När det blir såhär liksom stop, då kan man testa att byta roll. Jag låg här i sängen och funderade på vem som kunde ha det väldigt mycket tvärt om mot hur jag har det just i dag och då kom jag fram till att det ju måste vara Barack Obama, så jag bytte roll med honom:

I dag är det min stora dag. I dag ska det hända mej något som ingen trodde. Hela världen ska se det hända och alla tror att nu kommer det att bli förändring. Jag ger hopp till hela mänskligheten. I dag är jag med och skriver historia och det är jag som är huvudpersonen. efter i dag kommer ingenting i mitt liv att kunna bli såhär stort igen…

Där kunde jag stanna och bli sofia igen. efter i dag kan det mesta bara bli bättre för mej till skillnad från för Barack Obama

¨’svar ett (för den som inte undrar egentligen):
Jo, det är väl ok, lite låg kanske, men det är ju inte så himla kul att vara arbetslös när allt kommer omkring och det blir ju inte bättre för att det är självförvållat, snarare tvärt om. Men det ordnar sej…
’Svar två (för dom som frågar för att dom vill veta):
jag har tappat sugen
jag har tappat lusten
jag drömmer om nazister och jordbävningar
jag okrar inte hålla humöret uppe både på mej själv och andra
jag vill inte försöka övertyga arbetsgivare om att jag är bra
jag avskyr akassans byråkrati
jag är trött och hungrig jämt
jag är okoncentrerad och oengegerad
jag längtar efter koltrasten
jag vill att det ska hända en överraskning
jag börjar undra

När man torkar köksskåpsluckorna före frukost och när man pratar glatt och snällt med telefonförsäljare som stör en på morgonprommenaden, då vet man att man har varit arbetslös för länge.

Någon i huset är arg för att jag dräller hundhår i tvättstugan och inte städar efter mej. Jag vet, det är väl inte så farligt, men det är otäckt att inte veta vem det är.

Annars är det väl tvättstugar som är det vanligaste stället för konflikter. Fast, det är ju inte så lätt att lösa problem om den ena parten inte vill ge sej tillkänna.

Högst uppe på stadshagsberget står en gubbe och hojtar hallå! Det är till mej.
”Vi håller på att gräva här, du kan inte gå här, du måste gå runt”
”Det fixar hunden,” säjer jag.
”nähä, är det säkert?”
”Jadå”, säjer jag, fast helt säker kan man faktiskt inte vara. Stora gubbar som låter mycket och verkar bestämda brukar kunna få henne osäker, högst mänskligt… eller vad man säjer.
”Ja, om tio meter är det en stor grop”, säjer han och det är precis så mycket hjälp jag behöver.
Hunden fortsätter frammåt, hon vejer inte förrän precis när hon måste. Uppe på grävmaskinen sitter en annan Gubbe, han har inte hört vad vi har sagt:
”stop, stop!” Skriker han, ”det där går inte”
”Jodå”, skriker gubben på marken, ”det där fixar hunden”
Och det gör hon, markerar att hon vill svänga ut i gatan, gör en snygg sväng förbi gropen och tillbaks in på trottoaren igen, precis som hon ska. jag vänder mej om för att vinka till gubbarna, men dom ser mej inte, dom grälar om nåt… Det är väl inte om oss…

I dag, på Studio ett var det ett inslag om personer med funktionsnedsättning och deras möjligheter på arbetsmarknaden. en moderat politiker, från arbetsmarknadsutskottet sa att man ju måste prata om att många funktionshindrade människor faktiskt har jobb och ”stortrivs” och att det finns många ”goda” arbetsgivare också…

Ja, vad ska man säja. Man kan t ex säja att hon inte har förstått nånting, att så länge hon föreställer sej att vi blir anstälda därför att någon är god mot oss, så vill jag inte ha henne som representant. Det är människor som hon som gör att vi aldrig kommer in på riktigt. Hon vill under inga som helst omständigheter vara lik mej…

Och jag vill inte vara lik henne heller, men det hjälps inte, vi är mer lika än olika. Jag antar att hon inte skulle gilla om hhon en dag fick veta att folk hade röstat på henne av ”godhet”.

På Skanstull kliver det på en man. Han stannar precis innanför dörren och det låter faktiskt som om han slår ihop klackarna, sen drar han ett djupt andetag. Hans röst är fantastisk, den fyller hela vagnen, värdig en operasångare:
”har du tittat på skylten där, det får inte finnas några hundar i den här vagnen”, bullrar han och jag inser direkt att det är mej han talar till:
”Har du tittat på den här?”, frågar jag och pekar på ledarhundsselen. Han försvinner till andra änden på vagnen.

