När jag vaknade hade jag dom faktiskt. I och för sej hade jag drömt om tåg nu igen och det är väl bara en tidsfråga innan jag börjar drömma om flygkattastrofer, för det gör jag alltit när jag ska ut och resa, men som sagt, det fanns en del goda föresatser trots allt. Jag gick upp och gjorde frukost till mej och min vän och jag kom iväg med en tidig buss. vi gick från liljeholmen och fastän det var rätt blåsigt så tror jag att dom goda föresatserna ändå var med hela vägen fram till jobbet, men sen… Ja, sen försvann dom ungefär samtidigt som huvudverken kom. Jag jobbade ändå hela dagen med huvudverk och tinnitus, en mycket dålig kombination i allmänhet och när man jobbar med musik i synnerhet. Jag gick hem och städade och sen kom min lilla elev… Nu när det är dags att sova är faktiskt huvudverken borta. Nu är det bara det att jag är så trött att jag inte tror att jag orkar gå och lägga mej

I morgon får det bli ett nytt försök.

I mars har jag två otäcka årsdagar, en var i går och en är den 17 mars. Varje år stör dom min vårglädje med sin närvaro. Nu har jag kommit på ett knep som jag ska testa. I stället för att gå här och vara rädd för gamla minnen som kastar sej över mej när jag minst anar det, så tänker jag se på årsdagarna som nån slags nya födelsedagar. Så här ungefär:
Jag överlevde det, jag klarade mej, det gjorde jävligt ont, men jag lärde mej något och det tänker jag fira. så den 17 mars är det jag som går och köper mej en tårta!

Jag vet att det finns änglar, för jag har träffat några. Det är bara det att dom inte gör så mycket väsen av sej, inga trumpetfanfarer eller starka ljussken förebådar deras ankomst, nej, dom dyker bara plötsligt upp när man behöver dom som bäst och sen försvinner dom spårlöst helt utan pompa och ståt. Dom är så försynta att man nästan kan tro att det är vanliga människor det handlar om, men jag vet att det är änglar.

En gång för många årsen, innan jag hade min ledarhund, var jag på väg till jobbet en tidig och regnig morgon. Jag var sen, jag skulle ha en praktikant, alltså var jag stressad och slarvig, en farlig kombination för alla, men särskilt för en synskadad människa.

I Gröndal skulle jag byta buss. Bråttom var det, man fick alltid springa mellan bussarna, så när jag klev av kollade jag inte så noga med käppen. Därför märkte jag inte att bussen hade stannat väldigt långt från trottoarkanten. När jag trampade snett sköt smärtan som en chock genom hela kroppen och plötsligt kunde jag bara andas inåt. Hela världen försvann och det enda jag kunde tänka och förstå var ont ont ont, då kom ängeln.

Plötsligt stod hon bara där bredvid mej. Jag tror att hon sa något , men jag kunde varken höra eller förstå henne, jag var fullt koncentrerad på att inte svimma.
”jag måste sätta mej ner”sa jag, och sjönk ner på den genomvåta trottoaren, ”då sätter jag mej här bredvid dej”, sa hon, och så gjorde hon det. Jag vet inte hur länge vi satt där på marken, mitt i morgonrusningen. Det var som om tiden hade stannat av. vi sa ingenting till varandra, men efter ett tag kunde jag andas igen och i samma ögonblick började tiden att gå. Jag hörde att bussen som jag skulle åka med vrålade iväg mot Ekensberg.

Jag reste mej och torkade av mej hjälpligt.
”Nu missade jag bussen, men det går ju fler”, ”jag följer dej till busshållplatsen”, sa hon, och sen var hon bara borta, innan jag ens hann säja tack, det är därför jag tror att det var en ängel.

Sofia thoresdotter

Jag lagade mat och som vanligt gör jag flera saker samtidigt. I dag lyssnadejag på en av mina kursböcker samtidigt. När maten stod i ugnen tänkte jag passa på att diska, fortfarande med boken i öronen, sagt och gjort, jjag diskade, men när jag skulle torka av diskbänken, kunde jag inte hitta disktrasan. Jag letade överallt, men den var helt enkelt borta. Hunden var inte i köket, annars kunda man ju ha misstänkt henne. Plötsligt slog det mej, tänk om disktrasan har råkat hamna i gratängformen… Fast, det borde jag väl ha märkt va, fast hurdå, hur luktar ungsbakad disktrasa? skulle jag öppna ugnen och känna efter i formen, men vid det här laget har väl disktrasan typ samma konsistens som resten av maten… …

som tur var hittade jag disktrasan, den låg inte i maten. Den låg ju exakt där jag hade känt efter med händerna ungefär 10 gånger, så är det jämt… men frågan kvarstår, hur luktar ugnsbakad disktrasa?

