Allt vad ni gör

Det här har varit en bra gård att arbeta på. Husbondfolket har alltid varit rimliga i sina krav på oss tjänstefolk och det har rått en god stämning mellan de båda. Sånt sprider sig till hela hushållet, men efter det här med trollungen har allt förändrats. Jag har arbetat som dräng här sedan jag var 14 år. Än i dag kan jag minnas hur rädd jag var den där första dagen. Otaliga var de skräckhistorier de vuxna hade berättat för oss unga om hur elaka alla brukade vara mot lilldrängen ute på gårdarna, hur husbondfolk körde med honom och om hur de äldre bland tjänstefolket brukade driva med honom och lura honom att göra något fel och få oförtjänta bannor för det medan de själva stod bakom knuten och fnissade. Men jag hade oroat mig i onödan skulle det visa sig. Här händer inget sådant. Det är som sagt en bra gård med god stämning.

Men här står jag och förlorar mig i gamla minnen. Jag tror det beror på att jag är bekymrad för vår nye lilldräng Anders. Hur ska det gå för honom nu? Han hade säkert, precis som jag, tänkt sig att stanna kvar här på gården i resten av sitt liv, men nu vet jag inte hur det kommer att bli för någon av oss. 

 

Jag ska berätta från början.

Det var alltså så att husbondfolket hade givit sig iväg tidigt för att hälsa på släktingar i grannbyn. Det är inte så långt dit och vi räknade med att de skulle vara tillbaka till kvällsmaten. Vi skötte våra sysslor som vanligt och passade på att prata om de bortresta så där som man gör. Vi var överens om att trots att det alltid hade rått en god stämning här på gården, så hade den blivit ännu gladare och lättare nu sedan husbondfolket äntligen hade fått ett barn, en son till på köpet, som skulle kunna ärva gården. Vi sa att vi hade haft tur som hade blivit anställda här och vi pratade så där som man gör om vänner som inte har haft samma tur som vi. Det var fint väder och arbetet gick lätt. Hur det än är, så kan det vara skönt att vara ensamma på gården ibland utan någon som bevakar en. Fram på eftermiddagen började kökspigan göra i ordning kvällsmaten och vi tog hand om kvällsmockning och kvällsmjölkning, men husbondfolket kom inte tillbaka som det var sagt. Vi väntade och undrade. Först tänkte vi väl bara att de hade blivit försenade. De där släktingarna brukar aldrig låta en åka hem när man vill, men allteftersom tiden gick började vi bli oroliga för att något hade hänt, kanske en olycka. När lilldrängenAnders till slut ropade att han såg dem komma blev vi först lättade, men sen såg vi att något var fel. Husbonden såg sammanbiten ut och hans hustru verkade nästan som om hon inte var närvarande. När de satt av från hästarna såg vi att hon hade något stort och tungt i famnen. Ingen vågade fråga något. Husbonden var som ett åskmoln och vi skyndade oss allihop att göra vårt jobb. Jag tog hand om hästarna som verkade oroliga och var lite svårhanterliga och kökspigan skyndade sig in för att fort få ordning på maten. Det var hon som först fick se den och som nästa dag berättade det för oss. En trollunge, sa hon, det var en trollunge som husmor hade haft i famnen, en stor och ful en, med sylvassa tänder, hår som svinborst och med en klo på ena lillfingret. Deras eget barn hade trollen tagit, men hur det hade gått till och varför de inte bara hade lämnat trollungen i skogen, det fick jag aldrig riktigt klart för mig.

 

Nästa dag hade ryktet redan spritt sig. Det är märkligt det där. Plötsligt vet alla vad som har hänt, men när man frågar är det ingen som har berättat om det för någon. Redan tidigt på morgonen började det komma folk som antingen bara ville titta eller lämna goda råd. De fortsatte att komma i en strid ström hela dagen och jag hade fullt upp med att ta hand om deras hästar. Ja, jag hade så mycket att göra hela den där första dagen att jag inte hann komma in i huset och själv få se trollungen. På kvällen när det hade lugnat sig fick jag se hur husbonden kom gående med en grov käpp i handen. Han såg bister och beslutsam ut och jag blev väldigt nyfiken på vad han skulle ha den till. Jag är verkligen ingen som tjuvlyssnar vid dörrar eller spionerar genom fönster, det vill jag att ni ska veta, men jag kan ju inte hjälpa att en bräda hade lossnat precis under det där fönstret och jag hade som sagt haft händerna fulla med arbete hela dagen, så jag hade inte hunnit spika fast den tidigare, därför såg jag alltihop där jag stod på knä och försökte få den på plats. Eller först hörde jag skriket. Det var ett hjärtskärande skrik och när jag tittade in såg jag hur husbonden höjde käppen mot trollungen. Det var den som hade skrikit. Antagligen hade han hört det där om att om man vill att en trollkärring ska komma och hämta sin unge, ska man slå den så att blodet flyter. Det kan hon inte stå ut med. Nej, då kommer hon rännande tillbaka för att hämta ungen och lämna tillbaks människobarnet som hon har stulit. Underligt, egentligen, att till och med ett elakt troll kan ha moderskänslor. Men husbonden fick inte fortsätta slå för husmor. Hon försökte få honom att sluta och när han ändå tänkte fortsätta kastade hon sig mellan dem och skyddade trollungen med sin kropp. Jag fattar inte varför hon gjorde så. Ville hon inte ha tillbaks sitt eget barn. 

 

Tiden gick och husmor klemade verkligen bort den där varelsen, hämtade grodor och sniglar till den när hennes egen mat inte dög. Hon tröstade och skyddade den som om den vore en människa. Ingen av oss som jobbar här förstod vad hon höll på med och det gjorde nog inte husbonden heller, men han pratade naturligtvis inte med oss om det. Allt eftersom månaderna gick började jag, som alltid har respekterat mitt husbondfolk, se ner på min husmor. Ja, jag tyckte det var rent löjligt hur hon bar sig åt. Det var kanske något slags missriktad godhet som drev henne, inte vet jag, men i så fall gick det verkligen för långt, eller hur? Jag menar, ens eget barn måste väl ändå vara viktigare än ett troll?  Dom andra som jobbar på gården började göra miner åt henne bakom hennes rygg och vi var inte så noga med vårt arbete längre. Några sa upp sig, man liksom skämdes för att jobba här. Och vi såg hur husbonden led. Jag tror han skämdes också och såklart saknade han sin son. 

Vi började prata om att ta saken i egna händer och hjälpa honom med att bli av med bortbytingen. Den skulle lätt kunna ”råka” falla i dammen eller bli sparkad av en häst, tänkte vi. Det skulle ju vara en god sak, men husmor vakade över den dag och natt. Jag tror hon kände på sig vad vi hade i sinnet.

 

Men en dag fick jag höra att husbondfolket tänkte gå till marknaden. Då skulle vi ha vår chans. Medan de var borta kunde vi se till att trollungen försvann och sen skulle ordningen vara återställd här på gården. Kanske skulle det till och med kunna bli nya barn i huset, vem vet. Men husmor kände nog på sig att något var på gång, för i sista minuten bestämde hon sig för att ta den med sig. Ändå verkade husbonden vara på ett riktigt gott humör, det var konstigt. De skulle ju bara göra sig till åtlöje där på marknaden bland allt folket, tänkte jag, eller hade han kanske någon plan för att äntligen göra sig av med otyget. Hur det var med den saken fick jag aldrig veta, men något sådant var det nog som husbonden hade tänkt sig, för när de kom tillbaka, hon bärande på bortbytingen, kunde man tydligt se att de hade bråkat med varandra. Stämningen mellan dem var sådan att man hade kunnat skära den med knivar.

