Location: jag har just livit på ettans buss: föraren: det kommer en precis bakom, där är det inte så trångt, då kan du sitta. jag föreställer mej hur jag kliver av, hur hon åker, hur bussen bakom glider förbi utan att se mej, hur jag missar tvärbanan som jag ska ta: – jag tar denhär, jag står, säjer jag. föraren ger sej inte: – det är bättre om du tar den andra. nu lägger sej en tant i: – men nu har hon ju redan klivit på. föraren övergår till att uppfostra: – ja, men dåmåste du hålla i dej. – och du måste se .till att hållplatsutropen hörs säjer jag. jag börjar gå bakåt. då hör jag i högtalarna: – vi har en synskadad här på bussen, kan någon resa sej upp, jag tror det är bra om hon får sitta. jag vänder mej om, tänker kliva av och ta nästa buss, men nu har den gått säjer föraren, jag säjer till henne att jag inte gillar det hon nyss gjorde, hon blir förorättad. tanten, som la sej i följer med mej bakåt i bussen: – vad bra att du sa till, du är väl vuxen. och dessutom är det hälsosamt att stå säjer hon, Gilla (tryck två gånger med två fingrar för att interagera med den här händelsen)

Location:något är i vägen när jag ska öppna porten. jag kan bara få upp en liten springa. jag sträcker ut foten och hör en låda, tänker vafan och sträcker ut handen.. och känner.. en axel. det är inte något, det är någon. han sitter på en låda och lutar sej mot väggen. han rör sej inte när jag kliver över hans utsträckta ben för att komma ut. hunden hoppar över dom också. jag sätter mej ner och säjer hej. han svarar inte. jag vet inte vad jag ska göra, tänker att jag inte har telefonen med mej. jag pekar på mej: – jag heter sofia, vad heter du. han svarar något, men jag hör inte vad. jag reser mej upp, tänker att hela gatan är full av folk, klockan är 8. jag bestämmer mej för att gå och rasta hunden och så göra något om han sitter kvar. när jag har gått en bit hör jag en bildörr som stängs, någon säjer ”god morgon” på det där sättet sådär profesionellt ni vet.. jag ökar takten, jag vill inte höra dom köra bort honom. jag vill att det ska vara nån annan än polisen som gör det. när jag kommer tillbaka är han borta. ska jag äta frukost nu då, som om allt är som vanligt?

Location:Efterklang Vad tyst det blev. Tänk att någonting som aldrig började kan få ett så definitivt slut hur allt kan stanna en långsam inbromsning… och sedan tystnaden. Att mina händer blev så tomma villrådiga onödiga.. Det är slut nu. Nu är det slut. Nu.

Location:situationen är alltid ohållbar. jag är här. jag sitter här och väntar alltid påväg bort aldrig påväg till. ständigt väntande. om någon sträcker sej efter mej kommer jag snabbt på fötter och springer, medan saknaden efter den jag flyr ifrån bränner. men jag är här. alltid tätt intill alltid mitt i ett steg. om det fanns någon som ville följa med mej istället för att försöka hålla mej kvar, då kanske… nej, situationen är alltid ohållbar. det är därför jag aldrig stannar. jag jagar mej ständigt vidare inte framåt, ibland bakåt men alltid bort. men jag är här. här är jag. 89.02.19

Det här med att mingla när man inte ser, det är jättesvårt, ja nästan omöjligt.

Det är svårt att hitta personerna man vill prata med på grund av den röriga ljudmiljön. Om man ändå hittar en grupp människor som verkar intressanta är det svårt att komma in i samtalet, utan att verka påflugen eller socialt klantig. För att göra det behöver man veta att någon i gruppen har sett en och att man har kontakt. Risken är annars att ingen hör en eller att man oavsiktligt avbryter något

Äger minglet rum på en konferens har folk antagligen namnlappar på sig som alla andra har nytta av. Där står det inte bara vad personernaheter utan även var dom jobbar eller vem dom representerar. Dessutom hittar man oftast inte i lokalen.

Det finns några olika sätt att försöka lösa detta på och inget av dem är bra som jag ser det.

man kan ställa sig i något hörn, fast förankrad i ett bord och hoppas på att någon tar kontakt.

Eller man kan försöka den mer frimodiga varianten och självsäkert kliva fram till Folk, hälsa och pressentera sig.

nackdelen med den första varianten är uppenbar. Du blir ensam, eller så kommer någon du redan känner och ”förbarmar” sig över dig.

med den andra får du garanterat kontakt, men du riskerar att hälsa flera gånger på samma person och bara känna dig dum.

