när jag får ett mail om att vi får fortsätta med vårt boliviaprojekt, att det snart är en reda på gång, så orkar jag storstäda, färga håret, fixa visitkort, sätta upp affisher, baka bröd, plocka ihop alla papper och kvitton till den stackars människan som ska deklarera åt mej, gå långpromenad med hunden… på hemvägen köer jag en våreld och ställer den på köksbordet när jag kommer hem, en orange och fastän jag inte ser den, så vet jag att den finns där.

Sen tänkte jag på att jag borde plugga psykodrama, skriva in mej på universitetet för shamanismkursen, plugga spanska, skriva en krönika, laga mat… och sen gick jag och la mej under filten med bok och godis.

en bra dag med andra ord, men i bland önskar jag mej lite mindre tvära kast…

bara för att jag inte kan bestämma mej om hur jag vill ha det, så kryllar världen av modiga människor just nu, sånna som ”bara sådär” skiter i sin kariär och sitt gamla liv och flyttar ut på landet för att skriva, eller förverkliga nån annan dröm. På nätterna ligger jag vaken och går igenom alla modiga människor jag känner och ju fler jag kommer på desto fegare framstår jag i mina egna ögon.

Här hemma är det grus överallt och jag orkar bara inte städa. Jag orkar inte plocka bort julljusstakarna heller, känner starkt för att bara hiva ut dom genom fönstret.

På jobbet är alla oförskämt pigga och frammåtblickande, ”åh, vad skönt att äntligen få börja träna på gymmet igen”, säjer dom, eller så anmäler dom sej till nån grej där man ska få en stegmätare och om man sen går ända till paris (fast bara fram och tillbaks till jobbet egentligen), så får man sen vara med och tävla om att få komma dit på riktigt. Jamen, för fan, först måste man liksom gå ända dit och sen, kanske, man får komma dit på riktigt…

Jag borde säkert gå i ide innan jag gör nåt dumt.

ag vet, det är evigheter sedan jag senast skrev här, förlåt? Om någon är kvar och väntar, så kan jag berätta:

jag fick influensa och datahaveri, sen fick jag mitt certifikat som intygar att jag är psykodramaassistent, sen fick jag öroninflammation, sen fick jag nog.

I flera veckor nu har jag försökt bestämma mej för vad jag ska göra åt min jobbsituation, för så här som jag har det nu kan jag inte ha det. Medan jag funderar försöker jag utöka min firma. en vacker dag blir jag världsberömd eller åtminstone headhuntad. Helst, innerst inne, vill jag nog helt enkelt säja upp

Och plötsligt vaknar jag med en psalm i huvudet: ”jag lyfter öget mot himmelen” en otroligt vacker melodi och jag vill sjunga den, men minns bara fragment så jag går hem och letar på nätet, men jag hittar bara en nygjord ful variant. Jag vill ju sjunga dom gamla orden: ”till dig , o Gud, som är barnens vän, min hög och tanke jag vänder”. tillslut hittar jag den och då visar det sej att jag helt har glömt versen som handlar om tacksamhet och inte nog med det, när jag försöker lära mej psalmen igen har jag jätteproblem med den versen. Jag klarar att lära mej dom andra men inte den… Vad säjer det om mej tro?

I korsningen kronobergsgatan/fleminggatan sprang en ung man rakt på mej och min ledarhund. Eftersom jag redan var sur stannade jag och vände mej om för att vräka ur mej nåt otrevligt:
”ingen fara,” sa han”det var lika mycket mitt fel”…

En annan gång för längesen gick jag med en 15kilossäck med hundmat över axeln, ledarhunden vid sidan som vanligt. Ni som har hund vet hur dom där jävla säckarna är, det är inte meningen att man ska kunna bära dom. Dom saknar handtag och är allmänt otympliga, dessutom flyttar innehållet liksom omkring så att tyngdpunkten förskjuts… Alltså, Säckan började glida och tillslut föll den till marken. Jag stannade och suckade, nästan hemma, men att få upp en såndär på axeln igen är näst intill omöljligt.
”Vill du ha hjälp”
En man, en hjälte, i alla fall en gentleman!
”jatack,” Sa jag ”det är inte så lågnt kvar”
Han tog tag i säcken och pprecis när jag skulle börja gå, hivade han upp den på min axel igen…
Jag måste ha sett jätteförvånad ut, jag som trodde att han skulle bära den åt mej…

Och plötsligt mår man bra igen, lika oväntat som när det blev kattastrof och man fattar ingenting. Man tvättar mattorna i köket, ordnar upp sin ekonomi, återupptar kontakten med sina vänner, förstår vad man läser och orkar bry sej om nåt annat än sej själv.

På stan pratar okända människor med en som om man vore gamla bekanta och deras bäbisar ler mot en. Människor reser sej och lämnar plats i bussen, hjälper en över gatan, berömmer ens illgröna tröja och glänsande hund… Ja herregud…

Varje dag får jag en massa papper i mitt postfack. Någon bär dit dom, det har gått åt en massa träd för att tillverka dom, jag hämtar dom, tar hissen upp till fjärde våningen och lägger dom i en papperskasse. När Kassen är full tar jag hissen ner till bottenvåningen igen, jag svär över den tunga porten och över grejen för återvinningspapper som är gjord för människor med tre händer. När jag väl har fått upp locket slänger jag mina papper i lådan. En dag i veckan kommer nån och hämtar pappret, med bil. Varför gör vi det här allihop, ett totalt meningslöst arbete som dessutom är farligt för vår framtid. Det vore väl ok om vi inte hade nåt annat att fördriva våra dagar med men det har vi ju, eller???

för nu när jag kollade vad mina arbetskamrater tjäner, inför mitt lönesamtal i morgon, skulle man kunna tro att jag inte är vatten värd

Med tanke på lite av varje, kanske man skulle börja träna nnån kampsport. Jag har kollat en del på ju shin jutsu.

Fastän jag inte gillar att jag gillar saker för nybörjare, i alla fall inte oom det handlar om musik, så måst jag säja att den här skivan är skitbra.

Efter tre dagar på mitt kaotiska jobb, så gjorde konserten i går med gruppen Volodja och så den här skivan som damp ner i brevlådan i dag att jag nu, fredag eftermiddag, känner mej nästan som en vanlig, snäll och trevlig människa igen.