 

Men efter den där marknadsfärden fortsatte allt som vanligt här hemma. Trollungen fortsatte att växa och husmor fortsatte att klema bort och dalta med den. Den blev mer och mer oregerlig. Hon var alldeles för släpphänt, det tyckte vi alla och så gick det som det gick. 

I natt vaknade vi av att det luktade rök. Det brann i storstugan och jag är helt säker på att det var det där fanskapet som tände på. Om den åtminstone hade brunnit inne, då hade det ändå varit nån nytta med det, men nejdå. Det är klart att husmor kom släpande på den när vi precis hade börjat hoppas på att den inte hade klarat sig. Husbonden blev så förtvivlad när han såg dem komma ut ur det brinnande huset att han ryckte ungen ifrån henne och kastade in den i lågorna igen. Vi stod på gården och såg det allihop och jag är säker på att alla, precis alla tyckte att han gjorde rätt. Men vad tror ni husmor gjorde då? Jo, hon kastade sig in i huset och räddade den en gång till! Jag trodde inte mina ögon. Det här var verkligen att driva det för långt, tänkte jag, och det måste husbonden också ha tänkt, för han bara gick, lämnade henne och trollungen där vid brunnen och gick upp mot skogen. Där satt hon med bortbytingen som hade somnat i hennes knä och hon såg helt borta ut, men jag tyckte inte synd om henne. Så där går det när man försöker vara god mot en sån där. Det fungerar inte. Troll är för olika oss människor. De tänker inte som vi. Det är naivt att tro att det ska gå att släppa in dem hos oss, de bara utnyttjar vår generositet. Ja, sådär tänkte jag medan jag gick omkring i den rykande askan med de andra. Ingen av oss visste vad vi skulle göra nu när vår husbonde var försvunnen. 

 

Nästa gång jag tittade upptäckte jag att trollungen var borta. Jag har ingen aning om var den hade tagit vägen. Jag frågade de andra, men ingen hade sett något. Antagligen insåg den att det hade gått för långt nu, att det var bäst att sticka innan någon av oss fick tag på den. Vi var så trötta och missmodiga att vi inte riktigt orkade bry oss om det. Hela vår framtid var förstörd och allt var det där jävla trollets fel, och husmors fel också. Om hon inte hade varit så ofattbart naiv och godtrogen, så hade det här aldrig hänt. Så sa vi till varandra, men då, när allt var som mörkast, ropade lilldrängen att husbonden var på väg tillbaka till oss och att han hade ett barn med sig. Jag fick syn på barnet först. Det var en liten pojke med ljusa lockar. Han sprang fram till husmor, som fortfarande satt där vid brunnen och han kallade henne mor. Sen såg jag husbonden och jag kan lova er att jag aldrig har sett en lyckligare människa i hela mitt liv.

 

Ja, nu har ni hört hela historien och här står vi nu, allt gårdsfolk och undrar hur det ska bli. Husbondfolket har försonats och husbonden påstår att detta är deras förlorade son som trollen har lämnat tillbaka. Han säger att de gjorde det därför att hans hustru var så god mot deras egen unge, att allt som vi här på gården gjorde mot den, det gjorde trollen mot husbondfolkets barn. Jag begriper ingenting. Jo, hon var god mot trollungen och resultatet av hennes godhet har vi här. Det finns visserligen en arvinge, men det finns ingenting att ärva längre. Nej, jag tror inte på att det lönar sig att vara god mot sådana där. Om de hade slagit bortbytingen så som husbonden ville från början, så hade vi haft både gården och barnet här nu. Och vi, som har slitit här år ut och år in, vi måste söka oss nya tjänster. Lillanders måste bli yngsta dräng på en ny gård med allt vad det innebär. Är det rättvist? Det undrar vi allihop.

 

 

 

Sofia Thoresdotter

Hemkommen från en skogstur med fika i regn tänker jag på en annan gång:
Det var på 90-talet. Vi skulle paddla i värmland i en vecka. Kanske var det tio dagar, jag minns inte riktigt.
Vi var en synskadad person och en ledsagare per kanadensare och tvåmannatält. Det regnade när vi klev av tåget i Kristinehamn och det fortsatte det att göra under hela turen. Och det regnade inte bara lite grann då och då, utan mycket och oavbrutet.
det hade regnat innan vi kom dit också. Så pass mycket att vattenståndet i älven var högre än vanligt. Det innebar att vi inte kunde paddla under broarna, utan fick dra våra kanadensare på vagnar, som fick punktering flera gånger.
Jag minns en kväll när jag och min ledsagare hade gått och lagt oss. Vi kunde inte somna, för det droppade i nån metallgrej utanför vårt tält. Ingen av oss ville gå ut i regnet och flytta på den, men ingen av oss kunde sluta lyssna heller. Till slut utbrast min ledsagare:

• Fan också! Och så ålade hon ut ur tältet och fick stopp på ljudet.

Nästa morgon vaknade vi som vanligt till regnsmatter på tälttaket. Jag försökte ta mej från sovsäcken till regnstället utan att bli våt, eller bara så lite våt som möjligt. Sen, när vi satt under presenningen och lagade frukost tänkte jag:

• och det här har jag betalat pengar för att göra.

En kväll gav vi upp och bestämde oss för att sova inomhus i åtminstone en natt och så hyrde vi in oss i några campingstugor. När vi lagade middag den kvällen talade vi lyriskt om den varma duschen som vi snart skulle få, men det blev inget av med det. Varmvattnet var slut och vi fick gå och lägga oss utan.

Vi höll oss trots allt på förvånansvärt gott humör under hela turen, men Lotta, hon tog ändå priset. en kväll sa hon:

• egentligen är det ju jättebra att vi är ute just den här veckan när det regnar så mycket.
  vi suckade:
• men Lotta, hur menar du nu?
• jo, kvittrade hon, för alla som sitter inne och bara är sura över regnet missar alla dom korta stunder när solen faktiskt skiner.
  Hon hade kanske en poäng där. Solen sken tio minuter då och då.

Sista kvällen övernattade vi vid ett vindskydd som hade torr ved. Det var ljuvligt. Jag lärde mej att torka mina stövlar genom att lägga en varm sten i dom och rulla den fram och tillbaka, så att den skulle torka, men inte bränna stöveln.

Sista morgonen, när vi väntade på tåget hem, kom solen.

Jag tänker ofta på den här turen och kanske hade Lotta rätt. Om det inte hade regnat oavbrutet den där veckan, hade jag aldrig kommit ihåg den så här bra

 

Ni har säkert alla varit med om det, att fokus läggs mer på de frånvarande än på dem som är på plats. Tänk er till exempel följande:

Ni sitter på en föreläsning som just har börjat, lokalen är halvfull. Längst fram står föreläsaren. Han är missnöjd och besviken över det låga deltagande och det berättar han för er som har kommit. Hur tråkigt det är att inte fler är intresserade, vilken dålig stil det är att inte ens meddela att man inte tänker komma, men, det är klart, folk är väl mer intresserade av melodifestivalen eller det vackra vädret eller fotbolls-VM eller vad det nu är som pågår samtidigt som denna fantastiska föreläsning. Ja, han mal på om dessa frånvarande människor tills du vill ställa dig upp och skrika:

– Men vi är ju här, sätt i gång nu!

Är det inte märkligt att, trots att dessa människor inte ens befinner sig i lokalen, har de tagit nästan en tredjedel av föreläsarens och er tid i anspråk. Dessutom har det blivit en riktigt tråkig stämning. Det är nästan som om du ångrar att du gick dit. Föreläsaren verkar åtminstone inte uppskatta att du är där, nej han verkar mer intresserad av dem som är frånvarande.

