ibland undrar man

Igår när jag var på väg hem hände det något mycket märkligt. Utanför spärrarna gick min hund rakt fram till två män som stod och pratade med varandra och stannade där. Jag blev irriterad på henne. Det var lite pinsamt också, så jag sa ett bestämt nej. då vände sej den ena mannen om och då visade det sej att vi känner varandra. Kramar, förstås, och lite prat om vad vi gör nuförtiden och sånt. Det här är väl inget konstigt kanske ni tänker, och det skulle det inte ha varit heller om det hade varit min förra ledarhund. för hon har nämligen träffat den här personen. Min nuvarande hund, däremot, har aldrig träffat honom, så hur kunde hon veta att vi känner varandra?

olika syn på sitt arbete

I går fick jag klart för mej att anledningen till att jag fortfarande inte har några hjälpmedel på min arbetsplats är att en arbetsförmedlare inte har orkat skriva under ett papper som han har haft i två veckor. Under tiden har jag:
Tränat på och lärt mej att hitta till mitt jobb i Örebro,
lärt mej åtminstone 10 av mina 50 nya arbetskamrater, deras namn och röster,
försökt fårstå hur min nya arbetsplats är organiscrad,
börjat ta emot patienter,
varit på handledning,
engagerat folk som har varit med mej och tränat orientering på centralen i stockholm och järnvägsstationen i Örebro,
räknat ut ett säkert sätt att hantera journalerna på tills mina hjälpmedel kommer och jag kan använda datorn,
lärt mej att hitta i dom nya l lokalerna,
lärt mej kaffemaskinen,
försökt komma underfund med arbetsplatsens sociala regler
letat övernattningsmöjligheter i örebro,
försökt förstå mej på sj:s och Örebro länstrafiks olika regler, biljettsystem och biljettautomater
samt mycket mycket mer. är detta en rimlig fördelning av arbetet?

så här funkar det.. eller inte då..

I december fick jag ett jobb som musikterapeut. Jag blev jätteglad förstås och började försöka förstå hur jag skulle bära mej åt för att få hjälpmedel till jobbet, framförallt gäller det anpassningar till jobbatorn så att jag kan skriva journaler, använda intranätet och flexsystemet m.m.

Jag har inte haft med AF att göra på flera år. det visade sej att jag hade blivit flyttad till ett annat kontor och fått en handläggare som jag haldrig har träffat. Jag lyckades inte få tag på honom, jag mailade och ringde, men utan resultat. I af.s växel sa man att man inte får lämna ut namnet på vem som är chef för en specifik handläggare, men jag lyckases snacka omkull killen i växeln och fick tag på en kvinna och huxflux gick det att prata med arbetsförmeldaren, eller handläggaren eller vad han är. Han ska skriva ett uppdrag till en synpedagog som också finns på af, hon ska begära in offerter från leverantörerna, offerterna ska komma tillbaks till henne för leverantörenra, hon ska vidarebefodra offerterna till handläggaren, han ska skriva på och skicka tillbaka till leverentören som sen kan beställa och leverera.

Under tiden väntar jag och min arbetsgivare på att jag ska kunna komma igång med jobbet.

alltså, af har inte hjälpt mej till att få detta jobb, däremot gör af vad dom kan för att försvåra och i värsta fall förstöra för mej. Det är ju faktiskt inte konstigt om arbetsgivare drar sej för att anställa personer med funktionsnedsättning. snpedagogen på af säjer att det när ändå har gått bra hittills, eftersom jag vet exakt vad det är för hjälpmedel jag behöver. Då kan man ju bara tänka sej hur det är för andra människor. jag är arg, känner vanmakt och skulle vilja tvinga denna byråkratgubbe som inte orkar skriva under papper att byta med mej under några veckor.

att resa tillbaka

Vi ska åka till Island. Det borde bara vara jätteroligt, fantastiskt och spännande, eller hur? Men egentligen vet jag inte om jag vill, vågar menar jag nog.

