Nu när min ledarhund har blivit gammal och inte längre far fram som en virvelvind genom världen, utan promenerar i sakta mak, då inser jag vad det var som gjorde mej så arg förr, innan jag hade henne. arg och frustrerad.

Det var alla människor som ville prata med mej om mej, som tog för givet att det alltid är fritt fram, att jag var nån slags vandrande informationspelare eller nåt. Jag trodde att dom hade försvunnit, men nu inser jag att jag har sprungit ifrån dom i några år. Nu kan jag inte längre komma undan.

det är inte bara det att dom tror att jag jämt vill prata om min synskada med dom, dom tar också för givet att det är helt okej med persnoliga frågor, om min pojkvän också är blind, om jag har nån alltså, hur jag gör när jag drömmer, om jag kan se då alltså, om jag vet hur rött ser ut, om jag vet vad än färg är, om jag inte tror att det skulle vara ännu värre att vara döv i stället, om jag inte är rädd för att bli lurad, rånad, överfallen…

Men, nu när jag inte kan springa ifrån dom, då kommer också en del av mina gamla strategier tillbaka, den absolut bästa är att ställa samma frågor till dom. gissa om dom blir förvånade Det tråkiga är att dom för det mesta inte förstår varför jag frågar så konstigt, men dom brukar i alla fall ge sej iväg, nästan springande…

Jag vet inte om ni kommer ihåg det, men förr brukade man sova hela natten, jo, det är sant. man gick och la sej på kvällen, somnade och nästa gång man vaknade, då var det morgon. Jag vet inte om jag kommer ihåg rätt, men jag har en stark känsla av att man dessutom, brukade känna sej utvilad, men jag kan ha fel.

Det var längesen, nu för tiden vaknar jag minst två gånger per natt, men det finns bra och dåliga sätt att vakna på. Oftast är det inte bra, det är när jag vaknar vid fyratiden och börjar grubbla över något. Det har blivit en sådan vana, attt när jag i bland vaknar vid fyratiden och inte grubblar, börjar jag genast grubbla över vad jag borde grubbla över. Men allra vanligast med fyravaknandet är att jag vaknar med ångest och en iskall klar tanke osom inte gåratt hejda och så är jag i gång.

I bland vaknar jag för att jag behöver kissa, det är inte så kul nu när jag har en loftsäng, det blir ett sånt företag att ta sej ner från sängen att det krävs en del förhandlande först.

Men, den allra bästa varianten är när jag vaknar av att det regnar, då blir jag helt lugn, försöker att inte somna om för att jag vill höra på regnet och då somnar jag naturlitgvis om direkt, ja, och så koltrastvaknandet förstås, hur kunde jag nästan glömma det, kanske för att det känns oändligt långt till nästa gång.

Jag drömde att jag skulle åka hem från Bolivia, men jag var tvungen att ta vägen via irkutsk. Dom andra skulle få åka en enklare väg, det var bara jag som skulle åka via ryssland, och dessutom skulle jag vara tvungen att bo där en natt.

Varje gång jag försökte få reda på hur det egentligen var, fick jag olika svar, andra underliga orter med ryska namn, svävande uppgifter om tidsskillander, adresser till hotell m.m.

Jag försökte få alla att förstå att det inte skulle vara nån bra idé, jag pratar ju inte ens ryska och om det nu gick att ta sej hem på ett enklare sätt, varför krångla till det såhär då och bara för mej? konstigt?

När jag vaknade blev jag glad över att redan vara hemma

vI ÅKER TÅG TILL aBISKO, Vi är över en timme sena, våra ledarhundar behöver ut och kissa, men hinner dom stanna lite längre så vi hinner:
Ja, det är klart, måste dom så måste dom, man kan helt enkelt säja till lokföraren att han får vänta tills dom har kissat klart. Dessutom kan ingen av hundarna kissa på asfalt, så hela tåget får vänta medan vi försöker hitta en gräsplätt. en annan vän ska flyga i stället och byter plan på arlanda. han har gått om tid och frågar om någon kan hänga med honom och leta upp en bra gräsplätt till hunden, den kan inte heller kissa på asfallt. Men, nej, det är inte så säkert att nån hinner med det.Och dom var inte ens försenade…

Jag har alltid fått lära mej att folk i allmänhet är snälla och vänliga människor. Om dom mot förmodan skulle göra något dumt, elakt eller kränkande, så är det i alla fall inte meningen. dom vill mej inte illa egentligen, dom är bara okunniga, obetänksamma eller så förstår dom inte bara… Men nu ska jag berätta något, det är inte sant. I bland vill dom mej illa, i bland skiter dom totalt i vilka konsekvenser deras handlande eller brist på handlande får för mej. Och nu tänker jag inte hålla dom om ryggen längre.