När jag själv föreläser eller leder en grupp på något annat sätt brukar jag försöka tänka på var jag lägger mitt fokus. Det är klart att det är tråkigt om många väljer att inte komma, eller att komma för sent för den delen, men det behöver jag ju inte berätta för dem som faktiskt är där. De är där för att de har valt att lägga sin tid på att höra vad jag har att berätta och då är det respektlöst att inte ge dem valuta för sin tid. Att ge de frånvarande för mycket plats är dessutom helt meningslöst, eftersom de inte ens kommer att veta om det.

Men på senare tid har jag upptäckt att det finns ett sammanhang där jag ger de frånvarande, eller åtminstone, de som inte märks en stor del av min energi. Det gäller de gånger när jag är ute och tampas i hatiska kommentarsfält på Facebook. Ni vet hur det är. Hur man än bär sig åt känns det som om man inte når fram. Jag försöker hålla god ton, inte brusa upp eller komma med personangrepp. Jag försöker hålla mig till fakta och inte dras med när andra hela tiden byter fokus, ”men våra egna hemlösa då, eller fattigpensionärerna, vem tänker på dem? Ska inte de ha hjälp först?” Jag försöker hålla mig lugn och saklig, även när mina meningsmotståndare inte gör det, när de på förhand har bestämt vad jag tycker och hur jag är. ”ni vänstermänniskor, batikhäxor, godhetsnarkomaner…”.

Och vad jag än säger eller gör, hur mycket jag än anstränger mig, så når jag inte fram.

Det är då jag tänker på de tysta läsarna, för jag tror att de är många. Jag tror att de följer trådarna och för deras skull fortsätter jag. Jag vill att de ska se att någon säger emot de rasistiska, funkofoba och homofoba kommentarerna. Jag vill att de inte ska tappa sugen, utan att de ska se att det finns de som tänker annorlunda och jag önskar att de själva en vacker dag ska våga delta i det offentliga samtalet. 

 

Sofia Thoresdotter 

Idag på skogspromenaden tänkte jag på döden. Inget konstigt med det, alla tänker på döden den här helgen. Det som var lite annorlunda för mej var att jag började tänka på min egen.
Jag har nog alltid vetat att jag ska dö, åtminstone sedan den dagen jag var fem år och min fosterlillasyster Helena dog. Jag visste att man blev en ängel och i smyg var jag lite avundsjuk på henne för att hon skulle få flyga, för det önskade jag mej mest av allt då för tiden, att kunna flyga.
Det som var nytt och omskakande för mej idag var att jag plötsligt insåg att jag kan föreställa mej min död, eller åtminstone tiden fram till den
Nu är jag 57 år och om jag har tur kanske jag kan leva i 40 år till. Det är visserligen en lång tid, men jag kan föreställa mej den. Jag minns vad jag gjorde för 40 år sedan när jag var 17 år och om jag kan tänka så långt tillbaka, så kan jag också föreställa mej samma tid framåt.
Det var en hissnande och skrämmande och för mej alldeles ny tanke.
ändå skönt att den slog mej där i skogen, eftersom skogen kunde hjälpa mej att bära den

 

Inledning

Jag har nog aldrig tänkt att min synskada skulle vara en särskilt viktig del av mig. Det är möjligt att det har att göra med att jag växte upp på 70-talet när man ansåg att en funktionsnedsättning i första hand var något praktiskt, eller snarare opraktiskt problem. Om man bara undanröjde hindren, det praktiska krångel som funktionsnedsättningen, i mitt fall synskadan förde med sig, ja då var allt möjligt. Med rätt hjälpmedel och med rätt insatser från samhället hade jag precis samma möjligheter som alla andra. Denna inställning gjorde det svårt för mig att prata om sorgen över allt jag inte kunde göra eller över det jag inte hade tillgång till. Det var också förbjudet att visa ilska när jag mötte människors fördomar eller blev utestängd från olika sammanhang. Frågan är om det ens var tillåtet att känna ilskan och sorgen.

 

Jag lärde mig att inte se orättvisorna och att aldrig någonsin gå med på att min synskada på något sätt skulle kunna hindra mig från någonting. Det fungerade bra som överlevnadsstrategi och det gjorde att jag vågade göra sådant som andra inte trodde att jag skulle klara av, men det hade sitt pris.

 

Att låtsas bort orättvisorna och fördomarna i samhället och hur de påverkade mig och mina livsval, gjorde att jag i stället lade mina tillkortakommanden helt och hållet på mig själv. Det var för att jag var lat eller bekväm som mina resultat inte blev så bra som de borde kunna bli i skolan till exempel. Det faktum att jag inte fick min kurslitteratur i tid eller lärarnas material på ett för mig läsbart medium valde jag att inte se. Att människors fördomar och föreställningar kring vad en blind person ska göra, bör göra eller kan göra på något sätt påverkade mig vägrade jag att gå med på. I stället vände jag frustrationen inåt. Det var inte förrän jag började utbilda mig till psykodramaterapeut och själv gick i terapi, som jag vågade se och beskriva en annan verklighet.  Jag fick hjälp med att lägga skulden och ansvaret där det hörde hemma. Ett exempel är när jag i ett psykodrama fick kasta ut min inre pedagog och hålla ett tal till nationen.

 

 

 

När jag kastade ut min inre pedagog

I psykodrama talar man om våra olika roller, vår rollrepertoar. En roll kan vara över- eller underutvecklad. Någon kan ha varit viktig för oss i ett tidigare skede i livet, men den kanske inte behövs längre. Någon roll kan ha stelnat. Man tänker sig att ju fler roller vi har tillgång till och ju flexiblare de är, desto lättare har vi att agera adekvat på nya situationer och ibland på ett nytt sätt på gamla. Jag upptäckte att en överutvecklad roll som jag har är Den inre pedagogen.

 

Det är hon som alltid ska försöka förklara och tillrättalägga. Hon tror att om människor bara har rätt kunskap kommer de att behandla andra med respekt. Hon vet också att man aldrig någonsin får bli arg eller vara otrevlig mot människor som beter sig respektlöst, nej man ska vara pedagogisk och förstående. När jag väl hade bekantat mig med henne upptäckte jag två saker. Den ena att hon var påfallande lik min mamma och den andra att jag inte längre behöver henne, att hon förstör mer än hon hjälper mig. Jag fick kasta ut henne och dessutom ostört skälla ut alla som någon gång hade behandlat mig illa, lärare, tänkbara arbetsgivare, välmenande tanter med flera. Jag fick tala till punkt och utan att bli störd av den inre pedagogen som spelades av en person i psykodramagruppen. Men hon lät sig inte kastas ut hur som helst. Hon gjorde motstånd och påpekade bland annat att om hon inte längre fick jobba hos mig skulle jag bli en otrevlig och krävande person som ingen ville hjälpa. Till slut blev jag ändå av med henne, men då kom sorgen. Det är ett vanligt fenomen i terapi, att när man får uttrycka ilska och den inte längre står i vägen för andra känslor, kommer det sorg.

Det här dramat var i första hand befriande, även om det också fanns en del sorg i det. Att i en skyddad miljö, med människor som ville mig väl runt omkring, få göra detta otänkbara och förbjudna, utrycka min ilska och frustration utan att behöva vara nyanserad och diplomatisk, var fantastiskt skönt.

 

När jag på så sätt blev avlastad var det lättare för mig att se vad som stod i min makt att förändra och vad som var rimligt att förvänta mig av mig själv. Jag kunde även se och förstå varifrån mitt självförakt kom. Det i sin tur ledde fram till att jag ville skriva om min uppväxt. Beskriva den så som den var, utan att försköna eller svartmåla. 

