Ja, nu är den alltså hemma igen, min telefon, på hittegodset tog dom inte kort, så vi fick springa och leta bankomat först.

Nu hade jag ju tänkt byta roll med min telefon, men det gör man inte ostraffat, därför får ni bara en liten bit av historien, resten kommer en annan gång:

Jag har alltid trott att sofia tycker mycket om mej. Hon har alltid tagit hand om mej, jag har alltid fått följa med henne överallt och hon har mej till en massa saker, klocka, kalender, väckarklocka, anteckningsbok, ja hon till och med bloggar med mej i bland… och ringer då förstås… Så därför kunde jag inte tro mina ögon, när hon bara gick ifrån mej sådär på bussen, jag försökte ropa, hon hade ju blåtandheadsettet på sej, men hon hörde mej inte. Jag har aldrig känt mej så övergiven i hela mitt liv, något hade hänt mej somjag trodde var helt otänkbart…

Längre kom jag inte i mitt rollbyte, för här kom plötsligt ett minne från när jag var liten och var med om något liknande… Och nu blir ni besvikna, men jag tänker inte berätta mer, eftersom halva min släkt läser denna blogg. Men ni som vill veta vad jag kom ihåg, ni får maila.

Om vi inte är släkt så ska jag svara.

Nu bakar jag bröd och ska jobba lite till innan det är dags att pusta ut för dagen.