Och det går att få, det finns här.

Och i går hade jag också en bra dag. Jag satt här och stickade och lyssnade på ”alltid på en söndag”, fastän det var lördag och på L, min inneboende, som städade och gnolade så fint, jag lagade god mat och på kvällen träffade jag människor som jag inte har pratat med på länge.

När jag blir rik, då ska jag ha ett hus med öppen spis och där ska jag sitta framför elden på glovet precis hur länge jag vill, utan att göra nånting alls.

Sorgen och vreden går genom min kropp som sugande dyningar,
tar nästan andan ur mej
jag öppnar, lyssnar,
låter det vara,
låter det komma

Den första snön kom när jag och min syster var ute med hundarna, men det luktar fortfarande høst.
I morgon åker jag tillbaks till stockholm och på söndag fortsätter vi till barcelona. Tänk, det är 20 årsen jag senast var där.

Man får väl inte flirta med unga diakoner heller!
Men han var ju så söt och hjälpsam, bar min gitarr, fixade ljudet, hämtade kaffe, gav mej en ros, visserligen gul, men ändå och sen stod han och väntade med mej på min taxi, hjälpte till att få in alla grejer… Ja, jag kunde verkligen inte låta bli, hoppas ingen av tanterna såg mej…

I bland kan minsta grej bli ett verkligt äventyr och det är ju kul i bland. I dag, där emot, var jag inte alls sugen på något sådant.

Min tandläkare har flyttat till Hälsingegatan och i dag skulle jag dit för första gången. Jag hade förberett mej noga, min hjälpande hand C och jag hade gått igenom hur man skulle ta sej dit, hon hade kollat på en karta och så, men så frågade jag en kvinna om ett bussnummer och hon sa fel, så plötsligt befann jag mej på stadion i stället för på norra stationsgatan. Fan, vad arg jag var, hon som hade visat mej fel var ju försvunnen, så henne kunde jag inte skrika åt, tur, för jag vet inte vad jag hade vräkt ur mej, här lägger man ner flera timmars förberedelse bara för att ta sej tilltandläkaren och så sabbar hon hon allt bara för att hon inte tittar ordentligt på en skylt… Jag ringde tandläkaren och berättade hur det var, om jag skulle komma ändå, fast försent, deet skulle jag. en annan kvinna kom förbi och sa att hon hade suttit och tittat på mej på bussen, och jag tänkte bara säja att du är så fin i håret…

Nu skulle vi alltså försöka ta oss över vallhallavägen för att åka tillbaks till fridhemsplan och börja från början. Jag avskyr vallhallavägen, när vi var halvvägs över började vovven irra, jag fick panik, en man kom och ryckte tag i mej, här ska du nog inte vara sa han, släpp mej sa jag… Sen lugnade jag ner mej och han tog oss säkert över gatan och till busshållplatsen. Jag förklarade att jag bara var stressad och rädd, han förstod.

Sen kom fyran och vi åkte hemmåt. Gissa om vovven ble förvånad, när vi klev av, gick över gatran, och tillbaks till busshållplatsen som vi började åka ifrån.

Så kom rätt buss, när vi klev av hittade jag en hjälpsam farbror som föjde mej en bit. Tandläkaren ringde och frågade hur det gick, halvvägs in på hälsingegatan tittade jag in i nån slags verkstad eller så och frågade killen som jobbade där efter nummer 43:
”ja, det är åt ena eller andra hållet”, sa han, ”här är 45. Jättekul

Framme hos tandläkaren, han mötte mej i porten, tänk att man kan bli så glad över att få se sin tandläkare… Undersökning i raserfart, kattastrofalt resultat, på väg hemmåt igen. vid bussen stod en man som berättade att han för sin del inte hade några tänder alls.
”Då får du passa på att skratta nu när du pratar med mej, som ändå inte ser det”, sa jag, sen kom bussen, fullt med tanter på handikappplatserna, när jag bad om en plats flyttade sej två stycken,
”det där gick ju bra”, sa han utan tänder.

vid odenplan hoppade han av:
”hitta inte på nåt dumt nu”, s han,
”tack det samma”, sa jag.

Min enda lediga dag, och så här mycket uppståndelse för ett tandläkarbesök, jag var helt slut när jag kom hem.

Det är ju kul att det händer mycket och jag blir verkligen kreativ… Men så blir det plötsligt för mycket.

för en vecka sen trodde jag att jag skulle klara av en acroyogakurs som var fem timmar om dagen, men jag klarade knappt av första kvällen, när jag började slappna av där bland alla människor och konstiga övningar, så ville jag bara gråta. Jag fick åka hem och sova i stället.

Och i morse när jag satt här och skulle göra ett trubadurprogram till på onsdag, samtidigt som jag planerade två andra jobb, ja då kom jag inte på en enda sång som jag skulle kunna sjunga.

Och på nätterna drömmer jag att folk olovandes tar sej in i min lägenhet, gammalt känt tema, ändå, i all denna röra, så skulle jag säja att jag mår jättebra! Visst är det konstigt?

Vovven har repat sej helt och hållet och verkar också vara i fin form. Jag tror att hon också tycker att det är kul när det händer nya saker.

Och det har äntligen blivit höst på riktigt och vi planerar för en skåneresa, en . barcelonaresa, en boliviaresa och en osloresa. kan det bli bättre?

I dag är det min födelsedag och din dödsdag,
då var det en stillsam söndag här på kungsholmen,
nu är det måndag med full aktivitet, hög luft, strålande sol,
jag har snart förlåtit dej,
förlikat mej,
och Krister Fuglesang har landat säkert på jorden