 

 

 

Drivkrafter

Det är framför allt två saker som jag vill belysa med min text. Det ena handlar om vad som händer när man blir utsatt för diskriminering och särbehandling redan som liten, att risken är stor att man som jag tar upp den negativa bilden av sej själv och gör den till sin egen. Man tar över förtrycket och vänder det inåt. Det andra handlar om vad som händer när vi skiljer barn från deras föräldrar och hur ett barn påverkas av att bli bortplockat från sin invanda miljö och placerat på en specialskola och vilka överlevnadsstrategier man utvecklar. Jag tror att självföraktet och den negativa självbilden förstärks när samhället så tydligt visar att man inte hör till. Vi kommer aldrig att kunna få ett samhälle för alla om vi inte får öva på att vara tillsammans. Men specialskolorna för barn med funktionsnedsättningar är ju borta säger ni. Jo, säger jag, men de är på väg tillbaka, både skolorna och särskilda boenden, fast boendena heter LSS-boenden nu och inte barnhem. Allt detta ville jag skriva om, genom att beskriva min egen uppväxt.

 

Att se med egna ögon

Ett av de första problem som jag stötte på var språket. Jag hade ägnat så stor möda åt att anpassa mig till majoritetssamhället, till kravet att inte avvika, att jag inte längre hade något eget språk att uttrycka min verklighet på. Dessutom hade jag egentligen inga riktiga förebilder heller. Allt jag hade läst var skrivet av seende människor. Jag kom gång på gång på mig själv med att härma deras sätt att beskriva i stället för att fokusera på och lita på mitt eget ”seende”. När jag väl började försöka skriva om och beskriva hur jag faktiskt uppfattar min omgivning var det svårt att hitta ett vettigt tilltal. Jag riskerade hela tiden att bli för pedagogisk. Ja ibland tyckte jag att jag började låta misstänkt likt en skrift från specialpedagogiska skolmyndigheten. Det var då jag upptäckte hur jag kunde använda den psykodramatiska metoden, framför allt rollbytet för att bli mera trovärdig. Det ska jag återkomma till. 

 

Ett annat problem jag fick tampas med var mitt minne, eller snarare bristen på minnen. Min tanke var att mina minnen skulle bli tydligare i takt med att jag skrev och det stämde delvis. Allan G Hunter, säger i sin bok Skriv dina memoarer att det är ett stort själsarbete att skriva sina memoarer. Det stämmer verkligen in på mig både när det gäller det jag skriver och det jag läser som hjälp och inspiration. Jag upptäckte bland annat att jag ofta har vattentäta skott mellan mina minnen. Jag kommer ihåg saker, men ser inte hur de hänger ihop. Jag tror att det har varit nödvändigt för mig att göra så. För att stå ut med att vara på Tomtebodaskolan var jag tvungen att låtsas som om hemma inte fanns och på sommarloven var jag helt övertygad om att skolan var borta. Det är egentligen samma strategi som att inte se eller kännas vid den diskriminering och de övergrepp jag har blivit utsatt för. Det blir ett sätt att klara av livet, men det håller inte i längden. Att mina minnen ligger så här åtskilda är ingen nackdel för mitt skrivande. Det har snarare betydelse för mitt eget helande och mitt ”själsarbete”.  

 

Att berätta och att skriva

I min familj har vi alltid berättat historier. En del av berättelserna har blivit gemensamma, så att vem som helst kan berätta dem och de andra kan fylla i. Särskilt när vi träffar nya människor fungerar våra historier på det sättet. De har nästan alltid en humoristisk slutkläm, men de kan också vara drastiska eller självironiska. Som till exempel den om när pappa var på systemet med Markus. 

 

Markus är mitt yngsta syskon och ett av två sladdbarn. Den här dagen var han fyra år och pappa skulle ta en sväng förbi systemet innan de åkte hem. Där var det långa köer och Markus började få tråkigt. Han satte sig ner på golvet och drog av sig sin ena stövel. Strumpan följde med stöveln av foten och plötsligt satt han där med sin bara fot och såg olycklig ut.

– Pappa, jag fryser, sa han.

Då tittade en äldre kvinna på Markus, sen fräste hon:

– Jaha, sprit, det har de råd med, men strumpor till sina barn…

Pappa skämdes förskräckligt och löste det som vi gör i min familj, med att berätta om det för alla. I just det här fallet finns det en fortsättning som i sig blev en gemensam anekdot. Pappa berättade alltså den här historien för alla sina kunder på bensinmacken och en dag kom det en delegation från ”vännerna i Sjuntorp” och lämnade ett paket. Det visade sig innehålla ett par strumpor och ett litet brev från hans kunder, som hade samlat pengar för att köpa strumpor till det stackars barnet.

 

Jag upptäcker att jag inte riktigt tycker att dessa anekdoter som jag har tillsammans med min familj räknas. De är inte fina nog att skrivas ner. Nej, de är mer som andra gamla grejer som alltid har funnits i barndomshemmet, lite skamfilade och säkert inget som passar i ”riktiga” sammanhang. Så i början av mitt skrivande undvek jag dem för att i stället skriva ”riktiga” och ”sanna” berättelser, för i ärlighetens namn har vi aldrig varit så noga med sanningen när vi har berättat våra gemensamma historier. Men när jag väl började skriva ner dem kände jag en stor glädje. Det var bara för oss i familjen och möjligen för dem i släkten som har hört dem till leda, som de var gamla och utnötta. För alla andra var de nya. Dessutom var de testade på verkliga åhörare. Någonstans har jag läst att bara för att man är bra på att berätta betyder det inte att man kan skriva bra. Det kan nästan vara en nackdel att vara en bra muntlig berättare. Jag vet inte om det stämmer. Som vuxen har jag fortsatt att berätta på samma sätt. Jag minns till exempel en gång när jag kom hem och mitt kök var fullt av fnittriga balettdansöser.

 

Det var min inneboende som hade tagit hem några av sina klasskompisar från Dans och Cirkushögskolan. Jag var trött och irriterad och ville verkligen inte ha dem där. Dessutom hade hon lovat att alltid berätta i förväg om hon tänkte ta hem folk och det hade hon inte gjort den här gången. När jag hade suttit och tjurat ett tag bestämde jag mig för att göra ett ivägskrämningsförsök i stället för att agera sur hyrestant, så jag gick ut i köket:

– Vill ni höra några anekdoter från 80-talet sa jag och hoppades på att de skulle reagera som de flesta unga människor gör när en äldre person vill berätta om sin ungdom, tacka vänligt men avstå. I stället hörde jag till min förskräckelse ett samfällt ”Ja gärna!” från tjejerna. Så istället för att skrämma iväg dem fick jag sitta där hela kvällen och berätta historier från den tiden när jag var lika gammal som de var nu.

 

Psykodrama

J L Moreno utvecklade psykodrama i början av 1900-talet. Tanken är att genom att gestalta inre och yttre konflikter på en scen kunna arbeta med dem på ett nytt sätt, se dem i nya perspektiv och på det sättet utveckla sin spontanitet och kreativitet. Ett av de viktigaste verktygen i ett psykodrama är rollbytet. Man spelar inte sin förälder eller den där chefen man är så rädd för, man är hen en liten stund och ser saker ur hens perspektiv. Man kan byta roll med såväl ”riktiga” personer som sagofigurer, roller från filmer, Gudar och Gudinnor. Ibland byter man roll med en byggnad eller en känsla. En person i gruppen är huvudperson och de andra hjälper till med alla roller som behövs.   En psykodramatiker tränar alltså mycket på att gå i roll. Det har jag haft stor nytta av i mitt skrivande.

 

Att byta roll med sig själv.