En gång för längesen, när jag jobbade som telefonist på synskadades riksförbund, ringde en man och undrade om man inte kunde stänga av ticksignalerna på natten, för dom störde honom när han ville sova med öppet fönster. Jag var ung då, jag blev inte arg, utan sa bara att då måste man ju stänga av trafikljusen för alla, annars skulle det bli orättvist. Han blev lite spak när han insåg att han pratade med en som behöver ticksignalerna…

Och nu, ska SL stänga av högtalarna som sitter utanpå bussarna och säjer vilket nummer bussen har, på nätterna, för allmänheten blir störd. Jag vet inte vilket som gör mej mest ledsen, förvånad och arg, att folk kan vara så småaktiga att dom klagar över något som bevisligen underlättar livet för någon annan, eller att SL går med på det:
”naturlitgvis, det är klart att du ska få sova med öppet fönster utan att behöva höra ljudet från dom tillgängliga bussarna, självklart förstår vi och håller på denna din mänskliga rättighet”
År 2010 skulle vara ett tillgänglighetens år, lätt avhjälpta hinder, skulle undanröjas för att öka tillgängligheten för oss med funktionsnedsättningar.

Allmänheten utgör bevisligen inte ett sånt

Jag ger mej inte. För mej är det fullkomligt obegripligt att ni inte kan se det orimliga i detta system:
Jag är blind.
det betyder attjag inte kan se.
Det betyder att jag inte kan orientera mej med hjälp av synen.
Därför behöver jag en ledsagare i bland,
t ex när jag ska åka tåg,
för att hitta till tåget,
Jag bor i stockholm,
det betyder att jag brukar åka tåg från Stockholms central.
Där hittar jag inte så bra,
eftersom jag är blind,
därför behöver jag en ledsagare där.
På Stockholms central finns det fyra stycken mötesplatser som någon har placerat ut,
där jag kan bli mött och få hjälp av en ledsagare.
Jag kan inte hitta dessa mötesplatser
eftersom jag är blind.
Däremot finns det två andra platser på stockholms central som jag hittar till,
det lärde jag mej långt innan dessa mötesplatser placerades ut.
Men till dessa platser, som jag kan hitta till, kan det inte komma någon ledsagare och möta mej.
Därför får jag ingen hjälp med att hitta mitt tåg.
därför är risken stor att jag missar mitt tåg,
därför är min oro inför mina resor nuförtiden mycket stor.
För mej skulle det rimliga vara att den person som ska hjälpa mej
som har det som arbetsuppgift,
som kan se och hitta på stockholms central
också skulle vara den som tar sej till platsen dit jag kan hitta.
För mej är det helt orimligt att jag,
som är blind,
som inte hittar på stockholms central,
som därför behöver en ledsagare
ska vara den som ska leta reda på någon av dessa fyra platser där ledsagaren kan möta mej,
eftersom ledsagaren kan se,
eftersom ledsagarens arbetsuppgift är att ledsaga
och eftersom ledsagaren hittar på stockholms central.
Vilket tycker ni är mest rimligt?

Känner ni igen dethär:
Man träffar någon på stan, någon som hejar glatt på enoch börjar prata som om man känner varandra och visst görman det, men var var det nu igen jag träffade den här människan, på vilket sätt hör vi ihop? Eftersom man inte har frågat direkt, så får man stå där och gissa, och försöka räkna ut hur det ligger till, medan man ser ut som om man har full koll. I ens huvud bläddrar och bläddrar man för att hitta rätt…

eller hur, vi känner igen oss i det allihop och ändå klarar vi inte av att hantera situationen när den dyker upp, men har ni nånsin varit med om att någon kommer fram till er, ställer sej framför och säjer:
Hej, ser du vem det är?
Nej, antagligen inte, om ni inte, som jag är hänvisad till att känna igen folk på deras röster, för då får man vara med om det ofta. Jag vet inte varför, om folk kanske tror att det är svårare att känna igen nån på rösten än på utseendet, men just därför vore det väl bättre om man sa vem man är i stället, eller?

