Jag leker att jag är drottning.
Med högburet huvud glider jag fram längs Drottningholmsvägen.
Mina livvakter finns alldeles i närheten. Att ingen kan se dom är ju bara som det ska,
Men jag vet att dom skulle lyda varje minsta tecken från mej.
Jag leker att jag är drottning och det fungerar.
Jag möter inte en enda otrevlig människa, hör inte en enda dum kommentar,
Ingen försöker ens knuffas eller trängas, dom skulle bara våga,
Tvärt om,
När jag kommer fram till höghuset i Hökarängen, står där en man och håller upp porten för oss,
Välkommen, varsågod och stig in.
Jag leker att jag är drottning,
Eller, är det kanske ingen lek ändå…

Vi har varit hos vänner i Birkenland, en liten by utanför München. En alltigenom lyckad semester.

Båda är musikterapeuter och det är otroligt skönt att få vara bland människor som förstår vad man jobbar med för en gångs skull och som, liksom jag, har huset fullt av konstiga instrument.

Förutom att vi har sjungit och spelat mycket, så har vi badat i insjöar, cyklat tandem och vandrat i alperna. Vi var också en sväng till Österrike och tankade.

Dom bor i ett underbart hus med gott om plats för allt och alla, både i huset och hos dom som bor där. Vi har ätit deras hemodlade grönsaker till middag och överdådiga frukostar, kort sagt, en fantastisk semester på fem dagar. Men, just här och nu är det vår hemresa jag ska berätta om, för den var kul:

När två synskadade människor ska ut och resa såhär med flyg, så får man assistans på flygplatsen. Vi kom dit i alldeles för god tid, för vi visste inte riktigt hur det fungerade. Vi anmälde oss i incheckningen och fick veta vilken tid vi skulle bli uppplockade av nån slags flygplatsmänniska. Vi tog en sista fika med våra vänner medan vi väntade och när sen vår människa kom, så hade han med sej en elbil…

Så vi fick hoppa upp i elbilen och åka genom flygplatsen baklänges. Hade jag varit ensam, så hade jag tyckt att det var pinsamt, men nu var vi ju två, så då kunde vi liksom låtsas bort alla som antagligen tittade på oss, och bara skratta istället. Jo, för vi väcker ju uppmärksamhet även i vanliga fall…

Första stoppet var vid säkerhetskontrollen. Bilen parkerade ett halvt steg ifrån den och vi klev ur. Våra vita käppar pep, det gör dom alltid, så vi blev visiterade, men tillslut genomsläppta. Under tiden hade vår elbilschaufför varit och hämtat bilen, så det var bara att kliva in.

Nästa stop var vid taxfreebutiken, precis utanför dörren, det var bara att kliva in.
”våra blinda gäster vill handla Absolut,”, Sa vår hjälpare och det gjorde vi, sen in i bilen igen och i ilfart till vår gate, där bilen stannade 30 cm från stolarna där vi skulle vänta.

Medan vi väntade dök det upp en kvinna som gjorde något slags marknadsundersökning åt Lufthansa. Sen kom hjälpare nummer två. Han skulle ta oss till planet som stod parkerat någonstans. Alla andra fick åka buss, men vi blev iväggådda genom en massa låsta dörrar och fram till en bil, vanlig den här gången, och så iväg till flygplanet. Vi åkte och åkte, trodde aldrig att vi skulle komma fram, men tillslut gjorde vi det.

Jag tänker på att det är en stor skillnad på att bli kallad för gäst i stället för brukare.

Jag har fått ett jättebra skrivbord av min älskade. Inte nog med att det är ergonomiskt, vovven vill ligga under det dessutom. Äntligen får jag ha en hund på fötterna när jag skriver. Nu finns det snart inga ursäkter kvar för att inte skriva bästsäljaren.

I morgon åker vi till Schonau i tyskland för att bo några dagar hos min xpraktikant i hennes nya hus, vi ska vandra i alperna och bada i deras sjö och spela flöjt och prata och prata… I kvällkommer mina favorithundvakter hit…
Jag drömde att min galna chef, karusellföraren ni vet, hade tagit över min psykodramagrupp och att jag hade blivit hans assistent. I bland är det extraskönt att vakna…

jag har en byggarbetsplats i huvet. Det är skitjobbigt! dom borrar, spikar, sågar, gnisslar, slamrar. Det blir svårt attkoncentrera sej

Jag undrar om dom bygger eller river. Jag vet inte riktigt om det spelar nån roll egentligen, bara dom blir klara nån gång

Det bor en koltrast på vår gård. I bland sitter han till och med på min balkong. Han sjunger fortfarande vårsånger och det gör mej både lycklig och sorgsen. Jag undrar varför han fortfarande sjunger som om det vore april.

Vad ska du göra nu då, frågar folk, jag ska sitta på en sten och spela flöjt, svarar jag.

Jag tror att koltrasten jobbar livet ur sej för att jag inte ska tappa sugen, det är snällt av den. Jag har ju egentligen inte nån orsak att tappa sugen heller, men risken finns… Kom igen, kom igen, sjunger han, vi låtsas att det fortfarande är april, hör bara.

Från och med nu vet jag alltså att åtminstone någon läser det jag skriver. Kanske att det är bättre med er än inga läsare alls, eller hur ska man tilltala dej FRA? I alla fall så hoppas jag att du kommer att ha lite kul här på min blogg, för du får nog läsa en del ganska tråkiga saker misstänker jag, det brukar jag vara tvungen att göra och då ska man tänka på att jag bara får läsa min egen post. Förreswten, jag som är så nyfiken av mej, kanske kunde få komma och jobba hos dej FRA?

Förresten, en annan sak, bara för att du tydligen från och med nu ska få läsa allt jag skriver, så ska du inte vara så säker på att du kan förstå det. I bland är jag t ex ironisk och det har du nog svårt för tror jag, men, om du undrar över något är du alltid välkommen att höra av dej, det kunde ju vara kul att ha direktkontakt i stället.

Jag fixar det här, sa den energiska och godmodiga flickan på brassilien airlines och började riva sønder våra biljetter, dont worry! Vi blev alldeles iskalla, men hon bara fortsatte att riva och prata portugisiska med oss. När vi äntligen kom ombord visade det sej att hon bara hade fixat superbra platser till os. Puh

Vi fikar i paris. Vi har pratat oavbrutet sen vi lämnade gøteborg, det känns riktigt bra. I natt flyger vi till brasilien

Min boliviaresa börjar med tåg till vänersborg, eftersom jag ska lämna vovven hos pappa. Här på tåget ær det lungt och skønt, vi slapp att sitta bland dom andra djuren, nja människor finns det ju här førstås…
Igår avslutade jag kvällen med att først vända ett nyøppnat tvättmedelpaket upp och ner i tvättstugan och sen kräktes hunden. Svårt att torka spy när man inte ser, tvättmedel med førstås, men det luktar inte lika illa om man skulle ha missat nåt… Jag ska ju vara borta ett tag.