Ska man mingla med hjälp av en ledsagare måste det vara en otroligt skicklig och lyhörd person. Det är också mycket iktigt att ledsagaren i fråga inte har några egna mingelintressen i just det här sammanhanget.

Den röriga miljön gör att ögonkontakten blir ännu viktigare än vanligt och det kan lätt sluta med att et är din ledsagare som börjar nätverka.

kort sagt, det är jättesvårt att mingla om man har en synnedsättning.

Så trots att jag är en social person som både är bra på och tycker om att nätverka, så har jag undvikit mingel. Ja, jag har till och med tänkt att jag inte gillar att mingla,

men på facebook funkar det.

Jag kan i lugn och ro gå omkring och lyssna på vad folk pratar om. Jag har full koll på vem som är vem och vem som säger vad.

Jag kan lätt ta mej in i samtalet om jag vill och kanske bäst av allt:

Jag kan på ett enkelt sätt sammanföra personer som jag tror skulle ha intresse av att prata med varandra och dra in nya människor i en diskussion för att på så sätt göra den mer intressant eller bara sätta lite fart på den.

ja, På facebook kan jag mingla och jag bara älskar det.

Location:när jag helt obehindrat går rakt upp för den blankistäckta backen med mina nya skor och människorna runt mej kanar, glider och faller.. eller håller fast sej i buskarna bredvid gångvägen.. då får jag samma känsla som: när jag var liten och vi var i lustiga huset på liseberg.. när vi gick på bron, som var helt stadig men där väggarna snurrade.. och dom seende klamrade sej fast vid räckena, nästan oförmögna att gå och jag inte kunde förstå varför dom inte bara blundade.. eller som när vi hade brandövning på jobbet, med doftfri rök, och bara jag kunde ta mej ut.. Jag kan inte beskriva känslan, men den är skön Textfält Redigerar Teckenläge när jag helt obehindrat går rakt upp för den blankistäckta backen med mina nya skor och människorna runt mej kanar, glider och faller.. eller håller fast sej i buskarna bredvid gångvägen.. då får jag samma känsla som: när jag var liten och vi var i lustiga huset på liseberg.. när vi gick på bron, som var helt stadig men där väggarna snurrade.. och dom seende klamrade sej fast vid räckena, nästan oförmögna att gå och jag inte kunde förstå varför dom inte bara blundade.. eller som när vi hade brandövning på jobbet, med doftfri rök, och bara jag kunde ta mej ut.. Jag kan inte beskriva känslan, men den är skön

Location:andra arbetsdagen När väckarklockan, som jag för övrigt först tror är en ambulans, ringer är jag mitt inne i en intressant dröm. när jag kliver upp känns kroppen som om har bankat på den med en slägga. Jag tröstar mej med att jag för första gången ska få lyssna till p1 till morgonkaffet nu när dom har börjat sända på natten, tänker att det alltså fortfarande är natt enligt fler än mej. sätter på radion och möts av ljudet från en film där någon halshuggs, dokumentären ”terroristens stora ensamhet”, av lotta eriksson. inser att dokumentärer inte f funkar så här dags, jag hamnar mitt i och när jag äntligen har förstått vad det handlar om är det dags att gå. ute på gatan är det vatten, mycket vatten. min ena sko läcker, men talgoxarna sjunger tvåtonigt nere vid karlbergskanalen. Tåget står inne när jag kommer fram till centralen. det är nån tjafs med dörrarna. lokföraren öppnar och stänger, öppnar och stänger, tåget pyser och pustar, och i mitt huvud upprepas textrader från sången ”två tungor”: ”djupt i det röda mörkret, fick livet dubber form” Textfält Redigerar andra arbetsdagen När väckarklockan, som jag för övrigt först tror är en ambulans, ringer är jag mitt inne i en intressant dröm. när jag kliver upp känns kroppen som om har bankat på den med en slägga. Jag tröstar mej med att jag för första gången ska få lyssna till p1 till morgonkaffet nu när dom har börjat sända på natten, tänker att det alltså fortfarande är natt enligt fler än mej. sätter på radion och möts av ljudet från en film där någon halshuggs, dokumentären ”terroristens stora ensamhet”, av lotta eriksson. inser att dokumentärer inte f funkar så här dags, jag hamnar mitt i och när jag äntligen har förstått vad det handlar om är det dags att gå. ute på gatan är det vatten, mycket vatten. min ena sko läcker, men talgoxarna sjunger tvåtonigt nere vid karlbergskanalen. Tåget står inne när jag kommer fram till centralen. det är nån tjafs med dörrarna. lokföraren öppnar och stänger, öppnar och stänger, tåget pyser och pustar, och i mitt huvud upprepas textrader från sången ”två tungor”: ”djupt i det röda mörkret, fick livet dubber form”

