Ja, det var ju hittills inga av mina listade nojor som gick i uppfyllelse, men det kom andra i stället. När vi hämtade henne var hon så ledsen och förvirrad att vi inte fick in henne i bilens baksäte, hon ville hellre kura ihop sej på golvet i framsätet och där låg hon och gnällde hela vägen hem. Jag höll på att få panik.
Hela natten låg hon sen och gnällde och det blev bara bättre om jag satt på golvet och klappade på henne.

Men nu börjar jag känna igen min hund igen. Bara att hålla tummarna för att hennes mage ska klara medicinen och att jag ska klara mej utan ledarhund i en vecka.

Nu ska hon oppereras, vovven, en fettnöl som ska tas bort och jag oroar mej förstås, det vore ju konstigt annars. Här kommer nojorna:
Hon kommer att dö under narkosen och jag kommer inte att vara där,
Jag kommer att lämna henne på ett otäckt ställe och hon kommer aldrig mer att lite på mej,
såret kommer att gli infekterat och hon kommer att få äta antibiotika och bakterierna kommer att visa sej vara resistenta,
Allt kommer att vara skitkrångligt när hon är sjukskriven och jag måste pinna mej fram med käppen som förr,
sen kommer hon ändå att bli så sjuk att hon aldrig mer kommer att kunna jobba och då gjorde vi allt detta i onödan.

så, ungefär, går tankarna, runt runt hela nätterna, men det får dom.

en vän ska följa med mej när jag hämtar henne och skjutsa oss i sin bil, så jag slipper nojamej för otrevliga taxiförare och sånt.

Nu haralla nattgästerna åkt, det var riktigt kul att ha dom här och det gick riktigt bra trots att vi var fem personer i en tvåa, kanske skulle hyra ut mitt kök också… I kväll kommer en ny nattgäst, undrar om mina grannar funderar över vad jag har för mej.

När jag var på väg hem från lidingö i torsdags gick tåget sönder precis före bron.
-ersättningsbussar är beställda… …
Men det var 10 grader kallt och ingenstans att gå in. Framför mej gick två killar mycket målmedvetet och innan jag egetnligen hade bestämt mej för något, så upptäckte jag att jag var på väg tillsammans med dom mot ropsten. Jag tror det var min hund som hade bestämt det. Men det var ju kanske bäst att kolla vart dom var påväg, man kan ju inte bara förutsätta saker sådär så jag frågade. Jodå, dom skulle till ropsten och jag fick gära hänga på.

Men vad kallt det var på lidingöbron!
-Jag ska stanna hemma tills det blir plussgrader, sa den ena killen.
-Det är väl ingen fara att gå här när man har så trevligt sällskap, sa den andre.

Och det var lite trevlig faktiskt, vi pratade om hundar, schamanism och mössor tills vi var framme.

I kväll får jag besök från bolivia, kul i och för sej, men dom bestämde sej i dag för att komma och min inneboende kommer också hem i dag… Så nu ska vi bo fem personer här i min lägenhet i två nätter. Hoppas det går bra.

I morgon ska jag till veterinären med vovven, vi måste ta bort en stor fettknöl som hon har, inte veterinären då alltså, sen ska jag jobba en stund och sen åka tillbaks hit och ta hand om mina gäster.

Vi är i sucre, Bolivia och vi har just beställt in pizza. Det är jag, min vän och kollega Theresa, som bor i Sverige, men är från Chile och så våra vänner Beatrice och Anna. Vi känner varandra därför att vi har ett musikterapiprojekt ihop

Jag har just hållit i en lyckad workshop och nu firar vi, jag är glad och lite spidad. När vi sitter där och väntar på våra pizzor, så kommer det fram en man till vårt bord, han är från Chile och är okcså i Sucre för att arbeta men nån slags projekt, jag lyssnar på dom andra som pratar, min spanska är ganska dålig, men jag förstår det mesta. När han gå kysser han alla på kinden och säjer hejdå, alla utom mej. Jag känner igen det, det händer mej ofta, även hemma i sverige, att folk behandlar mej som en möbel, men det som händer sen, det skulle aldrig kunna hända i Sverige.

