Location:ögonblicket innan jag släpper henne precis när hon lyfter på huvudet, spetsar öronen och tar in det: skogen, hösten, glädjen.. när hon vet att snart.. det vill jag dra ut på.

Location:förnedrad kände jag mej var det för den där kyssen, den där enda kyssen barfota på stadens gator, jamen, vad ska jag göra då? för vad betalar jag med min ångest? det är för varmt, för mycket folk, för mycket trafik, för mycket! barfota bland höga klackar: varför åker dom inte på semester! om tre sekunder bryter jag ihop alltid om tre sekunder.

– Posted using BlogPress from my iPhone
Location:innan jag ens har ätit frukost, en sån knäpp situation, som jag inte orkade reda ut: vi ska morgonrasta, men hunden tvekar utanför porten. en man ställer sej i vägen och säjer, – den, den, han menar att man inte kan gå där. någon annan börjar dra i mej, – jag kan leda dej förbi. jag lossar mej från honom, – kan ingen bara förklara hur det ser ut. – den, den, säjer mannen igen. vi vänder.

– Posted using BlogPress from my iPhone
Location:det händer då och då att folk frågar mej om min ledarhund skulle försvara mej om det behövdes. när jag fick min första fick vi lära oss att svara nej på den frågan. människor skulle aldrig, under några som helst omständigheter få tro att våra ledarhundar kunde bli farliga. då skulle vi få problem med folks attityd till våra hundar, sa man. Jag har aldrig följt den bestämmelsen. på frågan om min hund skulle försvara mej har jag oftast svarat: – varför undrar du det? eller: – jadå, det skulle hon absolut. min förra ledarhund skulle aldrig ha försvarat mej. en gång fortsatte hon bara att gå när en full kille började dra i mej och en annan gång gick hon rakt igenom istället för runt ett gäng killar som slogs. Men den här hunden skulle försvara mej, det vet jag helt säkert. och varför tänker jag på det här? jo, för att det är så ödsligt och mörkt när jag går till tåget på mornarna. och så funderar jag såklart över själva frågan, varför ställer någon den och är det så smart att lära oss att svara nej på den? Textfält Redigerar det händer då och då att folk frågar mej om min ledarhund skulle försvara mej om det behövdes. när jag fick min första fick vi lära oss att svara nej på den frågan. människor skulle aldrig, under några som helst omständigheter få tro att våra ledarhundar kunde bli farliga. då skulle vi få problem med folks attityd till våra hundar, sa man. Jag har aldrig följt den bestämmelsen. på frågan om min hund skulle försvara mej har jag oftast svarat: – varför undrar du det? eller: – jadå, det skulle hon absolut. min förra ledarhund skulle aldrig ha försvarat mej. en gång fortsatte hon bara att gå när en full kille började dra i mej och en annan gång gick hon rakt igenom istället för runt ett gäng killar som slogs. Men den här hunden skulle försvara mej, det vet jag helt säkert. och varför tänker jag på det här? jo, för att det är så ödsligt och mörkt när jag går till tåget på mornarna. och så funderar jag såklart över själva frågan, varför ställer någon den och är det så smart att lära oss att svara nej på den?

– Posted using BlogPress from my iPhone
Location:Åh, vad jag gärna hade legat kvar i sängen idag. jag var till och med lite avundsjuk på min förkylda arbetskamrat. Under hela natten har jag vaknat till då och då och hört hur det regnar. Det har slutat när vi ska gå till tåget, har jag intalat mej. Men när klockan ringde hörde jag smattret på fönsterbläcket. På med regnkläderna och ut i mörkret bara.. och det var verkligen mörkt, extra mörkt och vått. Inte ens Madde stod utanför seven eleven och rökte. Jag såg inte ens gatlyktorna. Jag hörde inget heller eftersom jag hade luvan på mej. Hunden gick extra långsamt, ville styra förbi varje liten vattenpöl, varenda liten kvist som hade blåst ner under natten. Gässen var väldigt arga för något. Kort sagt, en morgon som gjord för stress och bråk, men där gick jag, lugn och varm i min regnkokång.Åh, vad jag gärna hade legat kvar i sängen idag. jag var till och med lite avundsjuk på min förkylda arbetskamrat. Under hela natten har jag vaknat till då och då och hört hur det regnar. Det har slutat när vi ska gå till tåget, har jag intalat mej. Men när klockan ringde hörde jag smattret på fönsterbläcket. På med regnkläderna och ut i mörkret bara.. och det var verkligen mörkt, extra mörkt och vått. Inte ens Madde stod utanför seven eleven och rökte. Jag såg inte ens gatlyktorna. Jag hörde inget heller eftersom jag hade luvan på mej. Hunden gick extra långsamt, ville styra förbi varje liten vattenpöl, varenda liten kvist som hade blåst ner under natten. Gässen var väldigt arga för något. Kort sagt, en morgon som gjord för stress och bråk, men där gick jag, lugn och varm i min regnkokång.Åh, vad jag gärna hade legat kvar i sängen idag. jag var till och med lite avundsjuk på min förkylda arbetskamrat. Under hela natten har jag vaknat till då och då och hört hur det regnar. Det har slutat när vi ska gå till tåget, har jag intalat mej. Men när klockan ringde hörde jag smattret på fönsterbläcket. På med regnkläderna och ut i mörkret bara.. och det var verkligen mörkt, extra mörkt och vått. Inte ens Madde stod utanför seven eleven och rökte. Jag såg inte ens gatlyktorna. Jag hörde inget heller eftersom jag hade luvan på mej. Hunden gick extra långsamt, ville styra förbi varje liten vattenpöl, varenda liten kvist som hade blåst ner under natten. Gässen var väldigt arga för något. Kort sagt, en morgon som gjord för stress och bråk, men där gick jag, lugn och varm i min regnkokong.

