Mitt i yogapasset kommer döden och stör:
– Hej, jag ville bara påminna dej om att jag finns.
– Jag vet att du finns, jag tycker faktiskt att du gör dej väldigt påmind nu för tiden, kan du inte låta mej vara i fred?
– Jaja, ta det lungt, jag hade inte tänkt komma och hämta dej än, inte din hund heller faktiskt, jag ville bara typ titta in och visa mej, tänkte att vi kanske kunde bli vänner…
– Jag vill inte bli vän med dej, du har tagit flera av mina kompisar och en gång för länge sen tog du min lillasyster. Jag vet att du måste finnas, jag kan sången om Lärkan och liemannen, men jag vill inte vara din kompis, vi kan ha vapenvila, det får räcka, men du kan faktiskt låta bli att skrämma mej.
– Ok, förlåt, det var inte meningen, jag ska inte skrämmas mera, jag lovar, vapenvila är ok, du kan väl sjunga den där om lärkan och liemannen för mej.
– ok, om du lovar att gå sen.
– ok.

Och lärkan sjöng för lieman
– Varför går du här uppå min äng och slår?
Och lärkan sjöng för lieman
– Har du inte märkt att det är vår?

Nu grönskar gräs, nu spirar strå,
asp och lind och lönn i nya kläder stå.
Nu visar sig de blommor små,
alla vet ju om att det är vår.
Och lärkan sjöng för gamle lieman
sin allra bästa sång allt i den klara skyn
Och lärkan sjöng för gamle lieman
så att det klingade kring äng och by.

Men lieman genmälde så
– om jag inte går här på din äng och slår,
svara mig hur det skulle gå
för de nya frön som livet sår.

Gräset blir gult, strån vissnar ner,
lien röjer så att himlaljuset når
till jorden ner, så att den ger
nya goda skördar varje år.

Och lärkan flög till gamle lieman
och gjorde fast en blomma i hans gråa hår.
Och lärkan flög till gamle lieman
och gjorde fast en blomma i hans hår

Så var det ingen ofarlig fettknöl hon hade utan nån läskigare variant som kan komma tillbaka. Veterinären sa inte cancer, men det var det jag tänkte. Och jag som precis hade slutat oroa mej.

Nu får vi bara hoppas att det dröjer riktigt länge innan det kommer nya knölar, för det här vill vi helst inte göra om.

vi måste ha varit en syn för gudar, hoppas ingen från ledarhundsmyndigheten såg oss. På min ryggsäck hängde den vita selen och hennes stora halskrage som ser ut som en badring, i ena handan hade jag hunden i vanligt koppel och i den andra min vita käpp och på armen hennes röda filt.

Inne på tunnelbanan rullade jag ut filten för att hon inte skulle liga på det smutssiga golvet.

Men det gick bra, min ledarhund jobbade bra även utan sele.
Nu är vi hemma på kungsholmen igen och det känns bra.

Och så ringer en som jag trodde var min vän, som har varit min ledarhundscoach i alla dessa år och säjer helt fel saker, ökar på min oro och mina skuldkänslor, är oförstående och tycker att jag bara överdriver allting. som sagt, det visar sej…

I morgon ska jag jobba en liten stund på eftermiddagen och har hittat en granne som vill passa vovven under tiden. Jag känner mej inte alls i form för att jobba och om jaghade haft ett ”vanligt” jobb, så hade jag sjukskrivit mej, men nu har jag inte det.

Min hund är precis som vanligt nu, men jag fasar för när vi ska gå och ta bort stygnen, för då kommer hon att komma ihåg hur det var och det är så hemskt att tvinga henne när hon är rädd, även om det är för hennes bästa. det kan< man ju inte förklara för en hund, fast det gör jag ändå. Nu ska vi sova

Man brukar ju säja att det är när det krisar till sej somman upptäcker vilka som verkligen är ens vänner. och man brukar mena att då, när det väl kommer till kritan, så är det inte så många som verkligen är det, men jag har just kommit på att det är tvärt om för mej.

En massa människor har varit engagerade i mej och min hund på olika sätt, jag har fått hjälp av flera stycken och brannbarnen var här med ett grisöra i går.

Och när jag tänker efter vem jag skulle kunna ringa omm det skulle behövas, ja då upptäcker jag att det finns många som jag vet skulle hjälpa mej. Att jag kan ha sån tur!
Här i hökarängen är det vår, jo, det är säkert, hackspättarna, talgoxarna och jag vet det.

Ja, det var ju hittills inga av mina listade nojor som gick i uppfyllelse, men det kom andra i stället. När vi hämtade henne var hon så ledsen och förvirrad att vi inte fick in henne i bilens baksäte, hon ville hellre kura ihop sej på golvet i framsätet och där låg hon och gnällde hela vägen hem. Jag höll på att få panik.
Hela natten låg hon sen och gnällde och det blev bara bättre om jag satt på golvet och klappade på henne.