– Såg ni, säjer jag till mina vänner, alla fick en kyss på kinden utom jag.
– – Jag går och hämtar honom, säjer Theresa.
– – Nej, säjer jag försrkäckt, det behövs inte.
– Jodå, säjer dom andra i en mun, han ska lära sej, han ska ju jobba med människor då får han ju fatta…

Sagt och gjort, han blir hämtad och tillrättavisad och han skäms som en hund. Jag får en hejdåkyss och en ursäkt och han får veta att jag är musikterapeut och just har hållit i en skitbra workshop, sen går han.

Där sitter jag, jag skäms inte ens, det känns jättebra och jag vet helt wsäkert två saker:
Så här ska vänner göra och jag tänker aldrig mera ta nån skit.

Jag borde ju lära mej att jag blir sådär efter en lyckad resa, baksmälla.

I dag har det bara hänt bra saker däremot, det började med att jag tog mej i kragen och gick en långprommenad i morse. Jag har bara träffat snälla människor, jag har fått två paket med godsaker i och en skiva som jag har beställt. Den var i och för sej inte så bra, men ändå, och så harjag fått lite jobb, inte så att jag klarar mej, men så att jag håller humöret uppe.

I morgon ska jag ut i skogen med en vän. Det ska bli så skönt!

Var får dom sin energi ifrån, dessa människor som stänndigt har planer och projekt och dessutomorkar vara glada och sociala och så träna lite på gymmet också?
varför kan jag inte komma på en enda gång i livet när jag hade så där mycket energi och livsglädje? Har jag aldrig haft det eller kommer jag bara inte ihåg det?
varför är det så att ju längre tiden går, desto osäkrare blir jag på vad jag ska göra och hur det ska gå till?
Hur mycket beror på mej och hur mycket beror på att jag lägger så mycket energi på att klara av allting fastän jag är synskadad?
Varför är det så att varje gång jag kommer hem från bolivia, så är jag lycklig i en vecka, sen tror jag inte att jag kan nånting… igen…
Vad är det egentligen som håller fast och stänger in?

Jo, du har rätt, du som säjer att det här känner du igen, det har jag hållit på med länge. det är ju därför jag blir så trött på det.
Och hur mycket beror på mörker och vintern,och varför spelar jag inte, eller sjunger?
Och vem har sagt att allting kommer till den som väntar? Otroligt dumt sagt.

Det är ju inte säkert att man har något gemensamt bara för att man är släkt, eller för att man har samma funktionsnedsättning, eller för att man är lika gamla.

Det är därför det är så bra att man själv väljer vilka man ska umgås med. Det här året ska jag bli bättre på det.

Nu har jag lönedeklarerat och skickat in kontrolluppgifter. Alla pengar som har med boliviaprojektet att göra är på rätt plats. Nu är det avslutat för det här ret.Det ska bli nyårsafton i hökarängen, i huset är det alldeles tyst, bara en granne som har tvättstugan, inte ens hundägarna var ute nu på kvällen. Det är kallt, men mysigt. Jag gick och tänkte på hur glad jag är för mina varma kläder och mina sköna skor och för att jag har någonstans att bo.I Bolivia träffafade vi en kvinna som jobbar med gatubarn. dom hade gjort en skiva. Den kan man nästan inte lyssna på, man står nästan inte ut med det och att tänka på att dom här barnen, som rappar på skivan, dom finns på riktigt och bor fortfarande på gatan, det kan man nästan inte heller tänka på. Och när jag ser folk på mellandagsrean, hur dom släpar hem en massa saker dom inte behöver, då blir jag nästan mordisk.Nästan.På något sätt är det tur att jag ändå kan vara glad för det jag har, förr hade jag bara drabbats av självförakt och hur konstruktivt är det.I går tänkte jag att jag kanske borde söka jobb nu när jag inte får vara kvar på folkhögskolan där jag harjobbat den här terminen, så jag gick in på platsbanken. Men jag fick bara ont i magen, det funkar inte, jag måste göra det på något annat sätt. Frågan är bara hur…

