Jag fick ju förstås inte jobbet jag sökte i går Kanske lika bra, men det är ju aldrig kul, som att få en smäll varje gång, rakt i magen, så nus ka jag göra en lista på alla som vill ha mej:
Min man,
mamma,
hennes man
pappa,
hans fru
min lillebror som ska bli clown
Mina vänner,
min hund, (nja, hon kanske kan tänka sej att byta ut mej om hon får byta upp sej på nåt sätt),
mitt jobb i Solna
blodgivningscentralen,
dom jag ska bli datasupport till
Jesus
jag.

Inte så dåligt egentligen.

Ja, då gör man en massa andra saker, läser fel saker, bloggar, städar, diskar, stickar färdigt sin tröja, går långprommenader, lagar mat, spelar flöjt, ringer nån som det var längesen man pratade med, bokar tvättstugan, går och handlar, skriver en novell… … Nja, det där sista är inte riktigt sant, men det vore nästan lika bra som att plugga. Jag fick ett tips från en kompis om en novelltävling där man kunde vinna 3000 kronor. det vore ju bra, det är liksom bara novellen som fattas då…

Nu har jag varit på två anställningsintervjuer inom loppet av en vecka. båda har känts bra, den ena bättre, den andra får jag svar på i morgon. Har jag lite tur, så behöver jag inte spela i tunnelbanan till jul. Jo, det är helt ok att spela där, men kallt. Jag sitter hellre hemma och spelar, men grannarna betalar så dåligt.

Nu ska jag göra ett nytt försök med ”människan och hennes symboler”

Varje dag skulle kunna vara en lyckodag, den bästa i ens liv. och eftersom man inte vet hur det är med den saken, förrän dagen är slut, så skulle man ju kunna förutsätta det helt enkelt, lika väl som motsatsen. Det tänkte jag i dag när jag och hund gick längs med vattnet till Fredhäll och solen lyste och värmde som om det vore en tidig vårdag i stället.

Det är inte ångest, men ibland vaknar jag med en varningston i själen. Den låter som ett billarm ungeffär, energiskt, irreterande och alarmerande. vad den signalerar vet jag inte, men sånna dagar måste jag vara försiktig.

sånna dagar fungerar jag inte riktigt somjag ska, jag går vilse, hör inte bilar som närmar sej och glömmer bort namnet på mina elever.

sånna dagar är det bäst att inte hitta på något ovanligt eller utmanande. I dag är det en sån dag.

Nejdå, ta det lungt, jag har inte förfallit så mycket än. Jag stod i och för sej och väntade utanför systemet i går morse, men det var inte för att jag hade akut alkoholbrist hemma, utan därför att jag skulle köpa svindyr whisky, som bara skulle släppas i nåra få exemplar. Ja skulle inte ha den själv, jag lovar, jag skulle absolut ha gjort något annat för så mycket pengar och omjag ska vara ärlig, så skämdes jag en hel del inför dom andra som stod där. Inte så mycket för att jag stod bland alagarna och väntade på att systemet skulle öppna, utan mer för vad jag skulle köpa och tänk bara om dom hade vetat det. Lite tänkte jag på spioner från synskadades riksförbund också, om det hade funnits några alltså, då hade det säkert dykt upp en, som hade antecknat att en ledarhundsförare och hennes hund… …

Jag stod på ena sidan ingången och alagarna på den andra. dom hade ganska trelvigt medan dom väntade, hälsade på varandra och frågade om läget, det var längesen jag såg dej, har du varit sjuk och sånt. Jag kände mej lite utanför faktiskt. Efter ett tag kände jag hur det började lukta gott där jag stod. Det var andra som skulle köpa whisky, väldoftande människor som inte pratade med varandra, då skämdes jag ännu mer och jag ville ju inte höra ihop med dom heller…

Och klockan blev över tio:
”Vafan, flexar dom idag”, sa en av alagarna.

tillslut öppnades i alla fall dörrarna och jag kunde köpa det jag skulle och gå hem… Jag som ändå ar ett

som ska ha fest fastän du är död, så tänker jag att du är den enda människan jag känner som skulle komma på en sån idé, att jag är glad att jag hann lära känna dej, att din energi finns kvar och att jag kan höra din röst när jag vill och ibland när jag inte vill också. Att du inte tänkte finna dej i nånting och det är nästan så att du inte finner dej i att vara död heller, du ska ju ha fest på lördag.

Du har önskat dej en glad fest och vi ska göra vårt bästa, men ärligt talat, det är inte så himla enkelt att vara glad, för jag saknar dej så himla mycket, fastän jag kan höra dej innuti mej.

det är ju helt ofattbart, tänk vad dom går miste om.

Mina ambisiösa vänner brukar alltid fråga varför dom inte får jobb dom har sökt, men det tänker inte jag göra. Jag vill inte veta det, jag kan inte tänka mej ett enda skäl som jag skulle kunna godta. Jag skulle bara bli arg och det har jag ingen lust med.

nu har jag ägnat två dagar åt att:
söka nya jobb,
ligga under en filt och läsa och äta smågodis,
långa yogapass,
långprommenader,
långa telefonsamtal och samvaro med goda vänner.
Det är tur att jag har en egen firma, för jag vill ju ha mej i alla fall

vem är suspekt? Om man reser i sällskap med en vegetarian, är man misstänkt då?
Ska man i så fall börja äta kött ”läs hamburgare eller fried chicken” för att ens vänner inte ska bli terroriststämplade, för att inte tala om en själv?

Man får helt enkelt börja lifta i stället, eller resa som fripassagerare. Ännu bättre är väl att bara resa i sin fantasi, då behöver man varken pass eller visakort och inte ens CIA vet var man är, fast fan vet…

När jag klev på fyran och satte mej på handikappplatsen hörde jag en arg röst:
tant 1: Här sätter du dej inte!
Jaja, tänkte jag, och satte mej ändå, längst in, så lång från tanten det bara gick, men hon fortsatte:
Tant 1: här får du inte sitta med hunden, gå bort härifrån!
Jag: pekar på ledarhundsselen: Dethär är en ledarhund, pekar på mej, jag är blind, pekar på symbolen för handikappplatsen, detta är en handikappplats.
tant 1: Jag ryr mej inte om vad det är för en hund, jag tycker inte om hundar, då går jag och sätter mej nån annan stans.
Jag: Gör det
Men nu blandar sej tant nummer två in i bilden:
tant 2 till tant 1: Nu tycker jag faktiskt att du är oförskämd! Och så en lång förklaring om vad en ledarhund är och varför jag behöver sitta där fram i bussen och tant 1 förstår, men ber inte mej om ursäkt utan kliver av på nästa hållplats.

Jag pustade ut, jag ville ju bara åka buss…

Skatteverket borde verkligen ha provision hos läkemedelsbolagen. det finns ingen som kan ge mej sån ångest som dom. Nu är det ett hotbrev om att dom vill dra in min f-skattesedel därför att jag inte har deklarerat och när jag ska ringa och berätta att jag visst har det, så är dom inte anträffbara förrän svarstiden har gått ut. Smart. alltså ska jag nu bli tvungen att ägna hela helgen åt attoroa mej…

I dag ska jag bli hejdåad på mitt gamla jobb och sen får det faktiskt vara färdigslutat där. Coch så har jag feber… och ångest som sagt… Vilken dag!

tänk, har man typ några miljarder, eller omman äger en bank och är lite slarvig, då kommer staten och hjälper.
Vad jag gnäller! Jag tror jag ska fortsätta astt läsa i ”saffransköket”, och få lite perspektiv på allting, där har dom verkligen problem.