Nu när min ledarhund har blivit gammal och inte längre far fram som en virvelvind genom världen, utan promenerar i sakta mak, då inser jag vad det var som gjorde mej så arg förr, innan jag hade henne. arg och frustrerad.

Det var alla människor som ville prata med mej om mej, som tog för givet att det alltid är fritt fram, att jag var nån slags vandrande informationspelare eller nåt. Jag trodde att dom hade försvunnit, men nu inser jag att jag har sprungit ifrån dom i några år. Nu kan jag inte längre komma undan.

det är inte bara det att dom tror att jag jämt vill prata om min synskada med dom, dom tar också för givet att det är helt okej med persnoliga frågor, om min pojkvän också är blind, om jag har nån alltså, hur jag gör när jag drömmer, om jag kan se då alltså, om jag vet hur rött ser ut, om jag vet vad än färg är, om jag inte tror att det skulle vara ännu värre att vara döv i stället, om jag inte är rädd för att bli lurad, rånad, överfallen…

Men, nu när jag inte kan springa ifrån dom, då kommer också en del av mina gamla strategier tillbaka, den absolut bästa är att ställa samma frågor till dom. gissa om dom blir förvånade Det tråkiga är att dom för det mesta inte förstår varför jag frågar så konstigt, men dom brukar i alla fall ge sej iväg, nästan springande…