I förra veckan var jag med om det två gånger under samma dag, den ena var en terapeut som försökte lösa en konflikt vi hade på een arbetsplats en gång och den andra var en före detta arbetskamrat. båda ropade på mej och frågade om jag hörde vem dom var. Innan jag han svara fortsatte dom båda två att berätta var vi hade träffats och under vilka omständigheter, men inte vad dom hette.
– du kanske har ett namn, sa jag till båda, och då blev det pinsamt…

När jag stör mej på saker, så försöker jag tänka ut hur jag ska göra nästa gång det händer mej och då brukar jag försöka hitta på en så kul lösning att jag nästan börjar önska att det ska hända igen, då gör det aldrig det.

Så nästa gång någon kommer fram till mej och frågar mej om jag kan höra vem det är, då ska jag föreslå att vi tillsammans kollar igenom personens väska, för även om dom har glömt vem dom är och måste fråga andra om det, så kan vi ha tur och hitta ett idekort eller nåt… så får dom svar på sin fråga.

Mina nya grannar borrar
klockan 7 på morgonen
i sin nyinköpta lägenhet
för 3 miljoner
för att köket bara är nästan nytt
för att dom vill ha ett helt nytt

jag fick lära mej
att den som arbetar inte stör
men det här är inga arbetare

Utanför systemet på fleminggatan är det redan kö, fast egentligen liknar det mest en klunga. Klockan är snart tio.

min ledarhund och jag måste passera genom den, och då visar det sej att denna klunga består av en massa människor som jag brukar heja på och slänga käft med i kronobergsparken:

– flytta på er förfan, säjer nån, som jag inte känner, här kommer en tjej med ledarhund, släpp förbi henne…
– Äh, säjer nån som jag känner igen, hon kan väl stå här med oss, hon ska ju också in på bolaget.
– Nej, säjer jag, inte den här gången, vinkar lite käckt och springer för bi.

Jag hoppas att ingen ser mej och skäms för att jag skäms

I Sucre är det höst nu, ja, nästan vinter. Varmt på dagarna och kallt på nätterna. I husen, som är gjorda av sten, är det kallt hela tiden.

Den här dagen, som jag ska berätta om, skulle jag på fest på ”taller protejido”, det betyder ungefär skyddad verkstad och är en liten daglig verksamhet för människor med intellektuella funktionsnedsättningar. Ivan, som hade varit min vän och handledare när jag hade jobbat där något år tidigare, skulle också ha varit med på festen, men hans pappa hade blivit sjuk så jag fick gå ensam.
När jag kom in på gården var dansen i full gång fastän klockan bara var tio på morgonen och att jag dök upp där igen från andra sidan jorden efter mer än ett år, verkade inte förvåna någon:

– Hej Sofia, Vad roligt, vilken fin tröja, ska du spela flöjt för oss, vill du ha lite kyckling!?
Och vi dansade, sjöng, pratade och åt för att fira att det var arbetarnas dag nästa dag.

När klockan blev tolv var festen slut och jag blev hämtad av Christina, som berättade att nu hade Ivans pappa dött och vi skulle på likvaka. Ni vet hur det kan vara, man blir överumplad och fokuserar på helt fel sak, jag, som kom från en fest för arbetare, hade en röd blus med fina broderier på och bekymrade mej mest för att jag inte skulle hinna hem och byta till något mer passande… som om jag skulle veta vad som passar på en likvaka.

Där var det tyst och högtidligt, vi hälsade på den nyblivna änkan och andra släktingar, jag, som inte ens hade vetat vad jag skulle ha sagt på svenska, sa ingenting.

vi stannade en liten stund bara och sen fortsatte dagen som en alldeles vanlig dag.

Men det var den mest ovanliga valborg jag har varit med om i alla fall.