– Posted using BlogPress from my iPhone
Location:jag hörde Marie Lundström intervjua Steve Sem-Sandberg om hans bok ”dom utvalda”. Han kunde nästan inte prata om den. rösten stockade sej, han svalde och svalde, drog djupa anddetag, harklade sej, började om. det var plågsamt att höra, en stark fysisk upplevelse. Jag tänkte på skillnaden mellan att skriva om något och att säja det med sin egen röst. Jag har skrivit en dikt, som jag ännu inte skulle kunna läsa högt. Textfält Redigerar jag hörde Marie Lundström intervjua Steve Sem-Sandberg om hans bok ”dom utvalda”. Han kunde nästan inte prata om den. rösten stockade sej, han svalde och svalde, drog djupa anddetag, harklade sej, började om. det var plågsamt att höra, en stark fysisk upplevelse. Jag tänkte på skillnaden mellan att skriva om något och att säja det med sin egen röst. Jag har skrivit en dikt, som jag ännu inte skulle kunna läsa högt.

(Den här texten har varit publicerad i tidningen psykodrama)
Innan jag kom i kontakt med psykodrama tänkte jag att det att vara spontant betydde att göra saker utan att tänka efterföre. Jag förväxlade antagligen spontanitet med impulsivitet.

Numera tänker jag istället att spontanitet handlar om att tänka väldigt fort och på flera saker samtidigt. Att blixtsnabbt kunna välja handlingssätt utifrån vilka konsekvenser man föreställer sig att valen kommer att få.

När man har tillgång till sin egen spontanitet kan det ofta hände att man blir överraskad av sig själv. Det blev jag, och inte bara jag för övrigt, en gång när jag hade bråttom till tåget.

Vi hade jobbat hela dagen, min vän Maria och jag. Nu skulle hon skjutsa mig till tåget. Vi var sådär trötta och uppvarvade som man kan bli efter att ha hållit i en workshopmed dramaövningar och diskussioner. Vi var lite stressade också, för i vanlig ordning var vi ute i sista minuten.

Maria letade parkeringsplats. Vi körde varv på varv runt järnvägsstationen och tiden gick. Tillslut gav vi upp och stannade på en otillåten plats.

– Vi springer, sa maria, det går säkert.

Då kom parkeringsvakten.

– Här får ni inte stå, sa hon.

– Jag vet, sa Maria, men min kompis är blind och jag måste följa henne till tåget, det går fort.

– – nej, sa parkeringsvakten,ni får inte stå här.

Jag försökte med samma förklaring som maria… Och tiden gick…

Här hade det kunnat sluta. Alla var vi lika instängda i vårt sätt att tänka. Jag ville inte missa tåget, maria ville inte ha böter, men hade samtidigt lite dåligt samvete eftersom det var på grund av henne som vi var sena. Parkeringsvakten ville göra sitt jobb och var säkert trött på alla undanflykter som folk kommer med.

Ja, här hade historien kunnat sluta med att jag missade tåget, men då plötsligt vände jag mig till parkeringsvakten:

– Ok, men då får du följa mig till tåget.

Jag tror vi blev lika förvånade alla tre, men p-vakten sa ja och nu var det bråttom. Jag hoppade ur bilen, hämtade ut min ledarhund från kombiutrymmet och så sprang vi.

– Det är jättedyrt med parkeringsböter, sa parkeringsvakten, mycket dyrare än att åka till Stockholm.

– Posted using BlogPress from my iPhone
Location:varför vill jag alltid könsbestämma människor? när jag hejade på lokföraren kunde jag inte höra om det var en han eller hon. men det spelar väl ingen roll? ändå sitter jag här och tänker på det.

jag står stilla och lyssnar på hundens rastklocka. Hon är på väg till mej, men varför går det så långsamt. när hon kommer fram släpper hon ner nånting på marken med en duns och sätter sej.
– åh, vad fint, en glassbytta, vad bra.
Hon får en godis i utbyte, sen selar jag på.
ett par kommer ner för backen:
– hej, ser ni en papperskorg här nånstans, min hund kom med denhär?
dom tar skräpet och slänger det åt mej, säjer att jag har en fin hund.
– hon ska börja jobba på kommunen, säjer jag.
– Jaha, säjer dom, och låter gravallvarliga…
och jag orkar inte förklara att det var ett skämt.
jag står stilla och lyssnar på hundens rastklocka. Hon är på väg till mej, men varför går det så långsamt. när hon kommer fram släpper hon ner nånting på marken med en duns och sätter sej.
– åh, vad fint, en glassbytta, vad bra.
Hon får en godis i utbyte, sen selar jag på.
ett par kommer ner för backen:
– hej, ser ni en papperskorg här nånstans, min hund kom med denhär?
dom tar skräpet och slänger det åt mej, säjer att jag har en fin hund.
– hon ska börja jobba på kommunen, säjer jag.
– Jaha, säjer dom, och låter gravallvarliga…
och jag orkar inte förklara att det var ett skämt.

– Posted using BlogPress from my iPhone