vi åkte till almåsa och simmade och gick i skogen.alldeles tyst förutom havet då. Vi åt lunch där också och jag glömde bort att oroa mej.
på tunnelbanan på väg hem, njöt jag av fyra killar som diskuterade guds existens på klingande rinkebysvenska och inte bara det, hela utvecklingsläran avhandlades mellan gubbängen och slussen. Jag bara satt där och njöt.

Hemma började jag förstås att oroa mej för allting igen, men i kväll har jag fått hjälp, dels med att planera min musikpsykodramadag och dels med en vägbeskrivning till dit jag ska i morgon på anstälningsintervju. så nu behöver jag inte oroa mej för att jag inte skahitta dit, utan bara för hur det ska gå…

I natt ska jag sova utan valleriana hade jag tänkt, får se hur det går.

det är nån som stökar till det i mitt kök hela tiden, travar med disk, var kom den ifrån. Jag börjar misstänka att rivningsarbetarna i mitt huvud har rymt och kommit ut. Vad ska jag göra?

och byggnadsarbetarna har flyttat in igen i mitt huvud. Om jag var osäker förra gången, så är jag desto säkrare nu, dom bygger inte, dom river:
krasch! anställningsintervju på tisdag,
krasch! psykodramamusikworkshop, varför tror du att du ska klara det
krasch! föreläsning om musikterapi är du inte klok!
krasch, föreläsning om att vara synskadad på en skola, jaja…
Krasch, du får ändå inga jobb,
Krasch, du kan ju börja med att städa, det finns inte en människa som kan tänka strukturerat i den här röran,
krasch, och prioritering, har du hört talas om det
krasch! och kurslitteraturen.
Krasch! Var det inte du som skulle sitta på en stubbe och spela flöjt i stället, gör det va!
Krasch! Argumenten flyger som brädor med kvarglömda spikar genom luften ochjag duckar och försvarar mej:
Jag vet ingen som kan tänka strukturerat eller göra vettiga prioriteringar med sånna som ni i huvet, man har ju fullt upp med att akta sej för brädorna… Jag tror jag får skaffa mej en hjälm.

Vi har varit på mammografi och träffat på hemska maskiner och bra människor. Det vore ju dumt om det hade varit tvärt om…

Maskinerna: Hade deet varit män som hade bröst, då skulle dom aldrig finna sej i att bli ihopklämda av sånna här medeltida tortyrinstrument, jag lovar. nej, då hade apparaterna varit små och praitsika. Dessutom hade undersökningen säkert varit gratis.

Människorna: Dom blev inte rädda varken för mej eller vovven, dom tog mej i handen och berättade hela tiden vad som skulle hända, allt tog tre minuter.
Sen, när vi nu ändå var uppe och vakna, gick vi en sväng i skogen, det är en fantastisk morgon och jag ska berätta en hemlis:
Min maskin kunde sjunga, jo, jag lovar…

nu har jag två dagar kkvar på jobbet. på tisdag är min sista arbetsdag och det känns inte riktigt verkligt fastän det är jag som själv har bestämt det.

Sen i torsdags har jag varit på psykodramautbildning och nu är jag väldigt löst sammanhållen. Den här gången var det dramatiskt både innuti mej, innuti dom andra och utanför vår kurslokal. innutidramatiken tänker jag inte gå in på här, men den utanför började redan i torsdags kväll, fast då var den snäll…

Treans buss, 22.30: När man inte ser, då är det väldigt svårt att undvika sånna som alla andra undviker på bussen, på gott och ont, så jag höll på att sätta mej i knät på en full man:
”det gör inget, jag ser lika dåligt som du, grå starr du vet, det är så jävla suddigt, ja du vet ju själv, men nu ska jag till KS, för jag har så jävla ont i bröstet och så strålar det ut i armen, men det kan ju vara panikångest också, vet du nån öppen 7-11? Jag måste ju handla lite också, jag harju varit på syncentralen också, men dom skicka mej bara vidare…”

Ja, det var ju barra att lyssna och nicka och jag visste en 7-11 som var öppen.
På fredag morgon var det en massa poliser och brandmän utanför vår lokal, ingen visste vad som hade hänt och i morse, ja då hamnade jag mitt i ett slagsmål vid medborgarplatsens tbana. Ja, jag var inte med och slogs, det var det några andra som gjorde, men jag och vovven hamnade mitt i allting och höll på att bli omkullsprungna. vi blev tvungna att rettirera ner i tunnelbanan igen och sen, när allt bråk hade slutat, det lät som värsta aktionfilmen faktiskt, och vi vågade oss upp igen, då satt det en ledsen man på trottoaren:
”vilka jävla människor det finns va”