Jag måste ha missbedömt mina vänner, för när jag ordnade öppet hus i går, så kom det en person. Det var i och för sej en väldigt trevlig kväll ändå, men jag hade nog trott att fler av mina vänner hade kunnat slita sej från sina släktingar, särskilt som flera av dom har klagat över att dom egentligen inte vill vara med dom… Konstigt…Nu är vi ute på landet. Här ska vi vara i ett par dagar nu, äta, simma umgås, läsa och så. Det ska bli skönt.Tråkigt bara att det är plusgrader.

Nu har jag varit hemma i en vecka, det känns som mer än en månad. Jag kan nästan inte föreställa mej Beatriz hus eller minnas någon spanska, märkligt hur man kan ställa om sej. Jag ska försöka berätta om min hemresa och hur det var att komma hem:

Vi åkte tillsammans till flygplatsen. MIn reskamrat skulle åka en timme före mej, men hon var med när jag checkade in och såg till att jag fick en bra plats på den långa flygningen, den mellan sao paulo och frankfurt. Sen fick jag följa med flygplatspersonnalen in på deras kontor. Där var man tvungen att lämna i från sej sitt pass. Jag vägrade. det skulle aldrig falla mej in att ens för en sekund vara utan pass, ensam på en flygplats i Bolivia. Jag fick ställa till med en mindre scen för att få som jag ville, men det gick. Jag misstänker att dom skakade på huvet åt mej, men det gör inget.
Där satt jag sen och lyssnade på radiokommunikationen som pågick där inne, tyckte att jag hörde något om ett narkotikabeslag och stämningen blev med ens rätt uppsluppen. Undrar varför, får dom parta på beslagen tro…

När det var 20 minuter kvar tills mitt plan skulle gå och ingen hade sagt något om att vi skulle gå, blev jag nervös och plockade ihop mina saker. Ta det lungt, sa dom, men mitt plan ska ju gå om 20 minuter, nej nej, det är en timme försenat. När jag muttrade något om att det ju hade varit en bra idé att upplysa mej om det kanske, fick jag bara höra:
– no te preocupes, oroa dej inte.

Från Sankta Cruz till assuncion, vi var en timme sena som sagt och det betydde att det bara var att gå diret till nästa plan, ingen säkerhetskontroll ens. dom brukar ju spruta planen från bolivia med nån slags gift, kan det vara ddt, men det gjorde dom inte den här gången, något som jag är mycket tacksam för.

När vi kom till Sao Paulo, var vi också sena, så det var samma sak där, direkt in i nästa plan, utan att passera säkerhetskontrollen. Jag hade fått en superbra plats alldeles direkt efter buisnessclas med gott om plats för benen. Där satt en tyska med sin lilla dotter, högst tre år och när jag försökte konversera på tyska drabbades jag av total språkstockning. Det var verkligen som om alla ord på alla språk jag kan, bara trasslade ihop sej med varandra.

en flygvärdinna kom och pratade med min granne, att hon skulle hjälpa mej om jag behövde något och när jag bad henne visa mej nödutgångarna sa hon bara att jag kunde fråga den snälla damen bredvid mej. Den snälla damen, som inte vågade säja nej, skulle säkert ha annat att tänka på av det blev en nödsituation, eftersom hon hade sitt barn med sej. Jag blev sur, men gjorde ingenting, inte då.

