Idag firar vi att sl, trots ihärdiga førsök, fortfarande inte har lyckats pa livet av mej! Grattis sofia!

och det gör jag i dag, jag undrar en massa saker. t ex
hur rädd ska jag bli när vår statsminister ringer och ber turkiet om ursäkt för sånt som riksdagen har bestämt,
ur orolig ska jag bli när vår riksbankschef har synpunkter på löeförhandlingarna?
Och varför måste jag avsluta dagen med att bråka när jag har haft en sån bra dag, är det verkligen nödvändigt att förstöra den bara för att jag vill ha rätt nu igen?
På väg till söder, på trean, pratade jag med en farbror som sa att han var lika gammal som min hund, 82:
”ja, hon blir ju bara bättre och bättre, sa jag”
när jag är 82 vill jag också sitta på busse och pprata med folk, i solskenet.

Han var verkligen en kontrast till människrona jag träffade sen, på äldreboendet, men det är inte alls så sorgligt som man skulle kunna tro, en man gjorde en sån fantastisk musikalisk kullerbytta att jag kommer att ha något att skratta åt i flera dagar och på tal om att skratta, tjejen som följer med mej dit för att hjälpa till, hon är så otroligt förvirrad att jag inte vet hur detta ska gå, hon går till och med vilse på avdelningen och tappar bort sina ytterkläder… Tur att hon inte ska hjälpa mej att hitta nånstans, hon sjunger vackert i alla fall och fördelen med att hon är sådär förvirrad är i alla fall att hon inte hjälper till för mycket:
– Det kanske är bäst att jag håller ur vägen, säjer hon… Ja, herregud, och då får jag dåligt samvete… Mitt i alltihopa tycker jag väldigt mycket om henne.

en kvinna frågade mej vad jag har för ögonskada och när jag berättade att jag fick den därför att jag lågi kuvös… att jag ju ändå överlevde… då sa hon att det var ju tur att jag gjorde det för hon blir så glad när jag kommer och jag måste ha blvivt en bättre människa trots allt, för jag trodde att hon menade det och tyckte inte att det var varken pinsamt eller patetiskt.

Men, som sagt, nu harjag då ägnat kvällen åt att bråka med en myndighet igen, jag undrar när jag ska sluta med sånt.

Men det är ändå inte kul. Ett jobb som jag blev tillfrågad om och tackade ja till, gick ändå till någon som inte behöver det… Jo, för han har varit där förut och föreläst och jag vet att folk alltid väljer sånna som dom har haft förut, för att dom vet vad dom får och för att dom är bekväma, jag vet, jag har ju också nytta av det i bland, men det är ändå inte kul när det händer…

det verkar som om människor bara kan ha en föreläsare/underhållare/trubadur… ja vad som helst i tankarna åt gången, som att man liksom har monopol.

För nu är det vår på riktigt och jag ska:
bli intervjuad och jobba på ett av mina favoställen i morgon,
repa med M på vårt berättarpgrogram och vara barnvakt på tisdag,
vanka i hökarängen och få en skogspromenad innan jag går till jobbet på onsdag,
träffa arbetsförmedlingen hemma hos mej ”kors i taket” och förlänga mitt personligt biträdebidrag på tors
gå ut och käka med goda vänner på fredag och
föreläsa på musikterapeuternas årsmöte på lördag.

dessutom känner jag mej säker på att det kommer att hända något annaat bra också, vad det nu kan vara

Jag gav upp och registrerade mej, men jag känner att det inte är min grej, framför allt eftersom det faktiskt inte intresserar mej vad alla andra gör just nu. Jag misstänker också att jag kommer att bli galen av all epost jag kommer att få. Jag ska testa en vecka, sen ska jag avregistrera mej. det är ju det att flera personer har frågat om jag vill lära synskadade människor att använda facebook…

Jag gillar min blogg ättre, här får jag skriva om mej och skita i vem so som läser, det passar mej bättre tror jag.

I dag har jag ägnat mej åt min bok, den kommer nog att bli bra, men jag känner att jag säkert borde göra nåt annat och så är jag sååååå trött, kanske är det en förkylning på gång.m

I går kväll gick min bäddsoffa sönder, så i natt har jag sovit på golvet, medan min inneboende har sovit gott i en skön säng. När jag rullade ihop min madrass tänkte jag att jag kanske ska låtsas att jag äär gäst här hos Sofia, snällt av henne att låna ut sin lägenhet såhär, undrar var hon är förresten…

Jag ska köpa ny bäddsoffa i påsk, men det är långt dit fördelen är att jag kommer att tycka att alla soffor är jättesköna jämfört med min madrass, ja, jag kan tänka positivt, frågan är varför jag ska göra det…

när jag kom in från morgonpromenaden bar jag helt resolut ner alla vinterkläderna i källaren, nu får det vara nog, sa jag.

vi har varit på kurs för äldre och medelålders ledarhundar i helgen. vi hörde absolut till kattegorin äldre, min vovve fyllde 11 år i tisdags.