Jag var ju tvungen och stanna, hela söder verkade ju avfolkat hux flux och han kanske behövde hjälp, men när jag stod där och pratade med honom, ja då kom en av bråkmakarna tillbaks och jag befann mej återigen mitt i skottlinjen. Men nu visade det sej att dom inte skulle bråka mer utan bli sams och jag gick därifrån. När jag kom fram till korslokalen, då kom reaktionen och jag blev ledsen och skakig och jätterädd. Tänk, dom kanske hade knivar, vapen vad vet jag. Tur att vovven är så van vid konstiga typer. Det kunde ha blivit problem om hon hade börjat morra där också.

Det är ju pinsamt när man hör folket på migrationsverket:
Jo men, dom har sagt att dom är snälla i libien, han som dog i häkteänär vi hade skickat tillbakshonom, han tog livet av sej bara, det kan ju hända överallt. Nu har dom lovat att dom ska varas nälla mot dom vi skickar hem igen och så skulle dom väl inte säja om det inte var sant eller? Dom ljuger väl inte, det får man ju inte..

Jag tror att det är den värsta formen, när makthavare låtsas att dom är dumma, för jag vet inte hur man ska kunna prata med dom då. dom låtsas ju bara att dom inte fattar vad man menar och sen är diskussionen slut.

Och min fråga kvarstår: hur ska jag bära mej åt för att inte förakta domt

Jag drömde att jag rökte. det är fantastiskt att kroppen fortfarande kan minnas hur skönt det var, den där nikotinskjussen genom kroppen, det är ju ändå över tio årsen jag slutade. När jag vaknade kändes det skönt att det inte var sant, men just i dag skulle jag nog kunna falla för frestelsen, helt otroligt.

Idag kommer det inte att ljusna. Jag vägrar att bli nedslagen och täner ljus på frukostbordet. Det ska bli en bra dag! Jag kommer att hitta ett bra jobb och jag kommer inte att gå i tusen bitar även om det känns så.

I helgen har jag sökt tre jobb och två av dom har redan hört av sej. just nu sitter jag och väntar på ett en person ska höra av sej om tid och plats för en intervju i morgon. Men, allteftersom tiden går och jag inte hör något, så börjar jag misstänka att hon har varit på min hemsida och förståss att jag är synskadad och då backat ur. själv berättar jag aldrig det i förväg, då får man nämligen inte komma på några intervjuer över huvudtaget.
Jag vet inte ens omjag vill ha något av jobben jag har sökt, men jag tänkte att jag nog måste sätta igång och öva nu. Å andra sidan vill jag ju inte missa ett jobb för att någon annan har bestämt vad man kan och inte kan som synskadad, men det är rätt vanligt. Märkligt egentligen att människor tror att dom kan veta mer om mitt funktionshinder och dess konsekvenser än jag själv.. Jaja, nu går jag och lägger mej, så får vi se omhon har hört av sej under natten.

Jamen, det är väl skojigt att dom roar sej, eller hur? Jag menar, det är ju inte alla som har det så roligt… Man får ju passa på… Men det är ju bara det att det låter som om domär i mitt sovrum och snart går jag ner på gården och tar över allsångsledningen. Det skulle vara kul att få höra åtminstone en hel låt, nu när jag ändå måste höra på dom. Vad fulla människor låter fult när man själv är nykter. Jag kanske skulle hälla i mej lite av min tiquila, det kanske skulle vara roligare då.
Jo, jag vet, det är fredag, och dom har säkert satt upp en lapp i porten och jag är ju ingen gnatig kärring heller, eller? Det kanske är dags att flytta till landet i alla fall, varnånstans var det man fick 25000 kronor bara man flyttade dit? Fast det gäller nog inte folk med funktionshinder kan jag tro… Nu gnällde jag igen, det ÄR roligt att dom har kul och dom kan ju inte hjälpa att dom inte kan några hela låtar. Nåt för mitt företag att satsa på kanske, ”lär dej hela låtar och få nöjda grannar”. Kanske borde sätta upp affischer i morgon, fast dom kanske tar det på fel sätt…

jag är:
egocentrisk, sorgsen och tävlingsinriktad.
Jag skulle vilja vara:
glad, kreativ och kärleksfull.