På natten vaknade jag och hade panik, ni vet, när man börjar tänka på vad man egentligen håller på med, högt uppe i luften, tillsammans med 349 andra människor, 47 grader kallt utanför, hav under, samma luft till alla , att man ska vara där inne i flygplanet i tio timmar till. Det var alldeles tyst inne i planet, alla sov, det var mörkt också. då bestämde jag mej för att jag var törstig. Jag började vandra omkring i flygplanet, men kunde inte hitta någon som var vaken. då gick jag in i buisnesclas, nästan ända framme vid utgångarna, där hittade jag en vaken flygvärdinna, som tog mej tillbaks till min plats och gav mej vatten. sen sa hon:
-och nästa gång du behöver något, då kan du trycka här…

Alldeles innan vi skulle landa, fick jag och en tant med rullstol komma fram till dom rika människorna längst fram för att det skulle gå fortare för oss att komma av. tänk vilka sköna stolar dom har, jag har alltid velat veta hur det ser ut där inne.
vi fick sitta bredvid en man, som minsann inte hade drabbats av nån språkstockning. Han pratade portugisiska med flygvädinnorna och tyska med mej, när jag såg förvirrad ut frågade han om jag förederog spanska. alla tre språken pratade han, som det lät för mej, helt utan brytning. Fy vad jag blev avundssjuk.

Jag hade föreställt mej att om det skulle fungera med min ledsagning någonstans, så skulle det vara i Frankfurt, men där var ingen och mötte mej, så jag och en flygvärdinna från mitt plan fick traska iväg och leta reda på dom som skulle hjälpa mej och så hamnade jag återigen på ett kontor. Fast nu fick jag inte lyssna på någon intressant radiokommunikation.

Dags att gå till det sista planet på denna resa, men gå fick jag inte, jag fick åka elbil med en mycket barsk dam som sa åt mej att hålla ihop fötterna och in armbågarna.
-vorsicht, röt hon åt människorna och så bar det iväg.
-dom här bilarna går så himla långsamt, muttrade hon. Rakt genom tullen for vi och hon röt åt tulltjänstemännen:
-den här damen har varit i bolivia och hon har bara handbagage. sen trampade hon gasen i båtten. Jag hade kunnat ta in vad som helst.

å landvetter blev jag mött av en ung man med rullstol, men jag behövde inte åka i den. Pappa, som hade kört vilse på väg till flygplatsen, tyckte att det var rätt pinsamt att hans blinda dotter kunde ta sej ensam hem från bolivia, när han inte ens kunde ta sej från trollhättan till landvetter. Och då har han dessutom gps.

vovven blev överlycklig över att se mej och sjöng en liten klagovisa om hur hemskt det var att jag hade åkt ifrån henne nu igen. på natten spydde jag.

Och det fortsatte jag med, blev tvungen att boka om mitt tåg. en otrevlig människa på sj upplyste mej om att jag inte kunde boka om min ombokningsbara biljett, som jag hade betala extra för, eftersom jag ju hade hämtat ut den redan. alltså blev jag 7000 kronor fattigare, ledsagningen hade gjorts om och blivit krångligare och jag kände med all önskvärd tydlighet att jag var i sverige igen.

I ett dygn låg jag hemma hos pappa och sov, men sen åkte jag tåg till stockholm. Här är massor av snö och jag får inget saftigt skadestånd från folkhögskolan jag stämde. Jag får antagligen inte heller något jobb på den andra folkhögskolan där jag har jobbat under hösten. Jag var där och sa hejdå till mina elever i torsdags.

Jag drömmer att jag är instängd i trånga utrymmen och försöker fly genom taket. Min inneboende har åkt iväg på två veckor, så nu har jag lägenheten för mej själv.

Något konstigt har hänt, ja som har varit beroende av kaffe i hela mitt vuxna liv, har inte druckit en droppe sen jag blev sjuk hos pappa. Vet inte varför.

I morgon ska jag rotfylla en tand och på tisdag ska jag lönedeklarera, sen ska jag lata mej i flera dagar och vara glad.