Ja, inte för att jag har fått världens toppjobb, utan för att det är helt omöjligt att förse er med tillräckligt många papper. Sen 14 december har ni fått högvis och ni har ännu inte kunnat bestämma er för om jag är berättigad till akassa. att jag har varit anslutet och betalat till den i 15 år, har tydligen ingen betydelse.

Så nu ger jag mej, släng mina papper, jag har just slängt era, men innan vi säjer upp bekantskapen med varandra, skicka mej en utträdesblankett…

Jag vet att det inte är så lätt för er fyrkantiga organisation att klara av sånna som mej:
lite student
lite arbetslös
lite arbetande
och lite företagare,
men det råkar vara så mitt liv ser ut, jag, till skillnad från er, är nämligen inte fyrkantig och nu tänker jag inte bli mer irriterad på era papper och ni får inge fler från mej, ja, utom möjligtvis utträdesblanketten då

Jag skulle också behöva ett stödpaket, men jag kan nöja mej med en million ungefär. Hör av er, så ska ni få mina kontouppgifter

att man inte ska ta ut glädjen i förskott, men det måste man, annars kanske man inte får nån glädje alls.

”violetta parra” skriver jag i sökfältet på lastfm. Det blir Mercedes sosas version av ”gracias a la vida” så kommer ut som första låt. Saknaden är som en spark i magen, att det kan göra så ont med goda minnen.

Jag ligger på dubbelsängen hemma hos Beatriz i Sucre, hennes dotter rosio 17 år, står mitt på golvet och framför en totalt respektlös immitation av Mercedes Sosa.Man kan riktigt höra hur Rosios kropp blir större på alla breddar och rösten låter som om den snart ska gäspa: ”Graaaacias a la vidaaaa”, sjunger hon med ett jättegap och jag skrattar så jag kiknar.

Rosio som har nära till skratt och grått, som pluggar litteraturvetenskap, som läser Idioten ”som en jävla bibel”, som ska komma och hälsa på mej när hon ändå är i Stockholm för att hämta nobellpriset.

Rosio, som gråter när det är jag som är ledsen, som älskar harry potter lika mycket som pink floyd, som vet hur man aktar sej för farliga män, som vet att hon kan förändra världen.

akassan och csn, om jag inte var på dåligt humör innan och det var jag, så blev jag det nu.

Csn, är ju inte så farliga, varje år, så här års, kommer årsbesked och räkningar. Min skulld är likadan år från år, ändå betalar jag ungefär 4000 om året, jag får väl vara glad så länge den inte stiger… men det känns ju inte direkt meningsfullt.

akassan däremot, där jobbar dom på att man ska bli förtvivlad eller galen eller båda. Jag skrev in mej på AF den 14 december förra året och jag har fortfarande inte lyckats förse dom med rätt sorts papper så att dom har kunnat ens fatta belsut om ifall jag har rätt till akassa och då är ändå hon som hjälper mej att fylla i deras blanketter snart färdig jurist.

Om man åtminstone visste att allt detta gratisarbete lönade sej, men sen, ska ni få se, att jag ändå inte är berättigad till några pengar, haha, vi tänkte bara hålla dej sysselsatt lite och kolla din stresstålighet. Att man har betalat in till dom i hur många år som helst verkar inte spela nån roll…

Och en annan sak, dom vill att jag ska berätta vad jag gjorde i november 2007… Kommer du ihåg vad du gjorde då… Ja dom på akassan kanske gör det, det kanske inte händer så mycket i deras liv.

Gnäller jag, nej, gör jag… ja, i alla fall så tror jag att dom helst hoppas på att man ska ge upp och det gör jag snart, men då kommer jag också att gå ur.

När det blir såhär liksom stop, då kan man testa att byta roll. Jag låg här i sängen och funderade på vem som kunde ha det väldigt mycket tvärt om mot hur jag har det just i dag och då kom jag fram till att det ju måste vara Barack Obama, så jag bytte roll med honom:

I dag är det min stora dag. I dag ska det hända mej något som ingen trodde. Hela världen ska se det hända och alla tror att nu kommer det att bli förändring. Jag ger hopp till hela mänskligheten. I dag är jag med och skriver historia och det är jag som är huvudpersonen. efter i dag kommer ingenting i mitt liv att kunna bli såhär stort igen…

Där kunde jag stanna och bli sofia igen. efter i dag kan det mesta bara bli bättre för mej till skillnad från för Barack Obama

¨’svar ett (för den som inte undrar egentligen):
Jo, det är väl ok, lite låg kanske, men det är ju inte så himla kul att vara arbetslös när allt kommer omkring och det blir ju inte bättre för att det är självförvållat, snarare tvärt om. Men det ordnar sej…
’Svar två (för dom som frågar för att dom vill veta):
jag har tappat sugen
jag har tappat lusten
jag drömmer om nazister och jordbävningar
jag okrar inte hålla humöret uppe både på mej själv och andra
jag vill inte försöka övertyga arbetsgivare om att jag är bra
jag avskyr akassans byråkrati
jag är trött och hungrig jämt
jag är okoncentrerad och oengegerad
jag längtar efter koltrasten
jag vill att det ska hända en överraskning
jag börjar undra

När man torkar köksskåpsluckorna före frukost och när man pratar glatt och snällt med telefonförsäljare som stör en på morgonprommenaden, då vet man att man har varit arbetslös för länge.

Någon i huset är arg för att jag dräller hundhår i tvättstugan och inte städar efter mej. Jag vet, det är väl inte så farligt, men det är otäckt att inte veta vem det är.

Annars är det väl tvättstugar som är det vanligaste stället för konflikter. Fast, det är ju inte så lätt att lösa problem om den ena parten inte vill ge sej tillkänna.

Högst uppe på stadshagsberget står en gubbe och hojtar hallå! Det är till mej.
”Vi håller på att gräva här, du kan inte gå här, du måste gå runt”
”Det fixar hunden,” säjer jag.
”nähä, är det säkert?”
”Jadå”, säjer jag, fast helt säker kan man faktiskt inte vara. Stora gubbar som låter mycket och verkar bestämda brukar kunna få henne osäker, högst mänskligt… eller vad man säjer.
”Ja, om tio meter är det en stor grop”, säjer han och det är precis så mycket hjälp jag behöver.
Hunden fortsätter frammåt, hon vejer inte förrän precis när hon måste. Uppe på grävmaskinen sitter en annan Gubbe, han har inte hört vad vi har sagt:
”stop, stop!” Skriker han, ”det där går inte”
”Jodå”, skriker gubben på marken, ”det där fixar hunden”
Och det gör hon, markerar att hon vill svänga ut i gatan, gör en snygg sväng förbi gropen och tillbaks in på trottoaren igen, precis som hon ska. jag vänder mej om för att vinka till gubbarna, men dom ser mej inte, dom grälar om nåt… Det är väl inte om oss…