Jag reser tillbaka på två plan tänker jag, och det är alltid lätt att bli besviken när man reser tillbaks till en plats som man har tyckt mycket om, den är ju aldrig sej lik och det spelar ingen roll att man vet det, på ett plan hoppas man ändå på att få återuppleva…

så är det tidsresan, när jag var på Island första gången var jag 17 år, nyförälskad och mycket ovan vid spännande resor. Ja men, vem kan slå det. Jag försöker intala mej att denna resa är något helt annat, landet är säkert mycket annorlunda, jag är kanske inte en helt annan, men jag skulle tro att jag har förändrats ungefär lika mycket som Reykjavik. Det är klart att det kommer att bli en bra resa, det är klart att jag kommer att möta mej själv som 17åring, och innerst inne är det säkert det jag är rädd för.

otrevliga sanningar

I morse kom jag på att jag har låtit mej styras av just det som jag hade bestämt inte skulle få styra mej, fast tvärt om. Jag har alltid hållit på med musik, på olika sätt och jag har alltid gjort det bra, men jag har aldrig tänkt på mej själv som musiker. Det finns flera skäl till det, jag har tänkt att jag inte är tillräckligt bra, inte tillräckligt ambitiös, inte tillräckligt ihärdig och inte tillräckligt yrkesmässig för att vara en ”riktig” musiker, men framför allt, ha r jag tänkt att jag inte vill vara en sån där blind som håller på med musik, för det gör alla blinda.

Det där är en bra drivkraft i bland, att inte låta andras bilder av vad man borde vara eller kan vara få styra över valen man gör, men i morse kom jag på att i just det här fallet så har just det där fått styra mej lik förbannat.

Bara för att jag inte villa att andras bilder av ”den blinda musikern” skulle få styra, så har jag tryckt undan en del av mej själv som är viktig, som jag tycker om och som jag förstås borde ha utvecklat. Det gjorde mej otroligt förbannad.

sverigebilder

här finns tågvagnar där det ska vara tyst, där samtalen ska hållas på en lågmäld nivå, frågan är om man får prata om vad man vill, skratta får man säkert inte.
Här finns separata avdelningar för nästan alla, vi tycker om att sortera människor, gamla på ett ställe, alergiska på ett, invandrade på ett, barn på ett, vi har föreningar för nästan alla sorters människor, det viktigaste är att vi inte blandar…
det finns manualer och bruksanvisningar för nästan allt, från maskiner till hur terapeuterna ska jobba, det är bara att följa instruktionerna, det viktigaste är att man inte tänker själv.
Men det finns också skogar, sjöar, fridfulla platser där inget av detta spelar någon roll och det är tur för oss.

vänförfrågan

Jag får en vänförfrågan från någon som aldrig var min vän. Hon undrar om jag har kontakt med någon av dom andra från den där tiden och fast det var så längesen infinner sej obehagskänslan ögonblickligen, och sen kommer ilskan.

Hur kan hon bara, skicka en ”vän” förfrågan, påstå att vi nånsin har varit vänner, fråga om jag träffar dom andra, referera till tiden för vår bekantskap som något värt att minnas. Jag fattar inte, hur kom hon ens på tanken? Och fastän det var så längesen, så går larmet inne i min organism, hon vill göra mej illa igen, få mej att skämmas igen, skrika att hon hatar mej igen,

vi sitter kring köksbordet hemma hos min mamma när detta händer, vi har släktkalas. Min syster säjer att människor faktiskt förändras, att man inte ska behöva stå till svars för sina ungdomssynder hela livet och hon har ju rätt förstås. Men samtidigt vill jag att denna människa, som så oförskämt tränger sej på och kastar tillbaka mej till då, hon borde visst få skämmas, jag skämms ju.

Sen tänker jag att jag kanske är lite orättvis ändå, det var väl kanske inte hon och hennes kompisar som var det värsta, kanske att hon får ta mer skit än hon förtjänar, bara för att det var hon som fick mej att så skyddslöst ramla ner i den där tiden, känslan, smaken av explorer och hallonsaft, känslan av att vara alla killars villebråd, känslan av ensamensamensam, och alla dessa jävla minnen.