Ibland, när skrivandet har låst sig har jag haft nytta av att byta roll med mig själv. Det kan till exempel se ur såhär:

Vuxna Sofia: – Jag tänkte att vi skulle berätta om det här med Tomteboda tillsammans du och jag.

Lilla Sofia: – Jag vill inte det.

– Men varför vill du inte det?

– Mamma och pappa blir så ledsna om dom får veta.

– Jag vet, det var därför du aldrig sa något till dem, men du, jag hade tänkt att vi ska berätta för Helena, det är väl inte så farligt?

– Nä, kanske inte… Men jag tror du luras, du kommer att berätta för andra också.

(Helena är en synskadad ung vän, som alltid har frågat mig mycket om Tomtebodaskolan och hur det var där. Ibland är hon min tänkta läsare.)

 

Det jag behövde göra var alltså att träffa lilla Sofia. Eftersom jag just då inte hade någon psykodramagrupp till hands, fick jag tänka mig mötet i stället. Som ni ser var hon lite skeptisk, men trots det hände något med mitt skrivande när jag bytte roll med henne och lät henne berätta.

 

– Jag är hemma. Det är lov. Den här sommaren lär jag mig att cykla. Jag ramlar mycket i början, får skrubbsår på knän och armbågar, precis som mina bröder fick när de lärde sig. Pappa filmar och till slut kan jag. 

– Filmade du nu! Ropar jag till honom när jag vänder för minst tjugonde gången.

– Jag filmar hela tiden, svarar han.

– Jag kan hålla på hur länge som helst, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det roligaste är att vända. Jag hör om jag kommer utanför vägen för då blir det tyst under hjulen. Så länge jag hör gruset knastra vet jag att jag är rätt. Min cykel är så fin. Den har en liten verktygsväska under sadeln. Ingen annan har en sådan cykel. Jag är så stolt och glad. Jag kan!

 

Förutom rollbytet har jag haft användning av ett av de andra psykodramatiska greppen nämligen förhållandet till dåtiden. Som psykodramaledare får man ofta påminna sin protagonist (huvudperson) om att hen ska berätta som om det man jobbar med händer här och nu, även om det var länge sedan. Det handlar om att komma dit i stället för att stå utanför, på säkerhetsavstånd och beskriva händelsen. Och det är när vi lyckas med det, som något på riktigt kan hända i terapin och, visade det sig, även i skrivandet. När lilla Sofia fick berätta själv, blev texten mer trovärdig. Dessutom kom glädjen in i mitt skrivande.

 

Är hämnden ljuv?

Skriver jag för att hämnas? Det funderar jag ofta på. Och om jag gör det, är det i så fall ett problem? Att vilja hämnas är begripligt, men att faktiskt göra det har jag aldrig gillat, i alla fall inte när andra gör det. Tänk bara på de isländska sagorna till exempel. Där hämnades man, sen hämnades man på den som hämnades och så höll det på. Den enda av de berättelserna som jag gillar, ja rent av älskar, är den om Gunnar på Hlidarende ur Njals saga[MOU1] [st2] [st3]  Där sitter Gunnar och hans hustru, Hallgerd, högst uppe i ett torn, omringade av fiender. Han inser att hans enda chans är att försöka döda dem med sin pilbåge, men han har ingen sträng till den. Då ber han om några hårstrån från Hallgerd.

– Nu lyster det mig att minnas örfilen du gav mig en gång, svarar hon.

Snacka om hämnd eller hur. Hon tycker till och med att den är värd att offra livet för.

 

Annars har nog Selma Lagerlöfs syn på hämnd i novellen ”Frid på jorden” varit mer i min smak. En dotter kommer hem och berättar om fruktansvärda övergrepp som har pågått i många år. Hon har släppt stenar efter sig hela vägen hem så att det ska gå att hitta till platsen där hon har varit fången. Männen i familjen kommer överens om att hämnas henne, men på morgonen, juldagsmorgonen, när det ljusnar har snön fallit och det går inte att hitta tillbaka. Gud har visat att hämnden inte är rätt väg och männen fogar sig. Men visst är det så att jag skriver för att hämnas, åtminstone ibland. För mig har skrivandet alltid varit en säkerhetsventil. När jag var ung var det i dagboksanteckningar och i dikter som jag kunde säga precis som det var utan att riskera något. Där kunde jag ge uttryck för förbjudna känslor och jag behövde inte ta hänsyn till om människor skulle kunna bli sårade eller rädda. När jag gav ut min första bok Granne eller ufo tog jag steget att hämnas offentligt. Det tyckte jag om.

 

Hundarna

Det kryllar av hundar i mina texter. Hundar som familjen har haft, syfrökens ledarhund på Tomtebodaskolan, hundarna som tröstade mig i Bolivia och många, många fler. Min egen hund har också haft en stor betydelse för mitt skrivande. Under den första terminen på ”kreativt skrivande” fick vi i uppgift att beskriva vårt skrivande som en plats. Under den här tiden var det väldigt kaotiskt i mitt liv och det fanns verkligen inte något stort utrymme för mitt skrivande. Det försökte jag skriva om och här kan man se att hunden spelar en viktig roll. Texten heter ”Om jag hade en plats”.

”Om jag hade en plats skulle jag åstadkomma underverk. Mina tankar skulle flätas i varandra i långa, obrutna kedjor. Den lilla bäcken utanför fönstret skulle porla uppmuntrande och jag skulle tro den. Där skulle jag sitta, fullt till freds med mina tankar, drömmar och förhoppningar, med den svarta hunden tungt sovande på mina fötter.”

Lite senare i texten berättar jag om hur jag har det egentligen och där dyker hon upp igen:

”Men där jag är finns ingen plats för långa, obrutna tankar, här fladdrar lågorna oroväckande och när som helst kan de slockna. [—] Här finns ingen kaneldoft och ingen liten uppmuntrande bäck, men den svarta hunden är här.”

Med en sovande hund på fötterna blir jag både lugn och fast förankrad. Hon hjälper mig också att sitta kvar och inte smita iväg och göra något annat när det börjar bli jobbigt att skriva. För det är ju så synd att väcka henne. Och alla hundägare vet att man kan få många bra idéer under skogspromenaderna.

 

När det gäller hundarna i mina berättelser tänker jag att de har flera funktioner. En är att hjälpa mig att minnas. Ett av mina allra första minnen handlar om en hund, Nalle. Jag har skrivit en novell där hennes liv liksom ramar in berättelsen om mitt eget.

När man berättar om en hund berättar man egentligen nästan mer om människorna runt den än om själva hunden. Det går att beskriva något utan att vara allt för konkret genom att skriva om den i stället för det man vill berätta. Som i det här exemplet där jag vill berätta om den ensamma flickan och hennes strategier för att klara vardagen på internatskolan långt från föräldrarna.

”Syfröken har en hund, en ledarhund. Den ligger under skrivbordet i sysalen. Ibland smyger jag in lite tidigare än de andra för att klappa den. Egentligen får vi inte vara inne på rasten, Så jag smyger tyst in genom dörren och lyssnar och sen frågar jag:

– Är det någon här?

Om fröken är där får jag inte klappa hunden, men om hon inte är där och jag bara hör hur hunden dunsar med svansen, kryper jag in under skrivbordet och rullar ihop mig bredvid den”

 

Musiken

Musik kan hjälpa oss att minnas, det tror jag alla vet. Tänk bara på när vi säger:

– Du, lyssna, nu spelar de vår låt.

Och ”vår låt” är inte bara något som vi båda känner igen, den får oss också att minnas första gången vi hörde den. Den blir som en port in till det gemensamma minnet. Och vi minns inte bara tillfället och vad som hände, nej sången gör att vi minns stämningen, doften, hur det såg ut, ja vi kommer nästan tillbaks dit igen.

