I går hade jag en riktigt bra dag trots motmänniskorna på mina båda arbetsplatser. först höll dom på att göra mej på dåligt humör med sina: Nej, det går inte, så har vi aldrig gjort, nej det blir alldelesf för besvärligt… eller den här, läskigaste: Det har kommit synpunkter på ditt arbete…

Men sen bestämde jag mej för att dom inte ska få vinna, dom är ju egentligen rätt komiska, ja förutom dom där som har synpunkter då förstås, så jag gjorde en massa saker som jag tycker om och sket i dom hela dagen… nästan… Dessutom fick jag ett tröstande och uppmuntrande mail från en riktig medmänniska, dom får man inte glömma.

I natt drömde jag att jag skulle börja på folkhögskola igen, Ljungskile var det, men det är ju inte så konstigt, för dels har jag gått där och dels var dom ju på nyheterna häromdagen. Jag skulle gå en skrivarkurs där camilla Läckberg skulle vara lärare.

Nu vill jag ändra på allt, men jag vet inte vad jag ska göra. Här kommer några förslag:
möblera om,
byta jobb, om jag hade nåt,
byta frisyr,
imigrera,
bli vegan,
bli köttätare,
sluta prata,
byta språk,
byta klädstil, om jag hade nån,
krossa glas,
kasta alla mina saker,
bli glad,

– Det är inte meningen att vi ska bli mer en 40 år, sa jag till tandläkaren, det blev vi inte på stenåldern, resten är liksom på övertid, det är därför som kroppen börjar rasa ihop nu.
– Det tror jag inte på, sa han,
Och det gör väl inte jag heller egentligen, det var bara ett sätt för mej att försöka trösta oss nu när han tydligen hade rotfyllt en tand i onödan, en massa onödigt arbete för honom och onödigt lidande för mej och nu, när han måste dra ut den, mer arbete för honom fast gratis nu, och mer lidande för mej.

eller så kan man säja som min pappa brukar säja:
– en får aldri va riktigt gla
I dag hade jag ju tänkt att ta en lång vinterprommenad med min hund och sen hade jag tänkt göra ett långt och jobbigt yogapass, men jag får ta det lungt i stället.

Nu jobbar hon igen och jag flyger fram längs gatorna i stan, tänkte att nu bryter jag väl benet i stället.

tumören är lite läskig och kan komma tillbaka, men kan inte göra metastaser. Nu ska jag bara vara glad för att vi fick lite mera tid.

I väntrummet satt det fyra hundar och skällde på varandra, så när det blev vår tur, tyckte min hund att till och med veterinären var bättre och nästan sprang in till henne.

I morgon ska hon få vara lös och rulla sej i snön igen, jag vet inte vem av oss som är gladast.

Nu börjar det igen, vaknar klockan fem med ångest. Ja, man får i alla fall mycket gjort, morgonstund har gulld i mun… eller taggtråd på händerna.

men man får trösta sej med att det är bättre med dagar som känns mycket långa än nätter som gör det och snart kommer jag att vakna klockan fyra på mornarna av koltrasten… det blir bättre.

I morgon ska stygnen tas bort och jag ska fråga veterinären vad hon exakt menar med en tumör som ”inte är helt godartad”.
Hej och hå

Mitt i yogapasset kommer döden och stör:
– Hej, jag ville bara påminna dej om att jag finns.
– Jag vet att du finns, jag tycker faktiskt att du gör dej väldigt påmind nu för tiden, kan du inte låta mej vara i fred?
– Jaja, ta det lungt, jag hade inte tänkt komma och hämta dej än, inte din hund heller faktiskt, jag ville bara typ titta in och visa mej, tänkte att vi kanske kunde bli vänner…
– Jag vill inte bli vän med dej, du har tagit flera av mina kompisar och en gång för länge sen tog du min lillasyster. Jag vet att du måste finnas, jag kan sången om Lärkan och liemannen, men jag vill inte vara din kompis, vi kan ha vapenvila, det får räcka, men du kan faktiskt låta bli att skrämma mej.
– Ok, förlåt, det var inte meningen, jag ska inte skrämmas mera, jag lovar, vapenvila är ok, du kan väl sjunga den där om lärkan och liemannen för mej.
– ok, om du lovar att gå sen.
– ok.

Och lärkan sjöng för lieman
– Varför går du här uppå min äng och slår?
Och lärkan sjöng för lieman
– Har du inte märkt att det är vår?

Nu grönskar gräs, nu spirar strå,
asp och lind och lönn i nya kläder stå.
Nu visar sig de blommor små,
alla vet ju om att det är vår.
Och lärkan sjöng för gamle lieman
sin allra bästa sång allt i den klara skyn
Och lärkan sjöng för gamle lieman
så att det klingade kring äng och by.

Men lieman genmälde så
– om jag inte går här på din äng och slår,
svara mig hur det skulle gå
för de nya frön som livet sår.

Gräset blir gult, strån vissnar ner,
lien röjer så att himlaljuset når
till jorden ner, så att den ger
nya goda skördar varje år.

Och lärkan flög till gamle lieman
och gjorde fast en blomma i hans gråa hår.
Och lärkan flög till gamle lieman
och gjorde fast en blomma i hans hår

Så var det ingen ofarlig fettknöl hon hade utan nån läskigare variant som kan komma tillbaka. Veterinären sa inte cancer, men det var det jag tänkte. Och jag som precis hade slutat oroa mej.

Nu får vi bara hoppas att det dröjer riktigt länge innan det kommer nya knölar, för det här vill vi helst inte göra om.

vi måste ha varit en syn för gudar, hoppas ingen från ledarhundsmyndigheten såg oss. På min ryggsäck hängde den vita selen och hennes stora halskrage som ser ut som en badring, i ena handan hade jag hunden i vanligt koppel och i den andra min vita käpp och på armen hennes röda filt.

Inne på tunnelbanan rullade jag ut filten för att hon inte skulle liga på det smutssiga golvet.

Men det gick bra, min ledarhund jobbade bra även utan sele.
Nu är vi hemma på kungsholmen igen och det känns bra.

Och så ringer en som jag trodde var min vän, som har varit min ledarhundscoach i alla dessa år och säjer helt fel saker, ökar på min oro och mina skuldkänslor, är oförstående och tycker att jag bara överdriver allting. som sagt, det visar sej…

I morgon ska jag jobba en liten stund på eftermiddagen och har hittat en granne som vill passa vovven under tiden. Jag känner mej inte alls i form för att jobba och om jaghade haft ett ”vanligt” jobb, så hade jag sjukskrivit mej, men nu har jag inte det.

Min hund är precis som vanligt nu, men jag fasar för när vi ska gå och ta bort stygnen, för då kommer hon att komma ihåg hur det var och det är så hemskt att tvinga henne när hon är rädd, även om det är för hennes bästa. det kan< man ju inte förklara för en hund, fast det gör jag ändå. Nu ska vi sova

Man brukar ju säja att det är när det krisar till sej somman upptäcker vilka som verkligen är ens vänner. och man brukar mena att då, när det väl kommer till kritan, så är det inte så många som verkligen är det, men jag har just kommit på att det är tvärt om för mej.

En massa människor har varit engagerade i mej och min hund på olika sätt, jag har fått hjälp av flera stycken och brannbarnen var här med ett grisöra i går.

Och när jag tänker efter vem jag skulle kunna ringa omm det skulle behövas, ja då upptäcker jag att det finns många som jag vet skulle hjälpa mej. Att jag kan ha sån tur!
Här i hökarängen är det vår, jo, det är säkert, hackspättarna, talgoxarna och jag vet det.