”jaså, är det en ledarhund, ja då är det ju en helt annan sak, välkomna, vad fin hon är”.

Ja, så lät det i går på Cypern restuarang på Vallhallavägen. Vi fick ett mycket trevligt bemötande och jättegod mat, synd bara att man blev så mätt att man inte orkade nån efterrätt, för det fanns flera som jag hade velat ha. Jag får väl gå dit igen…

Vovven trivdes också tror jag, för hon låg under bordet och drömde om nåt kul, viftade på svansen i sömnen, meden jag satt där och hade det bra, tillsammans med dessa älskade barn som jag fick på köpet…

Han kan almanackan tror jag, för nu, när sommarlovsteatern och sommar är slut och ekonomiekot har börjat, då har han äntligen tystnat.

Jag, för min del, har drabbats av nån slags sömnrubbningar och när jag inte sover får jag minnesstörningar.

Det allt är lite bättre dricker jag rött te med äppel, kanel och chilismak och lyssnar på Jan Johansson. Jag hoppas på framtiden och citerar en av mina klienter: ”snart kommer bra”

Det är ju jättekul att man får tre träffar närman söker på musikterapeut i platsbanken. Att den ena är i göteborg, den andra är fel sorts musikterapeut och att den tredje egentligen visar sej vara en neuropsykolog i östersund är väl inget att hänga upp sej på…

Jag sitter vid mitt skrivbord och har tråkigt, kollar på skype om nån är inne och där är hon, min reskamrat som är ute på egen hand den här gången, i Kanada:
”hej, vad roligt, har du det bra”
Och jag hör henne mitt i kongressvimlet, jag kan föreställa mej precis hur det är, stor hall, massor av folk och utställningsbord, böcker och musikinstrument…
”tänk, dom hade skype här!”
eller, jag ligger i soffan och läser, då hör jag att nån kommer online på windows messenger, och där är han, min vän och kollega i Sucre. ”vad gör ni, jag längtar efter dej”, ”du måste komma tillbaks hit”, säjer han, ”det är kallt här, men folkomröstningen gick bra, krama vovven från mej”
Eller, det är natt och jag kan inte sova, men nån stans i världen är det morgon och trafikstockning, det är bara att hitta rätt land och rätt radiostation, så fylls hela rummet hos mej, som är så tyst mitt i natten, med en massa energiska röster.

Eller: Jag ska åka hem till en vän och vill inte åka färdtjänst, först går jag in på hitta.se och kollar upp hennes adress, sen går jag till sl:s hemsida och tar reda på hur man tar sej dit.

Bland annat för allt detta älskar jag datorer, eller är det kanske människor jag älskar

Tidigt i morse skutte jag ur sängen, nåja, och gjorde frukost åt J, som till skillnad från mej arbetar…Sen gick jag och la mej igen, läste en stund.

Efter morgonturen med Vovven skrev jag en dikt, gjorde ett yogapass, duschade och spelade en stund på min nyinköpte guitarlele. Ett litet praktiskt instrument, som passar mej bättre än gitarr, som egentligen inte går att bära omkring på. det är bara det att en Guitarlele är lite annorlunda stämd och så blir man liksom lurad av att halsen är lika tjock, men mycket kortare än på en gitarr, handen tror att den vet precis hur man ska göra och så stämmer inte det…

Ja, så blev det långprommenad och lunch och middagsvila. Jag fick spela en stund till innan det var dags att gå ut igen och sen var det brödbak…

Jag fick en inbjudan från en vän som ska flytta utomlands, dom ska ha avskedsfest på en resturang på skånegatan, det gjorde mej glad och jag bestämda mej för att gå dit.

På sista turen med vovven ösregnade det, jag älskar regn, fast det är ännu trevligare när man är inomhus.

väl hemma igen fick jag veta att resturangen WC bar och kök diskriminerar ledarhundekipage. Jag är alltså inte välkommen där och kan inte gå på nån hejdåfest…

Jag leker att jag är drottning.
Med högburet huvud glider jag fram längs Drottningholmsvägen.
Mina livvakter finns alldeles i närheten. Att ingen kan se dom är ju bara som det ska,
Men jag vet att dom skulle lyda varje minsta tecken från mej.
Jag leker att jag är drottning och det fungerar.
Jag möter inte en enda otrevlig människa, hör inte en enda dum kommentar,
Ingen försöker ens knuffas eller trängas, dom skulle bara våga,
Tvärt om,
När jag kommer fram till höghuset i Hökarängen, står där en man och håller upp porten för oss,
Välkommen, varsågod och stig in.
Jag leker att jag är drottning,
Eller, är det kanske ingen lek ändå…

Vi har varit hos vänner i Birkenland, en liten by utanför München. En alltigenom lyckad semester.