Men nu börjar jag känna igen min hund igen. Bara att hålla tummarna för att hennes mage ska klara medicinen och att jag ska klara mej utan ledarhund i en vecka.

Nu ska hon oppereras, vovven, en fettnöl som ska tas bort och jag oroar mej förstås, det vore ju konstigt annars. Här kommer nojorna:
Hon kommer att dö under narkosen och jag kommer inte att vara där,
Jag kommer att lämna henne på ett otäckt ställe och hon kommer aldrig mer att lite på mej,
såret kommer att gli infekterat och hon kommer att få äta antibiotika och bakterierna kommer att visa sej vara resistenta,
Allt kommer att vara skitkrångligt när hon är sjukskriven och jag måste pinna mej fram med käppen som förr,
sen kommer hon ändå att bli så sjuk att hon aldrig mer kommer att kunna jobba och då gjorde vi allt detta i onödan.

så, ungefär, går tankarna, runt runt hela nätterna, men det får dom.

en vän ska följa med mej när jag hämtar henne och skjutsa oss i sin bil, så jag slipper nojamej för otrevliga taxiförare och sånt.

Nu haralla nattgästerna åkt, det var riktigt kul att ha dom här och det gick riktigt bra trots att vi var fem personer i en tvåa, kanske skulle hyra ut mitt kök också… I kväll kommer en ny nattgäst, undrar om mina grannar funderar över vad jag har för mej.

När jag var på väg hem från lidingö i torsdags gick tåget sönder precis före bron.
-ersättningsbussar är beställda… …
Men det var 10 grader kallt och ingenstans att gå in. Framför mej gick två killar mycket målmedvetet och innan jag egetnligen hade bestämt mej för något, så upptäckte jag att jag var på väg tillsammans med dom mot ropsten. Jag tror det var min hund som hade bestämt det. Men det var ju kanske bäst att kolla vart dom var påväg, man kan ju inte bara förutsätta saker sådär så jag frågade. Jodå, dom skulle till ropsten och jag fick gära hänga på.

Men vad kallt det var på lidingöbron!
-Jag ska stanna hemma tills det blir plussgrader, sa den ena killen.
-Det är väl ingen fara att gå här när man har så trevligt sällskap, sa den andre.

Och det var lite trevlig faktiskt, vi pratade om hundar, schamanism och mössor tills vi var framme.

I kväll får jag besök från bolivia, kul i och för sej, men dom bestämde sej i dag för att komma och min inneboende kommer också hem i dag… Så nu ska vi bo fem personer här i min lägenhet i två nätter. Hoppas det går bra.

I morgon ska jag till veterinären med vovven, vi måste ta bort en stor fettknöl som hon har, inte veterinären då alltså, sen ska jag jobba en stund och sen åka tillbaks hit och ta hand om mina gäster.

Vi är i sucre, Bolivia och vi har just beställt in pizza. Det är jag, min vän och kollega Theresa, som bor i Sverige, men är från Chile och så våra vänner Beatrice och Anna. Vi känner varandra därför att vi har ett musikterapiprojekt ihop

Jag har just hållit i en lyckad workshop och nu firar vi, jag är glad och lite spidad. När vi sitter där och väntar på våra pizzor, så kommer det fram en man till vårt bord, han är från Chile och är okcså i Sucre för att arbeta men nån slags projekt, jag lyssnar på dom andra som pratar, min spanska är ganska dålig, men jag förstår det mesta. När han gå kysser han alla på kinden och säjer hejdå, alla utom mej. Jag känner igen det, det händer mej ofta, även hemma i sverige, att folk behandlar mej som en möbel, men det som händer sen, det skulle aldrig kunna hända i Sverige.

– Såg ni, säjer jag till mina vänner, alla fick en kyss på kinden utom jag.
– – Jag går och hämtar honom, säjer Theresa.
– – Nej, säjer jag försrkäckt, det behövs inte.
– Jodå, säjer dom andra i en mun, han ska lära sej, han ska ju jobba med människor då får han ju fatta…

Sagt och gjort, han blir hämtad och tillrättavisad och han skäms som en hund. Jag får en hejdåkyss och en ursäkt och han får veta att jag är musikterapeut och just har hållit i en skitbra workshop, sen går han.

Där sitter jag, jag skäms inte ens, det känns jättebra och jag vet helt wsäkert två saker:
Så här ska vänner göra och jag tänker aldrig mera ta nån skit.

Jag borde ju lära mej att jag blir sådär efter en lyckad resa, baksmälla.

I dag har det bara hänt bra saker däremot, det började med att jag tog mej i kragen och gick en långprommenad i morse. Jag har bara träffat snälla människor, jag har fått två paket med godsaker i och en skiva som jag har beställt. Den var i och för sej inte så bra, men ändå, och så harjag fått lite jobb, inte så att jag klarar mej, men så att jag håller humöret uppe.

I morgon ska jag ut i skogen med en vän. Det ska bli så skönt!