Den här texten har varit publicerad i tidningen ledarhunden nr 3008

DUBBLA NEGATIONER

Vanligtvis går jag aldrig med på att min hund skulle vara smartare än jag. Ni vet hur det kan låta:
;Hur vet hunden när ni ska kliva av bussen?;
;för att jag säjer till henne;
;jamen, hur kan du veta det då?;

När jag är på mitt sura och grälsjukahumör brukar jag säja till sånna människor att bara för att man ser bättre behöver det nödvändigtvis inte betydaa att man för den skull är smartare. Hur dom tolkar det är ju valfritt.

Men oss emellan, så finns det ett område där min hund faktiskt är smartare än jag och det gäller mattematik. Nu är det i och för sej inte så hemskt svårt att vara bättre än jag i matte,
jag hade etta, men att till och med min hund kan bättre än jag, det sårar min fåfänga.

Jag vet inte hur mycket ni minns från er egen skoltid och matteundervisning,
kommer ni ihåg det där med att två minus blir plus? Jag vete fan hur det går till, men så är det i alla fall, och det vet min Amanda. Här kommer beviset:

Vi är i parken, Amanda är lös, vi är på väg till jobbet. När jag tycker att hon borde vara klar, ropar jag ;hit;, men Amanda är inte klar och kommer inte alls.
jag avskyr verkligena att stå och ropa upprepade gånger på min hund, det går min ära förnär, men nu har jag kommit på att det går bättre om jag helt enkelt
bara ryter nej. Då kommer hon omedelbart. det måste ju bero på att hon har förstått det där med dubbla negationer, det som jag hade så svårt att begripa när jag gick i skolan, för mitt nej betyder ju: ;sluta genast upp med att inte komma;. och det förstår hon direkt.

Ja, så är det med min kloka ledarhund, men, sch, säj inget.

Sofia Thoresdotter

Det är vad det är på jobbet. I dag kom jag tillbaks efter en helg med psykodramautbildningen… alltid lika spännande att se vilka arbetskamrater som finns kvar.

det där att det går bra för Sverige, det måste gälla nåt annat Sverige tror jag, oss gäller det inte i alla fall och framför allt inte människorna det är meningen att vi ska ta hand om.

Jag fortsätter otörtrutet att trösta och uppmuntra både mej själv och andra, den enda som verkar riktigt glad är hunden. I går klev jag av på hötorget med en cittra som vi har fått och där stod en trafikvärd och frågade var jag hade henne, hunden alltså. Det verkar faktiskt som om hon för tillfället är mindre utbytbar än människorna som jag arbetar med. cittran gick förresten inte att reparera, hopplöst fall, sa gottfrid…

Jag borde sova nu,har fått ont i halsen igen och är redan så hes att vovven inte kommer när jag försöker kalla in henne. Opraktiskt för mej som sjunger hela dagarna på jobbet…

Jag längtar efter en lägereld.

På radion intervjuades mannen som ansvarar för att utvisningarna verkställs. Ja, det är liksom en grupp inom polisen som har till jobb att slänga ut folk och dom har ju en chef och det var alltså han som intervjuades.

Människor som gör så mycket motstånd så att dom inte får åka med i vanliga flygplan, dom får ett eget, specialchartrat plan i stället.
– Varför är det bättre, frågade reportern.
– Ja, då kan dom ju skrika så mycket dom orkar, kaptenen vänder inte kärran ändå.
– Men, tror du inte att dom kan få problem i sina hemländer, när det visar sej att dom har bråkat så mycket att dom måste ha ett eget plan?
– Ja, det tycker jag att du ska fråga dom som väljer att inte åka reguljärt…

Hur ska jag bära mej åt för att inte förakta en sån människa?På radion intervjuades mannen som ansvarar för att utvisningarna verkställs. Ja, det är liksom en grupp inom polisen som har till jobb att slänga ut folk och dom har ju en chef och det var alltså han som intervjuades.

Människor som gör så mycket motstånd så att dom inte får åka med i vanliga flygplan, dom får ett eget, specialchartrat plan i stället.
– Varför är det bättre, frågade reportern.
– Ja, då kan dom ju skrika så mycket dom orkar, kaptenen vänder inte kärran ändå.
– Men, tror du inte att dom kan få problem i sina hemländer, när det visar sej att dom har bråkat så mycket att dom måste ha ett eget plan?
– Ja, det tycker jag att du ska fråga dom som väljer att inte åka reguljärt…

Hur ska jag bära mej åt för att inte förakta en sån människa?