I min egenskap av musikterapeut arbetar jag aktivt med dessa egenskaper hos musiken:

förmågan att ”öppna minnesdörrar”, att skapa stämningar och att ge information.

Musiken är en stor del av vår identitet och vad vi lyssnar på säger mycket om vilka vi är och när det gäller dess stämningsskapande och associativa egenskaper är det inte bara vi musikterapeuter som använder oss av den, det gör butiksägare och reklamskapare också till exempel.

 

I mitt skrivande fyller musiken samma funktion som i mitt musikterapiarbete. Den hjälper mig att minnas, den skapar stämningar och den ger läsaren information. Jag kan till exempel använda en låt i stället för att beskriva hur folk var klädda på 70-talet, eller hur tapeterna såg ut. Av förklarliga skäl vet jag mer om musik än tapeter. I bland har jag tänkt att det kanske kan vara problematiskt att använda musikens associativa egenskaper på detta sätt, eftersom vi associerar så olika, men det gäller antagligen för tapeter eller annat typiskt för en viss tid också. Jag minns till exempel när jag och min dåvarande sambos barn, födda på 90-talet, lyssnade på Jonas Gardell när han gjorde sig lustig över 70-talsfenomen som mandelfisk och fluortanter. Jag skrattade gott och igenkännande, men barnen hade aldrig ätit mandelfisk och fluortanten trodde de helt enkelt   inte på.   

 

Avslutning

”Får jag ej vandra som alla andra vandrat har,

så skall jag finna de stigar som ingen annan funnit har”

(trad.)

I en värld där seendet dominerar, där det vi ser är det som är sant, där till och med vårt sätt att uttrycka oss visar att synintrycket är det mest sanna, har jag försökt hitta ett språk som fungerar för mig som inte ser.

Tänk bara på hur olika orden ögonvittne och hörsägen låter.

Det som ett ögonvittne berättar är något som är obestridligt sant. Om en person har sett något med egna ögon finns det ingen anledning för oss att ifrågasätta hens berättelse. Men vi skulle aldrig säga att vi har hört något med egna öron. Nej, det vi har hört är antagligen inte ens sant. En hörsägen är något man inte tror på eller tar på allvar. Ofta används viskleken som bevis på hur något man hör inte är trovärdigt eftersom det så lätt kan förändras, men vi pratar sällan om synvillor, hägringar eller manipulerade bilder. I många språk är att se synonymt med att veta eller förstå och att ”vara blind” för något betyder inte att man uppfattar det på ett annat sätt. Det betyder att man inte uppfattar det alls. Hur vi använder orden bildligt, som till exempel i ordet hemmablind visar inte bara hur vi värderar olika sinnen och sinnesintryck och i förlängningen dem som saknar något av dem, utan det cementerar även dessa värderingar.

Det är de som lyser igenom när jag får kommentarer som ”men du slipper ändå se allt elände i världen”. Som om det skulle betyda att jag är helt ovetande om det och på så sätt en oskuldsfull och förskonad människa. Eller som när jag fick frågan hur det kunde vara meningsfullt för mig att resa när jag inte ser något. Den gången lyckades jag åtminstone komma på vad jag skulle svara. Jag frågade personen om de enda minnen han hade kvar från en resa var synminnen. Jag berättade att för egen del brukar jag minnas hur saker doftar, hur maten smakar hur fåglarna låter och människornas språk och tonfall, för att inte tala om musiken och stämningen.

 

I min strävan att hitta mitt språk har jag använt just dessa ingredienser. Min kunskap om psykodrama har givit mig verktyg som har gjort det lättare för mig att bli berättaren i stället för den som står bredvid och beskriver. Sist men inte minst har jag haft stor glädje av   min familjs berättartradition.

 

Jag har så ofta fått frågan, ”hur kan du veta det”, ett medvetet eller omedvetet ifrågasättande av mina upplevelser. Och jag har   försökt svara på den, som om jag skulle behöva rättfärdiga eller försvara mig. I mitt skrivande svarar jag inte på den frågan. Jag vill aldrig mer göra det.

.

 

 

 

 

---

 [MOU1]kursiv

 [st2]

[st3]

Idag är det den vita käppens dag. Jag minns en gång för längesen när jag hade fått en ny käpp. Den var i glasfiber och vägde nästan ingenting. Det var vår och allt grus var bortsopat från trottoarerna. Jag kände mej lätt och vårglad. På hemvägen gick jag in i min närmaste mataffär, en liten konsumbutik där jag kände dom som jobbade.

• titta, sa jag till hon i kassan, Jag har fått en ny käpp, det är nästan som att ha fått nya skor.
• Jag fattar inte hur man kan vara glad för en vit käpp, sa hon.
  När jag var tonåring skulle jag inte heller ha fattat det, då hatade jag den. Den gjorde att alla tittade på mej.
  Min käpplärare tröstade mej något brutalt genom att säga att dom tittade ännu mer på mej om jag famlade omkring utan den.
  Ett fantastiskt hjälpmedel är den hur som helst. Med en dubbelfunktion. Jag kan använda den för att orientera mej och ta mej fram säkert och samtidigt signalerar den till andra att jag är blind.
  men man får inte fäktas med dom, sa käpptanten när vi var små. Men en gång har jag på allvar slagits med min… Men det är en annan historia.

Ibland är skillnaden inte så stor mellan folk som man kanske tror:
En gång när jag jobbade på hospice och höll i en grupp med patienter och anhöriga där vi träffades och sjöng kom ett litet yrväder in i rummet.
Han var fem år och det var hans farmor som var patient. Han var glad och uppsluppen och hade massor av energi. Hans föräldrar var också med och det märktes att dom tyckte det var rätt frustrerande med all denna ostyriga livsglädje där på hospicet.
Jag gjorde honom snabbt till min assistent. Kunde han kanske hämta vatten till min hund? Ville han hjälpa mej att dela ut instrument? Och samla ihop dom också?
Han tog jobbet på stort allvar och det blev lugnare i gruppen. Jag riktigt hörde hur hans föräldrar drog en lättnadens suck.
Och idag på demensboendet:
Hon är orolig och rätt stökig. Hallå, ropar hon i ett kör. Kan hon ens vara med, undrar personalen, hon stör ju dom andra.
Jag gör henne till min medmusiker.

• kan du hjälpa mej att hålla takten med den här? Nu blir det en schottis, är du med, jag räknar in.
  Hon lugnar sej och fokuserar på uppgiften,
• tack och hej, säger hon när jag går.

Inledning

När jag var ung kunde man göra ett diakonalt år i kyrkans regi. Det kallades dåre, det tyckte jag var kul. Eftersom det var så himla svårt att få jobb även på den tiden för funkisar, tänkte jag att det kunde vara ett sätt för mej att komma ut på en arbetsplats och känna mej för. Jag kollade runt på vad som fanns och bestämde mej för att äldreomsorgen kunde passa mej. Man skulle få vara en extra människa på ett äldreboende, någon som skulle ha tid att prata (och sjunga) tänkte jag, när den ”vanliga” personalen inte hade tid med det.

Men det gick inte, fick jag veta, om man inte kan ha ögonkontakt med de äldre, så får man ingen kontakt alls med dem. 

dessa tvärsäkra påståenden som kantade min väg in i vuxenlivet, i stället för att säga som det var:

– jag kan inte föreställa mej hur det skulle gå till,

så sa man bara,

– det går inte.

Och jag vet att det fortfarande händer unga personer på väg in i vuxenlivet. Det händer även mig, bara det att jag inte behöver tro dem längre.

Men det förstör så mycket, det där tvärsäkra. Tänk vilken skillnad det skulle göra om man i stället vågade visa sin osäkerhet, och förvandla den till nyfikenhet:

– jag kan inte föreställa mej hur det skulle gå till, men jag skulle gärna vilja ta reda på det.