Där hade vi bland annat matstörningar, man skulle sätta sin hund och gå ifrån den, när man sen kallade in den, så satt det en person på vägen och försökte locka med en ostmacka, och vi har ju labradorer, så det är nästan omänskligt, eller ohundligt att utsätta dom för detta och tro att dom ska klara det, men alla hundarna gjorde det faktiskt, fast flera av dom gjorde nåt kul:

När dom hade tagit sej förrbi matfrestelsen och klarat det och fåttk beröm, då tvärvände dom för att få mackan… Nu hade dom ju klarat testet och ville ha sin belöning…

Nu är det vår, jag har hört koltrasten.

I morse, på väg till minnesstunden kände jag tydligt att dom var med mej, alla döda människor jag känner:
Helena, som dog för så längesen att jag nästan inte minns henne, men begravningen minns jag, för prästen grät och det var så kallt. Jag var fem år och funderade mycket på hur hon skulle få det i den kalla marken. dessutom var jag faktiskt avundssjuk på henne, eftersom hon skulle bli ängel, för när jag var fem år var min högsta önskan att kunna flyga.

farfor och farfar, mormor, sune, som dog när jag var bortrest så att jag inte kunde hålla mitt löfte att sjunga på ans begravning, fast jag sjöng där i Gdynia och jag vet att han hörde mej. sune pratar jag ofta med, flera personer som jag har jobbat med och som jag inte kan skriva om just därför, Lena, som var min vän och kurskamrat, hon skrattade i morse: ”här blir det trångt”, när vi skulle in i den försenade taxin allihopa…

Det var skönt att dom var med i dag.

Även om jag inte ska nånstans, så känner jag mej instängd här i all snön. tillvaron snävar liksom till sej och det smittar innåt, jag får snökaos även i själen, tågen stannar och dom som ska skotta loss mina tankar är för få, tur då att militären ska komma och hjälpa till, hoppas att dom har tid med mitt inre också

I går var det en väldigt konstig dag, en riktig berg och dalbanadag.

På morgonen gick jag upp tidigt, gick ut med vovven, tvättade och åt en god frukost, kände mej bra. sen på eftermiddagen hände det något konstigt, hela världen ändrade sej. det låter säkert konstigt, men det är på riktigt, allt blev totalt meningslöst. Jag kände mej desperat helt enkelt, något måste hända, så här kan jag inte ha det, resten av livet kommer jag att sitta här och tycka synd om mej själv, ingen vill anställa mej, jag kommer att vara utfattig när jag blir gammal och den enda som kan göra något åt det är jag och jag orkar inte och det är totalt meningslöst att ens tänka på det, eftersom jag inte gör något. Jag gick in på platsbanken och upptäckte att jag inte ens vet vilken sorts jobb jag borde söka, jag hade tappat bort det också, jag bakade bröd i stället.

så, på kvällen träffade jag en vän, vi fikade och pratade och plötsligt ändrade sej allting igen:

Jag behöver inte söka några jobb, jag har det faktiskt ganska bra, kan göra det jag vill, pengarna räcker till det mesta, jag har många vänner, en pojkvän, en hund, jobbar lite så att jag kan känna mej meningsfull för andra…

Att jag hela tiden tänker på jobb beror på att jag vill ha erkänsla utifrån, jag vill att andra ska se mej och det jag är bra på, att andra ska fråga efter mej att det ska kännas meningsfullt att jag har skaffat mej alla dessa utbildningar. Och en annan orsak är att man ska jobba, man ska inte ha så här mycket egen tid, man får inte ha det bra, jag får inte ha det bra.

Jag vet att det låter konstigt, jag tycker också det, men just nu känns det jätteskönt. Om jag vill, så får jag gärna vara nöjd med livet som det ser ut nu. Om jag inte kan få erkänsla utifrån, så är det knappast mitt problem egentligen, jag vet ju vad jag kan och att jag kan. att andra jobbar heltid och sliter har ju inte med mej att göra och dom jag är avundssjuk på, dom som är kreativa, har massor att göra, är efterfrågade och lyckliga, ja, dom har det så och det har inte jag, det är helt meningslöst att gräva ner sej för sånt.

När jag gick hem, upptäckte jag att jag hade tappat min bästa vintervante, nu blir det vår, tänkte jag.