Men jag skriver trots allt till henne, jag skriver att jag inte vill ha kontakt, att jag vet att vi säkert har förändrats, men att jag inte vill veta mer om det.

Jag känner mej rätt nöjd med hur jag uttrycker mej, lungt och sansat, men ändå bestämt, men dörren hon öppnade, hur ska jag kunna stänga den?

extremisten

Jo, det är väl klart att jag vill vara speciell, sticka ut, vara annorlunda. Ingen vill väl vara en sån som ingen märker, det kan väl hända att jag gör en grej av att inte passa in, men det betyder inte att det är kul.

Jag får ofta höra att jag är extrem, att vanliga människor inte.. men att det är klart att du Sofia, du som är så annorlunda, du som klarar dej på så lite pengar, du som inte verkar behöva sånt som vi andra behöver som t ex fast jobb, trygghet, pengar…

en annan sak som jag får höra är att andra, dom vanliga människorna, dom blir mindre extrema med åren, inser att saker inte är svartvita, att man inte alltid kan ha sina principer när allt kommer omkring, men det är klart att du sofia, du är ju tvärt om, men du är ju alltid tvärt om.

För det är en sak att vara annorlunda, sticka ut, skilja sej från mängden och en helt annan att bli avfärdad som nån slags kuriosa när jag säjer sånt som jag tror på eller sånt som jag vill ska vara sant, eller sånt som jag har kommit fram till är sant för mej som t ex
att det inte är värre att äta människokött som nåt annat kött,
att om man tycker att det är taskigt att lära sina barn att det är synd att äta griskött, så borde man tycka att det är lika taskigt att lära dom att man kommer till helvetet om man gör något dumt,
att jag tror att vänskapsband är starkare och mer pålitliga än släktband,
att andra människor är fatiga för att jag är rik,
att tillväxt inte behövs,
att ingen egentligen behöver en heltidslön,
att om folk säjer att dom jobbar för mycket, så är det bara att sluta göra det,

och en massa annat… det är sant att jag har blivit mer drastisk med åren, jag har liksom tappat tålamodet med mesighet och det får i bland lite obekväma konsekvenser som t ex när vi skulle fira en arbetskamrat och var på restaurang. När maten hade kommit in började någotn berätta om ett tvprogram som handlade om folk som åt levande djur, alltså, man åt dom medan dom levde, så att dom långsamt plågades ihjäl. Äckligt, ja visst, men, sa jag, så gör vi ju hela tiden, plågar livet ur djuren vi äter, dom här människorna vet i alla fall om att dom gör det, dom låter ingen annan plåga ihjäl djuren åt dom, dom står för det själva. Gissa om stämningen blev lite låg runt bordet. Jag får nog inte gå med på fler after work.

Det är ändå en underlig känsla att inte bli tagen på allvar när jag menar så mycket allvar.

motmänniskor

om det finns medmänniskor, och det finns det, så finns det också motmänniskor och dom finns verkligen dom också.

Min erfarenhet är att medmänniskor alltid finns, medan motmänniskor bara finns när man är som mest sårbar, då liksom gaddar dom ihop sej och finns över allt. Jag vet inte varifrån dom kommer eller hur dom kan känna på sej att just jag är ovanligt sårbar en viss dag, men det kan dom.

Dom kan göra mej riktigt illa, arg i bland, men oftast illa,

Innerst inne vet jag att motmänniskor är samma personer som i bland är i alla fall någons medmänniska, men när dom har gaddat ihop sej som värst, föredrar jag att tänka på dom som något annat, som kommer upp från underjorden t ex.

Motmänniskorna försöker oftast gå rakt igenom mej, när det inte lyckas, knuffar dom undan mej som om jag vore en sak. Motmänniskor säjer elaka saker på bussen, motmänniskor är förvånansvärt ofta politiker, det är den farligaste sorten, för dom kan göra störst skada.