 

Demensboendet:

 

– Jag känner igen dig, säger Anna, har du varit här förut. Hon kommer sist den här dagen, de andra damerna, Maria och Rut sitter redan och väntar. Vi är på äldreboendets demensavdelning och jag har precis packat upp min ukulele.

– Ja, svarar jag, jag brukar vara här på torsdagarna.

– Är det torsdag idag då, frågar hon.

– Ja, det är torsdag och klockan är 11.

– Nej, rättar hon mig, den är två minuter över.

– Då är det hög tid att vi sätter i gång, säger jag.

Jag börjar med något som jag vet att alla kan. Vi trallar melodin till ”si god afton och god kväll”. Melodin är fin och alla känner igen den, men jag hoppar över texten, eftersom det är förmiddag. Mitt under sången säger Anna:

– Säg till om jag inte får tralla med. Jag kanske stör.

– Du får gärna tralla med, svarar jag, det är mycket roligare om alla sjunger.

 

Sen pratar vi om vädret. Det blåser väldigt kallt, säger jag. Man blir lurad av solen. Man tror att det är varmare än det är. Jag associerar till ”vinden drar” och börjar sjunga den. Alla sjunger med.

– Kan vi nån mer sång om vinden, funderar jag högt, jo, den här:

”håhåjaja, håhåjaja, hör vad det blåser i träa i dag”.

Medan vi sjunger refrängen letar jag febrilt i minnet efter versen, men kan inte komma på den. Maria kommer på första raden, men sen tar det stopp.

– Jag får gå hem och öva på den till nästa gång, säger jag, men så bestämmer jag mig för att pröva en gång till:

Och den här gången kommer Anna på resten av versen och vi andra sjunger med. Nu är det hon som leder sången. Efteråt utbrister hon.

– Det är ju det som gör mig så förbannad! Hennes röst är plötsligt kraftfull och fyller hela rummet.

– Vilket då? Frågar jag!

– Att jag är så bra på att lära mig texter när jag ändå inte kan sjunga.

– Men du sjunger väl bra, säger jag.

– Nej, säger Anna, jag hade B i sång.

– Men det är ju inte det sämsta, försöker jag.

– Nej, säger Maria, det är C som är sämst.

– Jag var befriad från sången, fortsätter Anna, de sa att jag förstörde för de andra.

– Men idag sjöng du bra i alla fall, säger jag, och det var ju du som kom på texten.

 

Min ledarhund ändrar ställning och lägger sig på sidan med huvudet på min fot och vi pratar hundar en stund.

Sen fortsätter vi att sjunga, en salig blandning av barnvisor, gamla folkvisor, Lasse Berghagen och en och annan danslek. Plötsligt klämmer Rut i med en snapsvisa och vi sjunger ett par till. Det visar sig att vi inte kan så många. Nu när stämningen är hög passar jag på att dela ut rytminstrument och vi sjunger:

”en riktigt bussig svärmor vill jag ha, svärmor vill jag ha för det är bra att ha”. 

– Det hade inte jag, säger Maria. Min var så elak så. Men hon blev helt annorlunda när barnen kom.

– Jaså, säger jag.

– Ja, barnen var så fina, och snälla och väluppfostrade… Jag vet inte varför hon var så elak. jag hade ju inte gjort henne något, men sen blev hon snäll. Och jag försökte vara snäll mot henne hela tiden, ja, för min mans skull.

– Min man, säger Anna, hans mamma dog när han var liten, så jag hade ingen svärmor, men han hade en storasyster som nog var som en mamma för honom och henne gillade jag.

– Är det inte mat snart, undrar Rut.

– Jo, jag tror det, säger jag, jag hör hur det skramlar i köket. Vi hinner sjunga ett par sånger till innan jag ska gå hem.

– Men du kommer väl tillbaka, säger Anna.

– Jadå, säger jag, jag kommer nästa torsdag KL 11.

– Kommer du varje torsdag?

– Ja.

– Det är bra, svarar hon, det är lätt att komma ihåg.

Jag har nog alltid vetat att jag ville hålla på med musik. När jag var tre år fick jag ett piano. Mamma har berättat att jag spelade blinka lilla stjärna på det efter att hon hade satt fast en tejp bit på tonen c och en på g. När jag började i skolan kunde jag redan spela blockflöjt. Jag har alltid haft lätt för att lära mig texter och melodier, men nog alltid saknat lusten och viljan som behövs för att bli riktigt bra på något instrument. För mig har musik och kommunikation alltid hört ihop. När jag var liten sjöng jag och min mamma ofta tillsammans och i hela familjen kommunicerade vi ofta genom att vissla melodier till varandra. Mina storebröder kunde till exempel reta gallfeber på mig genom att vissla en speciell melodi som bara de och jag förstod meningen med. Pappa hade en vissling som betydde ”släpp genast allt ni har för händer och kom hit”. Mamma tyckte att det var så trist när hon hämtade mig på förskolan och hon såg hur de andra barnen sken upp när de fick se sina föräldrar på långt håll. Jag såg henne inte och hon kunde inte få det där välkomnande leendet från mig. Då kom hon på att hon kunde vissla en speciell sofiamelodi och när jag hörde den sken jag upp så där som de andra barnen gjorde. Så att musiken har kommunikativa egenskaper, det visste jag tidigt. Men innan jag kom på vad jag ville göra med musiken blev jag klar över vad jag inte ville göra med den. Det var faktiskt nästan som en uppenbarelse. Då gick jag på musiklinjen på Ljungskile folkhögskola. Det här var i mars när alla som gick musiklinjen tränade inför inträdesproven till musikhögskolan. Folk kunde öva i mer en 12 timmar om dagen. En eftermiddag gick jag genom en av skolans korridorer och från varje rum hörde jag musik. Alla dörrar var stängda. Ingen spelade med någon annan. Det fanns inte minsta smula av gemenskap i deras musicerande, ingen glädje heller. Då blev det så tydligt för mig. Så här ska man inte göra med musik. Musiken är till för något annat. Det där andra var fortfarande lite diffust för mig, men jag visste att det var viktigt. Första gången jag hörde talas om musikterapi var när jag läste musikvetenskap på Göteborgs universitet. En av lärarna där berättade att det fanns något som hette musikterapi och hon tog även med mig till en kurs för sjukhusbibliotekarier där två musikterapeuter från Danmark föreläste. Än i dag vet jag inte hur hon lyckades smuggla med mig på den där kursen, men jag är henne evigt tacksam för det. Efter det förstod jag vad jag ville göra. Att få använda musikens kommunikativa och kreativa kraft för att hjälpa människor, att få arbeta med musik utan att själva musiken var målet utan ett medel att nå andra mål till exempel terapeutiska, det passade mig. Det var så jag ville göra med musiken och inte tävla nöta och konkurrera med den. Det tog lång tid för mig att hitta rätt utbildning, men till slut valde jag den där man hade mest praktik för jag visste att jag skulle bli ifrågasatt av seende personer sen när jag sökte jobb. Själva utbildningen gick bra även praktiken. Under en av mina praktiktillfällen träffade jag visserligen på en musikterapeut som var tveksam till att jag som synskadad skulle kunna jobba som musikterapeut, men på skolan var det aldrig någon som var tveksam till det. Jag tycker att det har varit ganska svårt att få jobb som musikterapeut. Jag har nästan alltid kommit på anställningsintervjuer till de jobb jag har sökt, Men när arbetsgivaren har förstått att jag inte kan se, har jag fått många konstiga reaktioner. På en skola frågade de till exempel om de skulle komma och hämta mig vid bussen varje morgon och så förklarade de att de inte hade tid att hjälpa mig under arbetsdagen. Vid ett annat tillfälle blev den som skulle intervjua mig så förskräckt när hon fick se min vita käpp att hon backade flera meter. Sen sa hon: – Ja, det här var ju tråkigt, vi hade mer eller mindre bestämt oss för dig… Jag fick inte ens visamina papper för henne och när jag gick sa hon: – Jag hoppas ändå att det ska gå bra för dig, jag känner verkligen för er som har ett handikapp. Men några jobb fick jag i alla fall och jag fick även möjlighet att arbeta med ett musikterapiprojekt i Bolivia under några år. Och ju fler jobb jag har haft, desto lättare har det blivit att få nya. Jag kom också på att det var bra att videofilma när jag jobbade. Då kunde jag ha med mig filmer att visa på anställningsintervjuer. Jag har blivit tryggare i min yrkesroll och mer van vid att söka jobb och även vid att hantera de jobbiga situationer som kan dyka upp när människor ifrågasätter mig och min kompetens. Jag är glad och tacksam för att jag hittade rätt till slut. Tidigare publicerad i tidningen Syskonbandet

