som ska ha fest fastän du är död, så tänker jag att du är den enda människan jag känner som skulle komma på en sån idé, att jag är glad att jag hann lära känna dej, att din energi finns kvar och att jag kan höra din röst när jag vill och ibland när jag inte vill också. Att du inte tänkte finna dej i nånting och det är nästan så att du inte finner dej i att vara död heller, du ska ju ha fest på lördag.

Du har önskat dej en glad fest och vi ska göra vårt bästa, men ärligt talat, det är inte så himla enkelt att vara glad, för jag saknar dej så himla mycket, fastän jag kan höra dej innuti mej.

det är ju helt ofattbart, tänk vad dom går miste om.

Mina ambisiösa vänner brukar alltid fråga varför dom inte får jobb dom har sökt, men det tänker inte jag göra. Jag vill inte veta det, jag kan inte tänka mej ett enda skäl som jag skulle kunna godta. Jag skulle bara bli arg och det har jag ingen lust med.

nu har jag ägnat två dagar åt att:
söka nya jobb,
ligga under en filt och läsa och äta smågodis,
långa yogapass,
långprommenader,
långa telefonsamtal och samvaro med goda vänner.
Det är tur att jag har en egen firma, för jag vill ju ha mej i alla fall

vem är suspekt? Om man reser i sällskap med en vegetarian, är man misstänkt då?
Ska man i så fall börja äta kött ”läs hamburgare eller fried chicken” för att ens vänner inte ska bli terroriststämplade, för att inte tala om en själv?

Man får helt enkelt börja lifta i stället, eller resa som fripassagerare. Ännu bättre är väl att bara resa i sin fantasi, då behöver man varken pass eller visakort och inte ens CIA vet var man är, fast fan vet…

När jag klev på fyran och satte mej på handikappplatsen hörde jag en arg röst:
tant 1: Här sätter du dej inte!
Jaja, tänkte jag, och satte mej ändå, längst in, så lång från tanten det bara gick, men hon fortsatte:
Tant 1: här får du inte sitta med hunden, gå bort härifrån!
Jag: pekar på ledarhundsselen: Dethär är en ledarhund, pekar på mej, jag är blind, pekar på symbolen för handikappplatsen, detta är en handikappplats.
tant 1: Jag ryr mej inte om vad det är för en hund, jag tycker inte om hundar, då går jag och sätter mej nån annan stans.
Jag: Gör det
Men nu blandar sej tant nummer två in i bilden:
tant 2 till tant 1: Nu tycker jag faktiskt att du är oförskämd! Och så en lång förklaring om vad en ledarhund är och varför jag behöver sitta där fram i bussen och tant 1 förstår, men ber inte mej om ursäkt utan kliver av på nästa hållplats.

Jag pustade ut, jag ville ju bara åka buss…

Skatteverket borde verkligen ha provision hos läkemedelsbolagen. det finns ingen som kan ge mej sån ångest som dom. Nu är det ett hotbrev om att dom vill dra in min f-skattesedel därför att jag inte har deklarerat och när jag ska ringa och berätta att jag visst har det, så är dom inte anträffbara förrän svarstiden har gått ut. Smart. alltså ska jag nu bli tvungen att ägna hela helgen åt attoroa mej…

I dag ska jag bli hejdåad på mitt gamla jobb och sen får det faktiskt vara färdigslutat där. Coch så har jag feber… och ångest som sagt… Vilken dag!

tänk, har man typ några miljarder, eller omman äger en bank och är lite slarvig, då kommer staten och hjälper.
Vad jag gnäller! Jag tror jag ska fortsätta astt läsa i ”saffransköket”, och få lite perspektiv på allting, där har dom verkligen problem.

vi åkte till almåsa och simmade och gick i skogen.alldeles tyst förutom havet då. Vi åt lunch där också och jag glömde bort att oroa mej.
på tunnelbanan på väg hem, njöt jag av fyra killar som diskuterade guds existens på klingande rinkebysvenska och inte bara det, hela utvecklingsläran avhandlades mellan gubbängen och slussen. Jag bara satt där och njöt.