Motmänniskor är ofta unga män eller gamla tanter, dom tycker inte om avvikare, dom tycker inte om sånna som skrattar, dom tycker inte om färger, dofter, eller att andra människor hörs, dom tycker inte om mej,
jag tycker inte om dom.
Kan vi inte införa visumtvång för motmänniskorna?

njuter du av ditt överläge?

På buss nr 40 mot universitetet funkade intehållplatsutropet, men det var inga problem, för bussföraren ropade ut hållplatserna i stället. Han pratade småländska och han var lite ovan vid micken. Det hördes, för det blev rundgång i början, men efter några hållplatser hade han lärt sej och det började låta riktigt bra.

Jag var glad, skulle åka och spela och på väg till bussen hade jag hört koltrasten sjunga, snön smälte och det var fortfarande ljust fastän klockan redan var sex.

Vid Odenplan var det förarbyte och det var då du kom in, stor, bullrig och självsäker. Du fick veta av din kollega att utropet var trasigt och att du måste ropa själv, du protesterade, att den där andra funkade, den man kan använda när man ser, där det står vilken hållplats man kommer till, men din kollega stod på sej, han sa att det var en passagerare ombord som behövde att man ropade. Han pekade på mej, jag log, bad liksom om ursäkt.
– Jaha, sa du, då ska du få njuta av min vackra stämma då.
– – ja, det gör jag gärna, sa jag.

Men du ropade inte ut några hållplatser, jag fick be dej igen, du skojade lite, sa nåt om att du hade viskat det för dej själv, men om jag talade om vart jag skulle av, så skulle du säja till när vi var där.

Det är lätt att glömma sånt, det vet jag, så jag sa att du måste ropa ut alla, för jag hade inte riktigt bestämt var jag skulle kliva av.

Du skrattade till, lite sådär överlägset:
– nä, så funkar det inte, men om du talar om vart du ska av så…

Nä, jag vet, så funkar det inte, jag vet precis hur det funkar. Om man kan se, då vet man var man är, då behöver man inte sitta med en klump i magen, på helspänn, rädd för att åka för långt och komma fel, komma vilse, inte hinna till spelningen, jag vet, men just den här gången hade du kunnat ändra på det. Du valde att inte göra det, njöt du av övertaget?

vådan av att vara obstinat

När jag skulle börja i högstadiet skulle jag välja om jag ville ha trä eller syslöjd. När jag kom till skolan första dagen på höstterminen visade det sej att dom på skolan redan hade köpt en symaskin, en som var anpassad för en synskadad elev, med taktila märkningar så att man skulle kunna ställa in program och sånt, och ett nålskydd, så att man inte skulle behöva vara rädd för att sy sej i fingret…

Det var säkert bra och snällt och jag minns inte längre om jag hade tänkt välja syslöjd, men bara för att dom hade tagit det för givet blev jag naturligtvis tvungen att välja träslöjd i stället.

Det var i och för sej kul, men jag var ensam bland 14 killar och en machotyp till slöjdlärare, så det blev rätt tufft. Inte förrän i nian fick jag stå ensam vid svarven, men då var vi kompisar, machotypen och jag.

sy fick jag lära mej hemma.

Ni som tror att sånt där växer bort med åren, ni tror fel, det blir värre.
När jag skulle gå på jullov nu i år kom rektorn och sa att den julklapp som dom andra skulle få, den passade inte mej, så hon skulle tänka ut en annan.
– Det är säkert biobiljetter då, sa jag, och då behöver du inte alls tänka ut något annat, jag går gärna på bio.- jaha, sa hon, överraskat, vad bra.

Och i och för sej går jag gärna på bio, men jag hade faktiskt mycket hellre tagit något annat. Det var bara för att hon tog för givet att en blind människa inte vill ha biobiljetter, som jag blev tvungen att ”vilja ha” det.

I bland blir jag faktiskt lite trött på mej.