en gång för längesen hörde jag en intervju med en gammal man som bodde i Tallin. Han berättade om hur svårt det var att leva där som pensionär, hur fattigt det var. det som fastnade mest i mitt minne var när intervjuaren började prata om mat:
– vi äter mest potatis.
– tycker ni om det då?
– man får vilja ha det som finns.
jag tänker ofta på det, inte, man får ta det som finns utan ”man får vilja ha det som finns”.
Idag kom jag att tänka på honom och hans potatisar när jag kom på mej själv med att tycka om mina tidiga promenader till tåget, när det nästan fortfarande är natt. Textfält Redigerar en gång för längesen hörde jag en intervju med en gammal man som bodde i Tallin. Han berättade om hur svårt det var att leva där som pensionär, hur fattigt det var. det som fastnade mest i mitt minne var när intervjuaren började prata om mat:
– vi äter mest potatis.
– tycker ni om det då?
– man får vilja ha det som finns.
jag tänker ofta på det, inte, man får ta det som finns utan ”man får vilja ha det som finns”.
Idag kom jag att tänka på honom och hans potatisar när jag kom på mej själv med att tycka om mina tidiga promenader till tåget, när det nästan fortfarande är natt.

Location:– det är bara lokföraren, säjer lokföraren. Han tror nog att han skrämde mej, för jag stannade till och såg mej omkring. Jag visste att det var lokföraren, jag hörde nycklarna, men trots hörapparaten kunde jag inte höra om han var bakom eller framför mej. – jag blir så imponerad av dej och hunden, att ni kan ta er fram… åh, nej, tänker jag, inte nu igen, – eller hur, säjer jag, för att inte tala om att klara av jobbet också, när man väl har kommit fram. – vad jobbar du med då? – jag är musikterapeut. – vad häftigt. jag tänker just säja att jag tycker det är häftigt att vara lokförare också, men då har han redan stängt sin dörr. vissa dagar går det att bryta mönstren, sina och andras. Textfält Redigerar – det är bara lokföraren, säjer lokföraren. Han tror nog att han skrämde mej, för jag stannade till och såg mej omkring. Jag visste att det var lokföraren, jag hörde nycklarna, men trots hörapparaten kunde jag inte höra om han var bakom eller framför mej. – jag blir så imponerad av dej och hunden, att ni kan ta er fram… åh, nej, tänker jag, inte nu igen, – eller hur, säjer jag, för att inte tala om att klara av jobbet också, när man väl har kommit fram. – vad jobbar du med då? – jag är musikterapeut. – vad häftigt. jag tänker just säja att jag tycker det är häftigt att vara lokförare också, men då har han redan stängt sin dörr. vissa dagar går det att bryta mönstren, sina och andras.

Location: som Ni vet avskyr jag lunchlådor. Idag bestämde jag mej därför för att slippa och istället gå och hämta suchi. Det gick bra, men varför måste allt jag gör liksom bli till en hel historia: I vanlig ordning hade jag ägnat flera timmar åt att oroa mej för om jag skulle bli insläppt på suchistället. Först trodde jag att mina farhågor hade besannats. så fort jag klev in fick jag veta att jag inte var välkommen. efter att ha argumenterat en lång stund fick jag tillslut beställa… Då visade det sej att jag var på fel ställe, en pizzeria. – jag kan följa dej sa pizzakillen. på trotoaren utanför suchistället frågade han om jag gillar suchi. – ja, sa jag, men framför allt gillar jag ställen där jag är välkommen. vi gick in. han också. vanligtvis brukar jag aldrig fråga om jag är välkommen på ställen, jag brukar bara gå in och ta för givet att jag är det, men idag gjorde jag ett undantag med tanke på mitt sällskap. – här är jag väl välkommen i alla fall, sa jag. – ja, varför skulle du inte vara det? jaha, du menar hunden, jamen du är ju lika välkommen som alla andra. då gick pizzakillen tillbaka till sin pizzeria. Jag beställde. jag tog fram mitt kort.. då visar det sej att dom inte tog kort. – men det finns en bankomat utanför, vill du att jag följer dej? hon lämnade sin plats bakom disken och gick med mej ut. hon hette Kristina och var ledsagare och teckentolk. bankomaten kunde prata, men den sa en massa saker som jag inte ville veta… När vi kom tillbaka trodde jag att hennes kollega skulle ha gjort klar min suchi, men det hade han inte. det var Kristinas jobb. å nu fick jag och två andra kunder vänta. vi fick grönt te under tiden. Jag fick min suchi och gick tillbaka till jobbet. jag hade lust att vinka när jag passerade pizzerian, men jag hade inga händer lediga.