Hemma började jag förstås att oroa mej för allting igen, men i kväll har jag fått hjälp, dels med att planera min musikpsykodramadag och dels med en vägbeskrivning till dit jag ska i morgon på anstälningsintervju. så nu behöver jag inte oroa mej för att jag inte skahitta dit, utan bara för hur det ska gå…

I natt ska jag sova utan valleriana hade jag tänkt, får se hur det går.

det är nån som stökar till det i mitt kök hela tiden, travar med disk, var kom den ifrån. Jag börjar misstänka att rivningsarbetarna i mitt huvud har rymt och kommit ut. Vad ska jag göra?

och byggnadsarbetarna har flyttat in igen i mitt huvud. Om jag var osäker förra gången, så är jag desto säkrare nu, dom bygger inte, dom river:
krasch! anställningsintervju på tisdag,
krasch! psykodramamusikworkshop, varför tror du att du ska klara det
krasch! föreläsning om musikterapi är du inte klok!
krasch, föreläsning om att vara synskadad på en skola, jaja…
Krasch, du får ändå inga jobb,
Krasch, du kan ju börja med att städa, det finns inte en människa som kan tänka strukturerat i den här röran,
krasch, och prioritering, har du hört talas om det
krasch! och kurslitteraturen.
Krasch! Var det inte du som skulle sitta på en stubbe och spela flöjt i stället, gör det va!
Krasch! Argumenten flyger som brädor med kvarglömda spikar genom luften ochjag duckar och försvarar mej:
Jag vet ingen som kan tänka strukturerat eller göra vettiga prioriteringar med sånna som ni i huvet, man har ju fullt upp med att akta sej för brädorna… Jag tror jag får skaffa mej en hjälm.

Vi har varit på mammografi och träffat på hemska maskiner och bra människor. Det vore ju dumt om det hade varit tvärt om…

Maskinerna: Hade deet varit män som hade bröst, då skulle dom aldrig finna sej i att bli ihopklämda av sånna här medeltida tortyrinstrument, jag lovar. nej, då hade apparaterna varit små och praitsika. Dessutom hade undersökningen säkert varit gratis.

Människorna: Dom blev inte rädda varken för mej eller vovven, dom tog mej i handen och berättade hela tiden vad som skulle hända, allt tog tre minuter.
Sen, när vi nu ändå var uppe och vakna, gick vi en sväng i skogen, det är en fantastisk morgon och jag ska berätta en hemlis:
Min maskin kunde sjunga, jo, jag lovar…

nu har jag två dagar kkvar på jobbet. på tisdag är min sista arbetsdag och det känns inte riktigt verkligt fastän det är jag som själv har bestämt det.

Sen i torsdags har jag varit på psykodramautbildning och nu är jag väldigt löst sammanhållen. Den här gången var det dramatiskt både innuti mej, innuti dom andra och utanför vår kurslokal. innutidramatiken tänker jag inte gå in på här, men den utanför började redan i torsdags kväll, fast då var den snäll…

Treans buss, 22.30: När man inte ser, då är det väldigt svårt att undvika sånna som alla andra undviker på bussen, på gott och ont, så jag höll på att sätta mej i knät på en full man:
”det gör inget, jag ser lika dåligt som du, grå starr du vet, det är så jävla suddigt, ja du vet ju själv, men nu ska jag till KS, för jag har så jävla ont i bröstet och så strålar det ut i armen, men det kan ju vara panikångest också, vet du nån öppen 7-11? Jag måste ju handla lite också, jag harju varit på syncentralen också, men dom skicka mej bara vidare…”

Ja, det var ju barra att lyssna och nicka och jag visste en 7-11 som var öppen.
På fredag morgon var det en massa poliser och brandmän utanför vår lokal, ingen visste vad som hade hänt och i morse, ja då hamnade jag mitt i ett slagsmål vid medborgarplatsens tbana. Ja, jag var inte med och slogs, det var det några andra som gjorde, men jag och vovven hamnade mitt i allting och höll på att bli omkullsprungna. vi blev tvungna att rettirera ner i tunnelbanan igen och sen, när allt bråk hade slutat, det lät som värsta aktionfilmen faktiskt, och vi vågade oss upp igen, då satt det en ledsen man på trottoaren:
”vilka jävla människor det finns va”

Jag var ju tvungen och stanna, hela söder verkade ju avfolkat hux flux och han kanske behövde hjälp, men när jag stod där och pratade med honom, ja då kom en av bråkmakarna tillbaks och jag befann mej återigen mitt i skottlinjen. Men nu visade det sej att dom inte skulle bråka mer utan bli sams och jag gick därifrån. När jag kom fram till korslokalen, då kom reaktionen och jag blev ledsen och skakig och jätterädd. Tänk, dom kanske hade knivar, vapen vad vet jag. Tur att vovven är så van vid konstiga typer. Det kunde ha blivit problem om hon hade börjat morra där också.