Båda är musikterapeuter och det är otroligt skönt att få vara bland människor som förstår vad man jobbar med för en gångs skull och som, liksom jag, har huset fullt av konstiga instrument.

Förutom att vi har sjungit och spelat mycket, så har vi badat i insjöar, cyklat tandem och vandrat i alperna. Vi var också en sväng till Österrike och tankade.

Dom bor i ett underbart hus med gott om plats för allt och alla, både i huset och hos dom som bor där. Vi har ätit deras hemodlade grönsaker till middag och överdådiga frukostar, kort sagt, en fantastisk semester på fem dagar. Men, just här och nu är det vår hemresa jag ska berätta om, för den var kul:

När två synskadade människor ska ut och resa såhär med flyg, så får man assistans på flygplatsen. Vi kom dit i alldeles för god tid, för vi visste inte riktigt hur det fungerade. Vi anmälde oss i incheckningen och fick veta vilken tid vi skulle bli uppplockade av nån slags flygplatsmänniska. Vi tog en sista fika med våra vänner medan vi väntade och när sen vår människa kom, så hade han med sej en elbil…

Så vi fick hoppa upp i elbilen och åka genom flygplatsen baklänges. Hade jag varit ensam, så hade jag tyckt att det var pinsamt, men nu var vi ju två, så då kunde vi liksom låtsas bort alla som antagligen tittade på oss, och bara skratta istället. Jo, för vi väcker ju uppmärksamhet även i vanliga fall…

Första stoppet var vid säkerhetskontrollen. Bilen parkerade ett halvt steg ifrån den och vi klev ur. Våra vita käppar pep, det gör dom alltid, så vi blev visiterade, men tillslut genomsläppta. Under tiden hade vår elbilschaufför varit och hämtat bilen, så det var bara att kliva in.

Nästa stop var vid taxfreebutiken, precis utanför dörren, det var bara att kliva in.
”våra blinda gäster vill handla Absolut,”, Sa vår hjälpare och det gjorde vi, sen in i bilen igen och i ilfart till vår gate, där bilen stannade 30 cm från stolarna där vi skulle vänta.

Medan vi väntade dök det upp en kvinna som gjorde något slags marknadsundersökning åt Lufthansa. Sen kom hjälpare nummer två. Han skulle ta oss till planet som stod parkerat någonstans. Alla andra fick åka buss, men vi blev iväggådda genom en massa låsta dörrar och fram till en bil, vanlig den här gången, och så iväg till flygplanet. Vi åkte och åkte, trodde aldrig att vi skulle komma fram, men tillslut gjorde vi det.

Jag tänker på att det är en stor skillnad på att bli kallad för gäst i stället för brukare.

Jag har fått ett jättebra skrivbord av min älskade. Inte nog med att det är ergonomiskt, vovven vill ligga under det dessutom. Äntligen får jag ha en hund på fötterna när jag skriver. Nu finns det snart inga ursäkter kvar för att inte skriva bästsäljaren.

I morgon åker vi till Schonau i tyskland för att bo några dagar hos min xpraktikant i hennes nya hus, vi ska vandra i alperna och bada i deras sjö och spela flöjt och prata och prata… I kvällkommer mina favorithundvakter hit…
Jag drömde att min galna chef, karusellföraren ni vet, hade tagit över min psykodramagrupp och att jag hade blivit hans assistent. I bland är det extraskönt att vakna…

jag har en byggarbetsplats i huvet. Det är skitjobbigt! dom borrar, spikar, sågar, gnisslar, slamrar. Det blir svårt attkoncentrera sej

Jag undrar om dom bygger eller river. Jag vet inte riktigt om det spelar nån roll egentligen, bara dom blir klara nån gång

Det bor en koltrast på vår gård. I bland sitter han till och med på min balkong. Han sjunger fortfarande vårsånger och det gör mej både lycklig och sorgsen. Jag undrar varför han fortfarande sjunger som om det vore april.

Vad ska du göra nu då, frågar folk, jag ska sitta på en sten och spela flöjt, svarar jag.

Jag tror att koltrasten jobbar livet ur sej för att jag inte ska tappa sugen, det är snällt av den. Jag har ju egentligen inte nån orsak att tappa sugen heller, men risken finns… Kom igen, kom igen, sjunger han, vi låtsas att det fortfarande är april, hör bara.