På väg hem igen, precis när jag ska kliva av, är det någon som knuffar på mej, ”ursäkta”, Fan vad folk har bråttom tänker jag:
”Jag ska också av här”, säjer jag, ”så du kan ta det lungt”
”men jag ville bara säja att Jesus älskar dej”, säjer hon och smeker mej på överarmen.
”Han älskar dej också”, säjer jag, men hon är inte klar:
”Be till honom, han kan hela dej, det är jag säker på”
Det vänder sej i magen, från vadå, tänker jag, men jag säjer:
”Han kan säkert hela dej också” och då äntligen kommer hon av sej.

Vad ska man göra, hur ska man orka med sånthär? för tillfället har jag inget skydd, dom kommer rakt in.

Jag längtar efter en öppen eld i skogen där jag får sitta bland mina vänner och lyssna.

Ligg inte kvar i sängen och fundera,
gå upp och gör frukost,
tänd ett ljus,
lyssna på väderleksrapporten, garanterat ofarligt,
gå en långprommenad, att vara ute när det ljusnar är bra, det kan hända att det sprider sej innåt,
när du kommer hem, tappa upp ett varmt bad,
och när du ligger i badet, lyssna på lila downs.

Inga hemska drömmar i natt, men jag vaknade halv fem. Vid sextiden tröttnade vovven på att ligga och titta på mej när jag låg i sängen och läste deckare och sa att jag skulle gå upp och fixa frukost åt oss.

tio grader kallt. Radion, gaza, jag satte en kastrull med vatten på platten för att koka ägg, fixade kaffe och frukost till djuret, tog tiden på ägget, satte äggkastrullen under kallt, rinnande vatten, stälde fram resten av min frukost på bordet, kände på ljuset att det inte stod snett och rann, satte bröd i brödrosten och stack ner handen i det iskalla äggvattnet… Där var det tomt… Jag hade kokat vatten, noga i 8 minuter, men glömt lägga i något ägg…

Jag fick börja från början: vatten och ägg i kastrullen, nu hade jag tid över, inte bra när man har morgonångest, så medan jag väntade på att ägget skulle bli klart, ringde jag J. Han sover inte heller pånätterna, han hade varit vaken mycket längre än jag, men lät väldigt trött ändå, berättade för honom om min knasiga frukost, la på luren och upptäckte att jag hade glömt att sätta på plattan…

Nu har jag ätit frukost och ska gå på långprommenad… om jag vågar

När jag har varit ledig ett tag, så får jag alltid känslan av att jag nog har glömt allt som har med jobbet att göra. Fastän jag vet att det inte är så, så känns det som om jag inte längre kan några sånger, minns vad jag gjorde förra terminen, kommer ihåg nånting om musi och kommunikation, inte minns mina elevers namn… Kort sagt, jag tvivlar på min hela förmåga som yrkesmänniska. det händer varje gång, så nummera känner jag igen symtomen och får helt enkelt stå ut med min oro och gå till jobbet och låtsas att jag kan och då brukar allt falla på plats.

så i morse var det likadant. Dessutom hade jag drömt nånting fruktansvärt:
Nizisterna hade tagit makten. Jag låg i en stor dubbelsäng på ett hotelrum och hörde dom utanför på gatan, marscherande och sjungande. Min vän satt på sängkanten och försökte förklara för mej hur det hade gått till, hur det hade blivit såhär, hur dom hade kunnat bli framröstade, men jag var bara förtvivlad. Det var ju fullständigt ointressant hur det hade gått till, nu var dom här och allting var försent…

Med denna dröm i kropp och själ var det alltså meningen att jag skulle bemestra min börjajobbaångest. det gjorde jag genom att dra ur kontakten till alla julljusstakarna. det gjorde inte saken bättre, sen åt jag frukost. Då kom jag på att den enda gång som jag inte drabbas av denna fullständiga tillintetgörelse är när jag ska iväg och sjunga nånstans, när jag ska vara trubadur. Då är jag alltid helt säker på att jag kan det jag kan.

Ja, och sen gick jag till jobbet och det var glädje och värme där och jag hade inte glömt hur man gör, varken hur man är musikterapeut eller hur man är glad.