När jag fick min första ledarhund 2001 fick jag veta att jag inte skulle ha särskilt stor nytta av henne på för mig okända platser. Om jag skulle resa någonstans dit jag aldrig hade varit och dit jag kanske inte heller skulle återvända, var det bättre både för mig och min hund att jag lämnade den hos en hundvakt. Många erfarna ledarhundsförare som jag pratade med då i början sa samma sak. Det var jobbigt för hunden att jobba på en plats där den inte hade fått träna i förväg och ärligt talat var det mest jobbigt även för ledarhundsföraren, sa de, man visste inte var man skulle rasta och om det var en konferens eller kurs man skulle på var schemat ändå säkert förfullspäckat. Man skulle inte hinna med att rasta. Nej, hunden hade det bäst hemma eller hos en hundvakt.

I början trodde jag att det stämde och lämnade min hund när jag skulle åka iväg på någon kurs eller på semester.
När jag kom hem igen och hämtade hunden, tänkte jag alltid att det var så himla skönt att inte behöva vara beroende av en ledsagare.
Ju mer van jag blev vid att gå med ledarhund desto jobbigare tyckte jag det var att vara utan. Jag kände mig klumpig och hjälplös, ja som om jag bara var halv.
Jag började fundera över om det kunde vara sant att min ledarhund inte skulle göra någon nytta för mig på en okänd plats.
Ungefär då fick vi en stor vattenskada på mitt jobb och vi blev tvungna att byta lokaler. Vi hade ingen möjlighet att träna med en instruktör innan, utan fick lösa det hela på egen hand. Arbetsplatsen blev utlokaliserad till fem olika platser och jag skulle jobba på alla. Det var då jag upptäckte vilken nytta jag hade av hunden. Det tog bara ett par dagar, så hittade vi överallt tillsammans. Hon undvek hinder, markerade kanter och stolpar, sökte in och ut precis lika bra där som någon annan stans. Dessutom, upptäckte jag, hade hon ett väldigt bra lokalsinne och lärde sig hitta på de nya platserna fortare än jag.

Sen var det bara att fortsätta. Vi åkte på kurs med jobbet, pluggade på folkhögskola, var på konferens och hemma hos vänner. Överallt hade jag nytta av min ledarhund.
På kurs eller konferens kunde jag lämna sällskapet och gå till mitt rum, utan att behöva be någon om hjälp. Ja, jag kunde till och med smita iväg från sånt jag tyckte var tråkigt utan att väcka särskilt mycket uppmärksamhet. I kurslokalen hittade hon min plats när jag kom tillbaka efter en paus och det gick alltid fort och lätt att komma ut när kursen var slut.

I ärlighetens namn måste jag ändå säga att mina ledarhundar har varit olika bra på att jobba på okända platser, även om jag har tränat på det lika mycket med alla tre. Juni, som var min andra, var inte så bra på att hitta vår plats eller vårt hotellrum, men hon undvek hinder och markerade trappor lika bra som de andra. På en internationell konferens var hennes bästa gren att alltid ta mig till kaffet och mackorna när vi hade paus, men det var å andra sidan dit jag oftast ville.

Men även om mina ledarhundar har varit olika bra på att jobba på nya och okända platser, har jag alltid haft nytta av dem på olika sätt. De har fått mig att känna mig fri och oberoende och jag tror att andra människor har uppfattat mig som en mer självständig person när jag inte har behövt bli ledsagad av någon. Dessutom tror jag att sådana här ”äventyr” är bra för samarbetet mellan mig och min ledarhund. Jag kan inte ”lägga mig i” hennes arbete på samma sätt som när vi är på kända platser. Vi måste lösa de problem som uppstår tillsammans och det stärker oss båda. Det finns en del saker som kan vara krångliga förstås. Att hitta rastplatser till exempel och visst är det så att jag ibland har fått avstå en lugn måltid eller kanske till och med ett toabesök för att hinna rasta min hund, men jag tycker att fördelarna överväger.
Vår senaste resa var ett bra exempel på när det fungerar som bäst.
Jag går en kurs i folkflöjt och i slutet av oktober var det dags för en kurshelg på Härnösands folkhögskola. Jag hade oroat mig en del för den här helgen eftersom jag hade hört att flera ledarhundsförare hade haft problem med tillgängligheten på skolan, men när jag bokade rummet och berättade att jag använder ledarhund fick jag inga sådana signaler, så jag bestämde mig för att tänka att det skulle gå bra och det gjorde det också.
På resan upp till Härnösand var det bra att ha ledarhunden när jag fick ledsagning vid tågbyten. Just den här hunden är inte så bra på att följa efter en ledsagare, men om vi får gå bredvid och ledsagaren berättar när vi ska svänga, så går det bra. Under Corona tiden har jag ofta tänkt på vad skönt det är att inte behöva hålla i en ledsagare.
På skolan lärde vi oss snabbt att hitta mellan husen, till vårt rum, till matsalen och vårt klassrum. Men första kvällen hände det som jag av någon anledning just den här gången inte hade oroat mig för.

• Hjälp, sa en person när vi kom in i klassrummet den första kvällen, jag är jätteallergisk.
• Ok, sa jag, då får vi hålla oss ifrån varandra.
  Och det var det hela. Anledningen till att det fungerade så bra tror jag var att den allergiska personen och jag fick hantera situationen själva. Ingen annan i gruppen försökte ”hjälpa till” och vår lärare sa bara att det där löser ni säkert bra själva.
  På sådana här kurser vill folk sitta uppe och jamma halva nätterna. Jag, som har blivit ganska kvällstrött av mig numera tyckte att det var skönt att kunna gå hem när jag ville utan att störa dem som satt kvar och spelade. Visserligen behövde jag lite hjälp första kvällen när jag och hunden irrade runt bland trappor och gångar när vi försökte hitta ut ur huvudbyggnaden, men resten av helgen klarade vi oss själva. Jag kände mig fri att komma och gå som jag ville och det var verkligen roligt att få grotta ner sig i musik på folkflöjt med likasinnade en hel helg. Jag tror att folk ibland undviker mig i sådana här sammanhang därför att de inte vill behöva hjälpa till så fort de är i min närhet. Med ledarhunden vid min sida känns samvaron med de andra mer otvungen.

Efter en lång resa med tåg och buss kom vi hem till Örebro mitt i natten. Vi var glada och trötta båda två och jag var otroligt stolt över min hund. Lite stolt över mig själv var jag också och väldigt nöjd med att jag vågade göra den här resan tillsammans med henne.
tidigare publicerad i Ledarhunden nr 3/2021